Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Hur det började

Jag tog mig till Belfast och Londonderry på Nordirland under påsken 1972. Lite begrep jag som 21-årig slyngel vad inbördeskrig innebar. Syftet med resan var att skrapa ihop bilder för att söka till den Fotoskola som Christer Strömholm ansvarade för 1962-1974. Jag tänkte att jag ville ha ett gediget material för att visa upp som arbetsprover. Ett studielån tänkt att bekosta en termins sociologi-studier på universitetet i Göteborg fick bli min reskassa och utrustningsbidrag. Plus lite jobb som hamnarbetare på blixtbricka i Göteborgs hamn.

Så med en Nikon F och en 35:a och  20 rullar Tri-X fann jag mig springandes omkring på gatorna och fotograferade som den värsta krigsfotograf fast jag var fullständig novis och livrädd.

Gatustriderna mellan brittisk militär och IRA var vardag på den tiden. Gummikulor och Molotovcoctails, brända bilar och krypskyttar likaså. Dåraktigt av mig, javisst. Men jag begrep inte bättre på den tiden.

På väg hem liftade jag mot Dublin, för att ta nattfärjan mot Holyhead i Wales. Jag blev upplockad av brittisk militärpolis och förhörd strax utanför Belfast. Den exponerade filmen i samtliga rullar slets ur sina kassetter innan jag släpptes. Så småningom kom hem till Göteborg efter att ha liftat över England till Hull varifrån Stena Line-färjan gick mot Göteborg.

Väl hemma visade det sig dock att den brittiska militärpolisen hade glömt att öppna kameran och på den rullen fanns bara en enda exponering, en bild av en gammal man som jag fotograferat utanför ett ungkarlshärberge i Belfast.

Den är den enda bild jag har kvar från äventyret på Nordirland och det blev också det enda arbetsprov jag sökte med till Fotoskolan hösten 1972.

Christer Strömholm - rektor och mytomspunnen fotograf redan då - kallade in mig på sitt lilla kontor på Klippgatan 19C på Södermalm i Stockholm. Han tittade tyst på bilden, undrade sedan varför jag inte hade mer att visa…? Jag svamlade något osammanhängande medan han tände sin pipa och spände ögonen i mig, men han sa ingenting under en lång stund, han såg bara sträng ut och jag var beredd på det värsta.  

Därefter skrev han ett telefonnummer på liten lapp med en reservoarpenna, vände på en telefon, räckte över lappen och sa bara ”ring det här numret”, vilket jag gjorde.

Telefonsvararen var en ny uppfinning på den tiden och rösten i andra ändan erbjöd, med tydlig finländsk brytning, ett antal sexuella tjänster av de mest skiftande slag på en adress i Stockholm som höll öppet mellan 17.00 – 24.00 vardagar och helgdagar.

Situationen var absurd och jag började nervöst gapskratta. Samtidigt såg jag hur Christer Strömholms tidigare så allvarliga ansikte sprack upp i ett brett leende.

”Bra”, sa han. ”Du är antagen”.

Postat 2024-02-25 14:40 | Läst 413 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Tankar kring en sotig gammal bild

En bild av romska barn på ett barnhem i Rumänien, tog jag för mer än 30 år sedan. Ingen märkvärdig bild. Snarare en aning oskarp och sotig och med alldeles för stort korn för att falla alla i smaken.

Likafullt är den en viktig bild i all sin enkelhet. Det är en bild av några av alla de ungar som inte fanns under diktaturen. De barn som gömdes, som förklarades efterblivna, de som inte passade in i diktaturens människoideal. No good-barnen.

Situationen var knepig. Det var mörkt, sent på eftermiddagen och jag var tvungen att chansa på exponeringen. Föreståndaren på barnhemmet var dessutom jävligt jobbig. Hon sprang efter mig, ryckte i rocken och skrek; NO!, NO!, NO!, så fort jag lyfte kameran. Men den här bilden tog jag likafullt när hon vände sig bort för en kort stund. Jag tog den, inte bara för min egen del, utan för att försöka berätta om hur barnhemsbarnen hade det, hur de såg ut och hur de framlevde sina dagar. Den kom att publiceras i flera tidningsreportage.

Rumänien var - efter att diktatorn Nicolae Ceausescu störtades - som ett öppet sår. Det handlade framförallt om barnhemsbarnen. Jag hade möjligheten att befinna mig just där och just då. Och jag hade kameran med mig, en analog Nikon F med en 35:a, laddad med Tri-x

Att i någon mån försöka visa hur det såg ut kan man naturligtvis göra på flera sätt. Men gemensamt är att man har något att berätta, man tycker något och som fotograf ser man aldrig någonting objektivt. Att, som det här fallet, och på en 15-dels sekund blir bilden möjlig och det är intuitionen, ljuskänslan och kontakten  med motivet som styr. Men bakom intuition, och att du tar just den bild du tar, ligger din samlade erfarenhet. Och någon sorts politisk dimension, hur du ser på världen helt enkelt.

Det syns i bilden vem du är och vad du står för. Sen kan man göra det mer eller mindre bra sett ur ett mer insnävat fotografiskt perspektiv.

Man kan också alltid välja att inte ta bilden. Vilket också är en form av val och ett ställningstagande.

Men att den politiska dimensionen inte skulle finnas med i den bild man tar, eller väljer bort, har aldrig föresvävat mig.

Bilden speglar ditt sätt att se på människorna.

Må så vara att resultatet bara blir en svartvit och sotig bild med stort korn.

 

 

Postat 2024-02-22 12:11 | Läst 303 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Min dotter och vargarna

Denna dag för 11 år sedan.

Gråväder utefter Stadsgårdskajen i Stockholm.

Min dotter och jag hade fikat på Fotografiska.

Vi pratade om hennes fotomodellande och hur konstigt det hade känts att hårdsminkad och photoshoppad hänga på stortavlor på Åhléns för sminkfabrikatet L’Oreal.

”She is so classic Scandinavian”, sa modellagenturen när dom "upptäckte" henne på gatan helt appropå och övertalade henne.

Men hon ville något annat och sökte sig därför långt utanför Sveriges gränser.

Hon hade, när jag tog bilden på Stadsgårdskajen, precis kommit hem efter att ha jobbat som volontär med vargar  i ett sanctuary i New Mexico. Ett stort ställe som drevs ideellt av en gammal Vietnamveteran och som tog hand om gamla, ofta trafikskadade djur.

- Men var du aldrig rädd?, undrade jag.

- Nää, jag brukade läsa högt ur Harry Potter för dem. Då blev de lugna, svarade hon och skrattade…..

Postat 2024-02-17 12:06 | Läst 328 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Alla Hjärtans Dag


Jag ser på en kolorerad svartvit bild av en ung kvinna tagen nån gång på 1940-talet och tänker på min mors släktforskning. Den visade så långt det var möjligt att hela min släkt härrör från en cirkel i Ångermanland inom en radie av 10 mil. Mina mor – och farföräldrar var aldrig vare sig i Stockholm eller utomlands.

Och så var det nog för de flesta i det här landet för ett par generationer sedan.

 Samtidigt - också för två generationer sedan - blev en ung kvinna fotograferad i norra Teheran i Iran.

Hon hette Souror Tabrizi, avled för två år sedan, men levde ett långt liv, fick flera barn och med tiden även ett barnbarnsbarn som heter Noor Åström Tabrizi, tre år gammal. Noor är mitt barnbarn och bor med sin familj bara några stationer med 4:ans buss från mig.

Noors mamma är alltså min dotter och min svärson ett av Sourors barnbarn.

Flykten undan de iranska mullornas religiösa diktatur ledde hela Sourors familj och släkt mot en annan värld. Hennes ena dotter (Noors farmor) hamnade i Jakobsberg, andra familjemedlemmar blev  spridda över världen, från Manchester i England till San Diego i USA. Men på kärlekens outgrundliga vägar ledde detta alltså detta iranska familjeöde till att den lilla släktcirkeln i Ångermanland nu har avsevärt utvidgats. Och lilla Noor har kusiner och släktingar över hela jordklotet, även uppe i Ångermanland.

Jag tänker med värme på detta denna Alla Hjärtans Dag.

Det är inte de stängda gränserna eller politiska och religiösa diktaturer som för människosläktet vidare.

Det är strävan efter friheten och kärleken.

 

Postat 2024-02-14 16:05 | Läst 303 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Den varma pälsen

Jag drömde om Tjakki i natt, vår förra hund.
Alla stunder vi fick tillsammans under hennes 16-åriga liv.
Hittade en gammal mobilbild.
En sen sommarkväll för länge sedan.
Den varma trygga doften i hennes päls.

Hon var en lapsk vallhund som aldrig vände för vinden.

Men alltid följde i stormen.

Postat 2024-02-08 12:27 | Läst 304 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera