Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Att komma hem - en kameraberättelse

Mitt fotografiska liv kan i dagsläget räknas till minst 55 år. Redan i tidiga tonår blev svartvit film, Rodinal och D-76 framkallare och de magiska bladen i en Agfa Brovira-kartong en passion. Att lära sig ställa skärpan med ett akriskop, belysa pappret för att sedan se bilden växa fram i framkallaren, fixera, skölja och torka fyllde många sena nätter under mina tonår. Jag brukade också hänga på stadens biblioteket och beställa upp gamla årgångar av fototidningar och jag lusläste allt om 60-talets fotografer. Minns särskilt en bok - Byn med det blå huset - av Sune Jonsson som gjorde stort intryck på mig. Precis som Christer Strömholm lilla bok ”Till minnet av mig själv”, med omslagsbilden av de trasiga dockorna i en låda, som utkom på Nordisk Rotogravyr 1965. Inte minst minns jag bilderna av de fotografer som följde det sena 60-talets Vietnamkrig, det första krig där bilden kom att spela en viktig roll för engagemanget hos min generation. Dessa fotografer kom att bli stora namn för mig. Don McCullin inte minst.

Don McCullin i Vietnam. Okänd fotograf.

En annan fotograf som kom att få betydelse för mig var en då mycket ung Anders Petersen. Hans första utställning på Galleri Karlsson i Stockholm 1970 skakade om rejält. Bilderna från Café Lehmitz på Reeperbahn i Hamburg fick mig att förstå fotografiets oerhörda kraft och att det egentligen inte fanns några gränser för vad en kamera kunde åstadkomma.

En ung Anders Pertersen i Berlin i början av 70-talet. bild: Per-Erik Åström

Det gemensamma för Anders Petersen och Don McCullin var också att de använde en Nikon F. Alltså skulle jag också ha en sådan. En stor del av mitt första studielån försvann därför på Godhems Foto i Göteborg. Men jag lämnade lycklig affären i Majorna med ett Nikon F-kamerahus och en 35:a. Resten av hösten levde jag på kaffe och cigaretter.

Labb hade jag tack vare att min dåvarande flickvän dom gick på Chalmers i Göteborg. I källaren på arkitektursektionen fanns ett fantastiskt fotolabb som jag tjyvlånade på nätterna. Där framkallade och kopierade jag bilderna av de gamla rivningskåkarna i Haga och Olskroken. Försökte mig på att pressa filmen för att få fram "konstnärligheten” i bilderna. Resultaten blev, sett i backspegeln, högst varierande och lär knappast gå till historien….

 

- Du måste våga närma dig människorna! Gå närmare, utsätta dig.

Så sa Anders Petersen när jag sökte upp honom för att visa mina alster.

- Rätt kamera har du ju. Sätt igång!

Det var tuffa ord för en 21-åring med fotografiska ambitioner.

Men sagt och gjort - jag skulle minsann visa vad jag gick för -  åkte jag på vinst och förlust till Nordirland under påsken 1972. Med min Nikon F och en ”limpa” Tri-X, en förpackning med 20 rullar kallades så på den tiden. Jag tog färjan från Göteborg till Hull i England, liftade till Holyhead i Wales och ytterligare en färja till Dublin, sen ut på vägarna med tummen i vädret norrut.

Det var en chock att slutligen hamna i Belfast och Londonderry påsken 1972. Föga begrep jag vad krig var. Sammandrabbningar mellan brittisk militär och IRA på gatorna, ungar som fick sina ansikten sönderskjutna med rubber bullets var en verklighet jag var fullständigt oförberedd på. Det var naturligtvis också direkt livsfarligt, men jag sprang omkring där likafullt och tog massor med bilder. Snabbt hade jag fotograferat upp mina 20 Tri-X-rullar. Jag hade antagligen en jäkla tur som inte for illa.

Mindre tur hade jag när jag liftade på hemväg mellan Belfast och Dublin. Där blev jag upplockad av brittisk miltärpolis och förhörd. På min skolengelska försökte jag förklara att jag var ”freelance photographer” vilket dom skrattade gott åt samtidigt som min kameraväska genomsöktes och samtliga filmer drogs ut ur sina kassetter.

Men dom öppnade aldrig kameran…. Och väl hemma i labbet i källaren på Chalmers visade det sig att bara en exponering fanns på den enda rullen från Nordirlandsäventyret.

 En mager man med ängsliga ögon som jag tagit ett porträtt av sista dagen på en gata i Bogside i Londonderry.

- Men den är ju bra, minns jag att Anders Petersen sa.

- Du borde söka till Christer Strömholms Fotoskola och berätta gärna historien om hur dom rev ut filmerna också. Christer gillar sådana historier….

Så kom det sig att jag hamnade på Fotoskolan på Klippgatan 19C på Södermalm i Stockholm hösten 1972.

Jag och min Nikon F med en 35:a

 

Jag var mycket ung på den tiden, visserligen med en tanig mustasch, men likafullt en gröngöling på många sätt och vis som människa.

Framtiden låg ju ändå obekymrad framför mig och horisonten tycktes oändlig.

Olika omständigheter gjorde att jag med tiden hamnade på SVT, först som filmklippare, sedan som filmfotograf på SVT i Sundsvall. Det var lärorika år och allt var fortfarande analogt i slutet av 70-talet. 16mm-film, Arriflex eller Aaton-kameror, klippbord från Steenbeck i Tyskland och Nagra-bandspelare var de arbetsverktyg som ställde.

Så småningom gjorde ändå elektroniken sitt intåg med Betacam-kameror och det var inget jag gillade. Men det slumpades sig så väl att jag då också hade träffat min dotters mamma på en efterfest till en av de första Planket-utställningarna i Stockholm i början av 80-talet. Därför var det en enkel sak att säga upp mig på vinst och förlust och flytta tillbaka till Stockholm, jag och min Nikon F med en ständigt trogen 35:a.

Bilden av min dåvarande hustru och vår nyfödda dotter togs med den kameran. Det var en lycklig period i livet fram tills att mamman omkom i en drunkningsolycka 1998.

 

Ett jobb som redaktör på LO under de här åren gav mig bland mycket annat en möjlighet att under två månader resa i Sydafrika. Apartheid-lagarna gällde fortfarande och Nelson Mandela satt ännu fängslad på Robben Island. Mitt jobb i Sydafrika var bland annat att smuggla pengar som betalning till de advokater som försvarade svarta fackföreningskämpar. Vid den tiden, innan Apartheid-regimen föll, pågick ständiga strejker i gruvorna och den svenska fackföreningsrörelsen bidrog ekonomiskt till bland annat NUM (National Union of Mineworkers). NUM hade en ung ordförande då, Cyril Ramaphosa, som jag umgicks en hel del med. Han av för övrigt nuvarande president i Sydafrika... något att berätta om för barnbarnen...

Med min gamla Nikon F tog jag i alla fall bilder som fortfarande väcker minnen av alla de fantastiska människor jag mötte. Det blev många bilder av barn i Soweto, en gigantisk kåkstad strax söder om Johannesburg, varav några bilder tycker jag fortfarande håller måttet.

 

Efter åren på LO sökte jag jobbet som presschef på Rädda Barnen 1990, vilket också innebär många resor och min trogna Nikon F hängde alltid med. Fortfarande handlade det om analog film, mestadels svartvitt, även om jag ofta överlät ”slabbandet” till professionella företag typ Crimson.

Bilderna här nedan är alla tagna under den perioden och är från några av alla de resor jag gjorde för Rädda Barnen. Filmen var alltid Tri-X och med den Nikon F som fortfarande var min bästa resekamrat och som aldrig svek mig. Den fick naturligtvis sina törnar men den behövde aldrig in på service. Den blev som en nära vän. Robust, samtidigt smidig och snabb när det gällde. Den saknade photomic (exponeringsmätare) men jag hade lärt mig exponera på känn. En Lunasix exponeringsmätare hade jag oftast i västen för den händelse ljusförhållandena kändes osäkra. Kameran hade visserligen snittbildssökare, men 35:an hade blivit som en del av mina händer och det gick alltid blixtsnabbt att hitta rätt skärpeinställning.

I ett flyktingläger i norra Irak.

Interiör, ungdomsfängelse Riga Lettland. 

I gränderna i Gaza

Sen kom ”det digitala” och fler och fler fotografer och media anammade tekniken. Tri-X fick vika undan för mer eller mindre bra sensorer. För min del ställde jag då in min Nikon F i ett skåp och försökte följa strömmen. Det blev om inte annat ekonomiskt kostsamma år med ständiga kamerabyten och datorer och mjukvara som behövde uppdateras. Jag avverkade under några år såväl flera Canon som Fuji, försökte få till bilder så som jag ville ha dem. Ofta, när jag ser tillbaka på bilderna, tycker jag att de är antingen FÖR skarpa eller för taskiga vad det gäller dynamiskt omfång. Lite som skillnaden mellan CD-ljudets kristallklara men kalla ljudkvalitet jämfört med uppspelningen av en LP-skiva i en bättre analog stereo-anläggning. Det är något med själva känslan. Många musiker jag känner upplever samma sak. En bra ton kräver gamla beprövade rörförstärkare, inte digitala dito.

Dock lyckades jag få till bilder till en bok som jag och en författare gjorde och som handlade om flyktingar från Syrien och Afghanistan i väntan på uppehållstillstånd i en flyktingförläggning i Norrland. Boken utkom 2017 på Libris förlag. Här år två av de bilderna tagna med en Fujifilm X-T1 och X100, som fortfarande är mycket bra kameror enligt mig. De är greppvänliga och Fuji har alltid haft mycket bra optik, Men de är inte fullformat...

När jag idag ser på de bilder jag tagit med digitala kameror inser jag att jag nog alltid eftersträvat en analog känsla genom att lägga på lite korn i Photoshop och genom att försöka åstadkomma en tonkurva likt en analog print så som jag skulle gjort den i ett mörkrum.

Så hände det sig att en dag för någon vecka sedan gick jag in på Scandinavian Photo i Stockholm för att köpa skrivarpapper. På vägen ut kastade jag ett öga mot kamerahyllan.

PANG!

Den såg ju nästan ut som min gamla Nikon F! Efter att ha tagit den i handen förstod jag att det var kört. Den här kameran måste jag bara ha! Jag åkte hem och satte ut annonser på i stort sett allt jag då ägde i kameraväg här på Fotosidan och på Blocket. Efter att ha fått det mesta sålt beställde jag därefter en Nikon Zf, en fullformatare som sannolikt är min sista kamera i livet. Det har jag lovat mig själv i alla fall....

Det finns mycket att säga om den. För mig är den – äntligen – en digitalkamera som starkt påminner om min gamla Nikon F, i design, känsla och kvalitet. Den är tillverkat i riktig plåt och mässing, har vred som känns som de ska och är samtidigt ett modernt digitalt monster inombords med alla de fördelar det innebär.

Den har dessutom focuseringsstöd (konturer och ögonigenkänning i sökaren) för manuella objektiv och jag tycker det fungerar minst lika bra som med den gamla snittbilden i min pensionerade Nikon F.

Det är framförallt en kamera som i allt väsentligt, och för mitt sätt att fotografera, ligger perfekt i handen och fungerar bra för sökarögat.

Hade Christer Strömholm varit i livet hade han nickat gillande, precis som han gjorde när jag visade honom mitt porträtt av honom från sent 80-tal.

- Man ska hålla sig till de verktyg man gillar och aldrig underskatta kraften i dem, som jag minns att han sa..

Och så är det nog för de flesta. Man har, eller skaffar sig, ett personligt förhållande till kameran.  Därför kan jag förstå de av mina årskamrater som aldrig riktigt släppt taget om Leica-kamerorna, en egentligen hopplöst omodern kamera oavsett om det handlar om gamla analoga Leicor eller deras moderna digitala (och svindyra) underverk.

Det är något med själva formen och handhavandet, själva känslan, som gäller.

Det har att göra med ens personlighet och sitt sätt att fotografera. Kanske också känslan av trygghet.

Lite som att komma hem efter en lång och ansträngande resa.

 

./.

 

 

 

 

Postat 2023-11-28 13:47 | Läst 599 ggr. | Permalink | Kommentarer (24) | Kommentera

Efter föreställningen


En Tri-X-ruta från sommaren 1984.

Den sommaren arbetade jag som filmfotograf på en produktion för svenska filminstitutet om cirkuslegenen Brazil Jack och den cirkus som idag drivs vidare av hans barnbarn.

Förutom själva filmandet tog jag också några rullar Tri-X med min gamla svarta  trotjänare Nikon F.

Vissa bilder från den sommaren har jag fastnat särskilt för. Den här är en sådan.

En trött cirkushäst och en ung skötare en sen kväll efter dagens gärning i manegen. Långt ifrån den färgsprakande föreställning som publiken möttes av några timmar tidigare.

Visade bilden på facebookgruppen ”Black and white photography, Sweden” häromdagen och det verkade som många gillade den.

Tänkte att då kan jag lika gärna också visa den här i min blog.

Trevlig helg förresten!

Postat 2023-11-17 10:34 | Läst 479 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Saudi - aldrig i livet!


I media spreds  härom året ett rykte att Saudi-Arabien har en lag som förbjuder kvinnor att visa ”frestande ögon”.

Om det var sant eller falskt kan i och för sig kvitta.
För säkerhets skull ska vi - min fru och jag - ändå inte dit.
Absolut inte.

Bilden av kärleken i mitt liv  tog jag f ö i Berlin för fyra år sedan med en mobilkamera.

./.

Postat 2023-11-14 12:09 | Läst 458 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Infrusen tid

Jag trodde aldrig - vid strax 73 år fyllda - att världen skulle ta den vändning jag nu ser.
Rysslands angreppskrig i Ukraina, Hamas barbari mot oskyldiga israeler och IDF:s bombningar av Gaza som brutalt svar.
Jag hoppades i min naivitet att mina barnbarn skulle få växa upp i en bättre och fredligare värld.
Men så blir det inte och inatt drömde jag mig återigen till infrusenheten i gamla Öst-Berlin.

Han försörjde sig som svartväxlare och han brukade röra sig i området kring Friedrichstrasse Bahnhof på östsidan alldeles vid vid gränsövergången.
Den officiella växelkursen var 1:1, men han erbjöd 1:5.
För mitt pass var han villig att betala en svindlande summa i en idag värdelös och bortglömd valuta.
Året var 1974 och det skulle dröja ytterligare 15 år innan muren föll.
Men det känns som idag.



Postat 2023-11-07 09:27 | Läst 527 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

En tanke i allhelgonatid



Allhelgonahelgen är strax över.

Jag och min familj brukar gå till minneslunden vid Maria kyrka på Södermalm i  Stockholm.

För att minnas de nära som inte längre vandrar här på jorden.

Normalt brukar jag ha en ”riktig” kamera med sig, men idag fick den stanna hemma. Det fick bli mobilkameran istället.

Vädret var mulet, inga hårda kontraster. Ett bra fotoväder helt enkelt.

Ser på en av bilderna och slås av det nog skulle kunna tas som en ”riktig” bild egentligen.

Skärpan finns ju där, detaljerna likaså. Och med ett minimum av redigering i en gratisapp på mobilen blev det en helt ok bild i teknisk mening.

Antagligen skulle bristerna avslöjas om jag printade  bilden i A3-format, men  sedd i mobil eller på en iPad är det svårt att se någon väsentlig skillnad.

Tror minsann att jag ska börja plåta mobilt lite oftare. I flera situationer är det en fördel att inte omedelbart uppfattas som fotograf,

Postat 2023-11-05 21:10 | Läst 412 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 Nästa