På förekommen anledning... ett trist inlägg att behöva skriva

Jag har under en tid haft en "följare" på min blogg som ägnat sig åt att ta varje tillfälle till att i inlägg provocera det jag skriver. Dessutom har personen i fråga skickat kränkande mail till mig. Jag skulle inte bry mig om det var så att personen var en seriös människa som drevs av ett fotografisk bildintresse. Men så är det inte heller. Personen i fråga saknar uppenbart fotografiska ambitioner, kunnande, erfarenhet och har inte ens en pyttebild på sin sida, men är noga med att påpeka sin akademiska överlägsenhet.

Jag har därför bestämt att - eftersom jag har ett utgivaransvar för min blogg - konsekvent ta bort personens samtliga inlägg på min blogg. Det är trist, men nödvändigt. Jag har inte den bloggen för att ständigt ta emot skit och Fotosidan erbjuder tyvärr inte möjligheten att spärra vissa från ens blogg.

Bilden ovan tog jag f ö  för länge sedan en sen kväll vid en gränsövergång vid det som då kallades "järnridån", den som delade öst-och-västeuropa. Mannens uppgift var att snoka runt efter gömda flyktingar på tåget. Jag tyckte bilden passade detta genuint trista blogginlägg...

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

I övermorgon

STOPPA DEN BIOLOGISKA RASBLANDNINGEN!

Nordiska motståndsrörelsen (NMR) kallar till demonstration i Kungälv och Ludvika i övermorgon,  på 1 Maj.

Jag försjunker i den tyske fotografen August Sanders bok ”Menschen des 20. Jahrhundert”. Hundratals sakligt fotograferande porträtt av till synes vanliga människor i Tyskland under första hälften av förra århundradet.

Jag tänker att det nog lät ungefär på samma sätt i Tyskland då på 30-40-talet som idag hos NMR inför arbetarrörelsens högtidsdag.
Samma historiska fixering vid ras och renhet. Historiens största människolögn.

Photomarket, en upplevelse och ett porträtt

Lördag. Photomarket på Fotografiska. Hade fått en gratisbiljett precis som Krister Klereus. Vi vandrade omkring bland alla prylar, kameror, objektiv, skärmar och skrivare. Men "vill ha" -begäret infann sig inte riktigt. Särskilt bleknade det i jämförelse med Jesper Waldenströms stora utställning som är bland det bästa jag sett. Enkla streck, foto ibland, lite färg, några ord och sammantaget en bildresa mellan humor, lekfullhet och allvarliga bråddjup. Stor konst av en stor konstnär. Missa för Guds skull inte den utställningen!

Tog det här porträttet av Krister också i lugnt ljus. Krister -  verklig vän och fotokompis.

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Jan Myrdal och jag

Fick just senaste numret av FiB/Kulturfront med posten. Tidningen är en av de få, kanske den enda, som fortfarande envisas med att vara ”icke-kommersiell”, d v s att inte ta en annonser. I praktiken betyder det att man förlitar sig på att köpare, prenumeranter, journalister, författare, illustratörer och fotografer bidrar med sina alster mer eller mindre gratis. Det är ett val jag var väl medveten om när FiB kontaktade mig och ville publicera mina bilder över sex sidor. Rätt eller fel kan diskuteras, men inte en krona i ersättning för mina sex sidor alltså. Idealism helt enkelt.

Jag drar mig till minnes en annan idealistisk tid, för ganska exakt femtio år sedan. En tid i min radikala ungdom då jag efter att ha läst ”Samtida” av Jan Myrdal ringde upp honom och på fullaste allvar bad honom om kontakter i NordVietnam eftersom jag såg det som självklart att jag skulle åka dit och med vapen i hand strida mot den amerikanska världsimperialismen. 

- Jag har inte tid med sånt DRAVEL! svarade Myrdal barskt. Dessutom bör en ung man som er först och främst avsluta gymnasiestudierna innan ni överhuvudtaget får för er att resa till ett litet land i Sydostasien mitt i ett brinnande krig!

Därefter slängde han på luren.

Jag var lite drygt 17 år och jag minns hur besviken jag blev över skriftställare Myrdals brutala avsnoppning.

Åren gick, min ungdomligt idealistiska tok-radikalism ersattes av en mer nyanserad världsbild och framförallt av att min egen betydelse tonades ner av livets törnar mot vardagens rev. Jag tror därför inte på blodiga revolutioner längre, däremot på kampen för mänskliga rättigheter. Inte minst har det handlat om flyktingfrågan och asylrätten. Men Jan Myrdal har jag ändå följt och läst hans böcker genom åren och kommit att tycka helt annorlunda än honom i många frågor. Skriva kan han förvisso, kunnig är han också, men hans åsikter om t ex Pol Pots skräckvälde i Kambodja är rent förfärliga. Och någonstans i bakhuvudet har det där minnet från telefonsamtalet också gnagt och säkert bidragit till min skepsis.

När jag nu läser senaste numret av FiB/Kulturfront är det därför med viss tillfredsställelse som jag noterar att sex sidor är lite mer än de två spalter skriftställare Jan Myrdal brukar begåva tidningen med.

Inga jämförelser i övrigt men där fick han äntligen för sitt DRAVEL.

Mera av mina bilder: www.fyrafotografer.se

./.

Bilden av det alldeles vanliga Sverige

Tisdagkväll framför skärmen. Jag sorterar ett större material raw-och jpeg-filer i mappar och undermappar, skarpt och oskarpt, bra och dåligt.

Utanför fönstret är det tydligt att våren äntligen är här och de ljusa kvällarnas årstid har tagit sin början.

Jag tänker på en udda tv-sändning som pågått på SVT idag, i skuggan av dramatisk världshändelser. En enkel stativmonterad kamera någonstans i skogen i Norrland, en fast vinkel i direktsändning tänkt att bevaka älgarnas årliga vandringar mot bättre betesmarker utefter en led som de vandrat sedan urminnes tider. Jag fastnade framför rutan och ingenting hände. Absolut ingenting. Efter en halvtimme kom stressen smygande; Var sjutton är älgarna!? Varför händer INGENTING?

Det slår mig att det mesta är just så, nästan ingenting. Bara som möjliga små steg i skogen och har man tur kan man i bästa fall få se en skymt av en älg. Och kanske är det också så man ska nöja sig i vardagen. Den stilla lunken. Ändå sker det naturligtvis massor hela tiden, bara man stannar upp och tar sig tid att lyssna och se.

Jag forsätter sortera i mitt material. Hittar två bilder som jag inte lagt märke till tidigare. Inga märkvärdiga bilder på något sätt, men ändå stannar jag upp. Det slår mig att det här är bilder av ett Sverige som inte skriker eller ens är spektakulärt. Bara två enkla bilder en vardagkväll i Sverige i en liten stad utefter Norrlandskusten där några asylsökande samlats för att få grunderna i det svenska språket under ledning av en pensionerad svensklärare som gör en frivilliginsats för det som alla politiker brukar benämna som ”vikten av integration”.

För det här gänget runt bordet är integration ett ord som kommer långt senare. Här och nu handlar det om enkel svenska, ord som God Dag, ett två tre fyra och vardagsfraser för att kanske kunna köpa en Triss-lott i kiosken. De första stegen mot ett bättre liv, lite likt älgens vändring mot bättre betesmarker.

Och ändå; bilden av Sverige är kanske just så här. De små vardagliga förändringarna bland de människor som aldrig når kvällstidningarnas löpsedlar, Dagens Eko eller Uppdrag Granskning. Men likväl är viktiga för de inblandade.

Hur ser andra Sverigebilder ut?, tänker jag.

Hur ser den ut för dig som läser det här?

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se