En fin start på helgen

”Spikning” är den akademiska termen för att offentliggöra en doktorsavhandling. Processen innebär att avhandlingen registreras och görs tillgänglig för allmänheten.

Så skedde igår på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.

David, min yngste son, spikade bokstavligt fast sin doktorsavhandling.

Ett nog så viktigt vetenskapligt arbete och steg i kampen mot Aneurysm (pulsåderbråck).

Mamma Ulrika och sambo Mikaela var med.

Lika glada som David.

Jag var mest stolt och rörd, så rörd att skärpan blev därefter…

Likväl.

En fin start på helgen.

På väg till Anna

I morgon torsdag är jag på väg i bil mot Borås och vernissage på Abecita Konsthall.

Anna Lithander - ett naturbarn inom gatufotografin - ställer ut sina fina bilder där.

Det är några mil mellan Stockholm och Borås, men det bryr jag mig inte om. Anna Lithander tar bilder som är värda besväret.

Nyfiket, nära och känsligt och med hjälp av en sliten liten kamera tar hon sina vardagsbilder, påfallande ofta ur ett oväntat perspektiv.

Att hon sedan är en härlig människa gör utflykten extra rolig.

Om du är i närheten - missa inte den här utställningen!

Anna Lithander efter hängningen av utställningen härom dagen. Bild: Mats Alfredsson

Hyllas den som hyllas bör

Låt mig säga så här:

Det finns så många duktiga fotografer, levande och döda, i världen och här hemma i Sverige.

Deras bilder och namn bildar en väv, nästan som ett eget universum i min värld.

Och så finns det Anders Petersen.

En fotograf som gett svensk fotografi världsrykte och som gjort hundratals utställningar, drygt 30 böcker, hållit i massor av workshops, dokumenterat människor i fängelser, på mentalsjukhus och i flera städer.

Hans bilder från Café Lehmitz i Hamburg är bland det starkaste som fästs på film, även idag långt efter att de togs på 60-talet.

Anders Petersen är något alldeles extra.

En helt unik bildmänniska.

Och fortfarande i full sving fortfarande trots sina 80+.

Och idag fyller han år, bäste Mäster Anders!

Minnenas återkomst

Tisdag förmiddag, jag bläddrar i hårddisken.

Minnen passerar...

Jag minns framförallt människor som påverkat mig, kanske inspirerat, som jag älskat eller avskytt. Det har blivit några stycken genom livet. Dom som jag avskytt har främst varit flyktiga bekantskaper, en dålig chef kanske, eller en kompis som svek när det gällde. Några - allt fler ju längre tiden går, är döda men betydde mycket.

Som Ronnie Busk, författaren.

I min idealistiska ungdom och uppväxt däruppe i mellannorrland hade vi startat en KRUM-avdelning. KRUM var ett av de så kallade R-förbunden och arbetade för en humanisering av kriminalvården. Jag tror jag var 17-18 år och radikal på det sätt man var i slutet av 60-talet. Ronnie var några år äldre och satt fängslad på gamla Centralanstalten i Härnösand. Vi ordnade bl a permissionsstöd för de intagna, gick och fikade, handlade kläder osv.

Det var så jag träffade Ronnie. Han var en udda fågel, skygg men mycket kunnig i litteraturhistoria. Han hade inte haft det lätt i livet, en ensamstående mamma, en äldre bror som avlidit av en överdos, jobbig uppväxt, strul i skolan osv. Han satt han inne för förfalskning och ringa nakotikabrott. Dessutom var han homosexuell vilket var något helt annat då än nu. För att tjäna en slant skrev han regelbundet porrnoveller som han sålde till H-son, ett företag som var stort på den tiden och gav ut porrtidningar som idag skulle betecknas som vintage.

Men han hade större ambitioner än så. Han hade skrivit en roman - "Änglaskuggor", som vann Bonniers debutantpris 1969. Och naturligtvis blev han snabbt hyllad som ett litterärt fynd, fick gå på förlagsfester. träffade berömmande människor mycket långt från de narkomaner han berättar om i sin roman. Boken håller f ö fortfarande och tål att läsas än idag om den dyker upp på nåt antikvariat. Naturligtvis blev det för mycket för honom och han återgick så småningom till gamla vanor med undantag för ett filmmanus i slutet av 70-talet till en förbisedd långfilm som heter "Stortjuven".

Ronnie Busk avled 2005. Han blev 61 år.

Jag skriver om honom för att jag särskilt minns de nattliga promenader vi gjorde tillsammans på 70-talet. När han försökte tända av och vi satt på stans nattöppna taxi-fik, rökte cigaretter och talade om författare vi gillade. Han kände många av de människor som på den tiden strök omkring i skydd av natten, langare och prostituerade främst. Jag minns jag att jag försökte få in honom på behandlingshem när det var som värst, men det gick aldrig. Det blev heller aldrig någon ny roman. Men han lärde mig mycket om hur olika vi människor ser på världen och samhället och det är nog därför jag återvänder i tankarna till honom då och då. 

Bilden tog jag under en av de många nattvandringar vi gjorde för länge sedan. Ronnie sa att den bilden ville han ha på omslaget till sin nya roman.

Det blev aldrig så.

Vägen ut i livet

Det finns ett mönster i min familj.

Jag flyttade hemifrån vid 17, efter en sommar på kibbutz i Israel ville jag klara mig själv, hyrde ett rum på stan, extraknäckade på lokaltidningen och direkt efter studenten styrde jag kosan söderut från lilla Härnösand för att aldrig mer återvända.

Min äldste son lämnade också hemmet vid 17, klarade gymnasiet med nöd och näppe och halkade in på juridiken i Lund som sista reserv.

Tog inte en krona i studielån, jobbade istället som plit på nätterna på Malmö-anstalten.

Och blev med åren Sveriges ambassadör i Thailand.

Hans enda dotter har precis hoppat av andra året i gymnasiet. Vill ut i världen även hon.

Vid 17 års ålder flyttar hon i sommar till Mosdar i Bosnien för att slutföra sin grundutbildning på ett internationellt  college. Stipendium sökte hon och fick alldeles själv.

- Det kommer att gå jättebra, säger jag. Du är mogen för klivet ut i världen och vuxenlivet.

- Och förresten - här får du en av mina kameror… se det som en tidigarelagd studentpresent. Ta mycket bilder, spara allt. I sinom tid kommer bilderna att vara viktiga.

- Och glöm inte att maila mig en bild då och då….

Hon blev glad. Riktigt glad.

Och vem skulle inte bli det över en Fujifilm X-Pro3 med en Fujinon 23/2,0 i gott skick.

Bra barnbarn ska ha bra grejer.