Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Bröderna på barriären - om Mikael Wahlbergs fotografi

”Hemlöshet är ett extremt uttryck för den ojämlikhet som finns i samhället. Samhällen med djupare ekonomiska klyftor har en högre andel hemlösa än samhällen med en högre grad av jämlikhet”                 

 Så skrev socialläkaren Gunnar Ågren på 70-talet.

 Jag vandrade omkring på PLANKET i Vitabergs-parken i helgen som var. Såg mäktiga bilder, enastående i vissa fall, en del bara bra och några som inte gjorde det minsta lilla intryck.

 Men så kom jag fram till den gamle SAFTRA-fotografen Mikael Wahlberg där han satt framför sin meter med bilder av Stockholms hemlösa på 70-talet.

Bilderna knockade mig och jag kastades tillbaka till mitt eget tidiga 70-tal då jag anträdde Stockholm och Christer Strömholms Fotoskola.

Stan- och Södermalm där jag hamnade – var helt annorlunda då. Överallt såg man de hemlösa äldre männen i parkerna och i klungor utanför Systembolagen. Illa medfarna av livets törnar.

Tidiga mornar kunde man se dom på väg mot de ölschapp som sedan länge är omvandlade till finkrogar och chica cafeér.

Och Gud vet varifrån dom kom och vart dom tog vägen sedan ungkarlshotellen stängde och revs för att ge plats för nya bostadsrättsbyggen i den obönhörliga gentrifieringens namn.

De flesta av de människor Mikaels bilder berättar har naturligtvis gått ur tiden.

Kanske var det därför Mikael Wahlbergs bilder grep mig så starkt.

Det är bilder om dem vars historia aldrig berättades.

Jag köper Mikaels bok ”Bröderna på  barriären – möten med hemlösa på 70-talet”, en enastående och samtidigt påträngande bok. Det är nästan så man känna lukten av fimpar, piss och T-röd i bilderna.

Det slår mig att den sortens fotografi som Mikael Wahlberg gjorde på 70-talet nästan inte görs idag. Inte för att inte det finns miljöer och människor i utkanten, utan för att det fotografiska drivet är ett annat.

Varför?

För att det sociala engagemanget har tynat bort? Eller för att vi fotografer är så rädda om den senaste digitala kameran att vi inte vågar utsätta oss och inte vill skita ner oss i bokstavlig mening? Eller för att vi inte längre bryr oss om hur våra medmänniskor har det?

 

Men Mikael Wahlberg gjorde det. Han gick så nära det gick, han vågade utsatta sig och han kom hem med bilder som förtjänar att ta till sig och lära sig av. Både som fotograf och människa.

Mikael Wahlbergs arbete förtjänar därför att uppmärksammas.

 Vill du skaffa dig boken? – kontakta Mikael Wahlberg direkt – han finns på Facebook: https://www.facebook.com/mikael.wahlberg.773

 

./.

 PS. Bilden av den dragspelande mannen tog jag 1972. Tyckte den fungerade som ingång i det här blogginlägget. DS

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

 

 

Postat 2019-08-23 15:36 | Läst 1972 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Min livs stora kamerakärlek

Jag har aldrig varit en Leica-man.

Även om jag beundrat Leicas form, optik och tyngd blev jag aldrig vän med den kameran. Minns ett sommarjobb 1969 på Västernorrlands Allehanda - en sedan länge nedlagd norrlandstidning - då jag skickades ut på en fotbollsmatch i gärdsgårdsserien med en svart M2 och en visoflextillsats med teleobjektiv. Kom tillbaka med otroligt oskarpa bilder och missade målskott. Aldrig mer Leica!,  svor jag eden.

 Min kamera blev en Nikon F, plus en 35:a, en 28:a och en 50:a. Köpte den begagnad för mitt första studielån i Göteborg och enligt tillverkningsnumret ska den ha tillverkats någon gång mellan december 1967 och mars 1968. Drygt femtio år sedan alltså. Naturligtvis var hon en hon. min stora kamerakärlek. Tillsammans med en Lunasix hängde hon med mig genom Christer Strömholms Fotoskola och på alla resor jag gjort sedan dess. Hon har aldrig varit inne på service, arbetat i hällande regn, i skit och damm och fått rejäla smällar över tid. Vet inte hur många Tri-X hon svalt men det är massor.

 Nästan allt jag fotograferade fram till ungefär 2005 har jag tagit med den kameran och inte en enda gång har hon svikit mig. Underexponerat ja, över också, men jag minns hur jag lärde mig ”räkna bländarsteg” i mörker, tidsrattens hack likaså. Jag lärde mig ”vikta” vilken glugg som satt på. Snittbildssökaren blev en förlängning av ögats sätt att blixtsnabbt sätta skärpan och kameran en naturlig del av kroppen och händerna. Njöt varje gång jag kramade av 15-delen och visste alltid intuitivt om bilden skulle bli skarp eller ej.

 Jag vet att jag tagit de bästa bilderna i mitt liv med den kameran.

 Men under de senaste 10-12 åren har jag jobbat digitalt. Och visst har det blivit en del bra bilder också, men jag har också bytt kameror stup i kvarten. Fuji mest. Bra kameror visst, men konstigt nog har känslan alltid bara varit ”nästan” lika bra.

 Nu vet jag att det inte går att backa tiden så därför ligger ”gamla Bettan” mest i glasskåpet. Ibland tar jag fram henne och känner hur jag saknar den analoga fotografin. Inte allt, framförallt inte slabbet i mörkrummet – där är Photoshop, Lightroom och Silver EFX milsvida bättre. Epson-skrivaren jämfört med Focomaten likaså.

 Men känslan, i den mån känslan av ett verktyg spelar roll, går aldrig att överträffa min väl inslitna Nikon F.

Därför kommer vi aldrig att gå skilda vägar så länge jag lever.

Även om hon lär överleva mig med råge….

 

./.

Mer av mina bilder på www.fyrafotografer.se

 

Postat 2019-08-19 22:17 | Läst 1261 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Efter PLANKET 2019

Så var det över- årets PLANKET!

 Jag deltog med fyra bilder under lördagen, men framförallt slet jag och Göran Wingstrand med att få plats med ”1202-Fotoskolan” över fyra meter. Projektet som handlar om att försöka samla bilder och berättelser från oss som gick på ”Fotoskolan” mellan åren 1962-74, de år då Christer Strömholm var rektor på skolan.

Vi hade lyckats samla ihop 24 bilder och på lördag förmiddag knepade och knåpade vi ihop hängningen under betydande stress för att hinna till öppningen 12.00.

Det gick, om än med knapp marginal.

Och det blev succe´. Massor av intresserade och en hel del kära återseenden.

Vi visade bara en bråkdel av de fotografer som startade sina karriärer på ”Fotoskolan”. 

Vi kommer att återkomma med en större utställning vad det lider.

Göran  Wingstrand monterar och hänger upp bilder lördag förmiddag. Inte så lite stressigt.

Lite snett  blev hängningen förvisso, men så ska det vara på PLANKET. Det är bredden, djupet, allvaret, skämtet, det egenartade och det unika som gäller. Mötet mellan bilden och åskådaren under två intensiva dagar.

"Fjellis" invigde årets PLANKET, eller som han själv uttryckte saken; "Vad är det jag ställt till med..."

Begåvade fotografen Monica McDonald betraktar 1202-bilderna. Och naturligtvis den ständigt närvarande Anders Lönegård alldeles bakom.

Så här blev det. Unika bilder, unika fotografer från åren 1962-74. Bilder vars betydelse ger eko i den fotografiska världen än idag.

Maestro Anders Petersen framför en bild från hans genombrottsprojekt Cafe´Lehmitz. Fotografisk historia på PLANKET.

PLANKET är inte bara bilder. Det är  också möten med gamla bekanta. Som här när jag snackade med Rigmor Olsson, radiokvinnan vars röst du säkert hört många gånger. Om inte så kan du lyssna på hennes minnesprogram över Christer Strömholm här.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1107509

 

Postat 2019-08-19 11:22 | Läst 1940 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Mina bilder på PLANKET 2019

I helgen är det PLANKET i Stockholm under två dagar. PLANKET är en bildfest under dagarna två på Södermalm och nån sorts mönstring av var svensk fotografi står idag. PLANKET handlar om bredden. Svartvitt och färg, nytt och gammalt i en härlig blandning.

Jag har varit med flera år sedan början av 80-talet. Senast var förra året då jag visade nytagna bilder från min och författaren Doris Dahlins bok om nyanlända flyktingar i en norrlandskommun.

I år tänkte jag visa bilder där den gemensamma nämnaren är blickar. Ögon som jag minns hos människor jag mött och fotograferat.

Som dom här fyra; Den lille pojken i ett bosniskt flyktingläger en sen kväll. Den lusklippa ynglingen på ungdomsavdelningen på stadsfängelset i Riga. En morfar och hans barnbarn under utegångsförbudet i Gaza City och den gamle mannen i Belfast. Han som bommade mina cigaretter en tidig råkall morgon när vi lämnade Frälsningsarméns ungkarlshotell.

Titta gärna förbi PLANKET ( korsningen Lilla Mejtens gränd/Malmgårdsvägen ) 17-18 augusti så kan vi snacka vidare...

Postat 2019-08-14 18:19 | Läst 1185 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera