Bärfis på catwalken

Idag när jag var ute vid vår stuga upptäckte jag att strimlusen äntligen har krupit upp ur sina vintervisten. Nästan alla hade samlats på en av hundkäxen som blommade, bara några få hade valt att slå sig ner någon annan planta.

Strimlusen är ju Sörmlands landskapsinsekt, så det kändes extra passande att jag äntligen fick några bilder på den, särskilt eftersom jag själv bor här i Sörmland.

Strimlusens svarta och röda ränder fungerar som en varningssignal till fåglarna, de berättar att den är giftig och därför inte är någon bra idé att äta.

Även för oss människor är arten illaluktande, strimlusen hör till den grupp skinnbaggar som i vardagligt tal brukar kallas ”bärfisar”, just för att de kan avge en illaluktande doft när de känner sig hotade. 

Jag passade också på att testa några dubbelexponeringar direkt i kameran, här är en av bilderna.

Det blev många bilder i dag, men jag ska inte plåga er med fler, det här får bli den sista.

Varje gång jag fotograferar en art som jag inte har tagit nån bild på så lär jag mig något nytt, det gör hela upplevelsen ännu roligare.

Kabblekan i fokus och fotografen i leran

Nu är det tredje året i rad som jag åker ut till Rördrommen mellan Eskilstuna och Strängnäs för att fotografera kabblekan. Kvällen var varm och stilla en riktigt fin kväll, det var bara vi och fåglarna som rörde sig där ute.

Spången ut till fågeltornet är fortfarande under renovering, räcket är i ganska dåligt skick så man gör klokt i att inte luta sig mot det. Spången är ganska smal så det är svårt att få plats med stativet, vilket gör det lite trixigt att få till bilder utan skakningar.

Hela marken lysta gult av kabblekans blommor.

Jag hade tagit på mig gummistövlarna eftersom jag ville komma ner på marknivå och få en annan vinkel. Jag gjorde samma sak förra året och kände mig ganska säker på att jag kunde se var marken var stadig. Men där misstog jag mig, jag hann bara ta ett par steg innan foten sjönk ner och jag tappade balansen. Av ren reflex tryckte jag ner stativet för stöd, det det sjönk ner ca 30 cm, det var nära att jag föll. Med lite kämpande fick jag loss både foten och stativet och tog mig upp på spången igen. Det blev inga fler försök den kvällen.

Som vanligt lyckades jag smutsa ner mig, det händer nästan varje gång jag är ute med kameran, förr eller senare ligger jag på knä, sitter i mossan eller halkar ner i något blött. Med tiden har jag till och med myntat ett eget uttryck för det här beteendet ”Bara för att man lärt sig gå behöver man inte sluta krypa.” 

Jag avslutar med en bild som är en dubbelexponering direkt i kameran. För att få in lite stammar i bakgrunden tog jag först en oskarp bild av stammarna och några kabblekor. Därefter tog jag en närbild på ett par kabblekor, och de två exponeringarna smälte ihop till den slutliga bilden.

Fågelliv och vårvindar i Oset

I helgen följde jag med OKE (Ornitologiska Klubben i Eskilstuna) till naturreservatet Oset i Örebro. Vi parkerade vid Rävgången och promenerade därifrån mot Rävgångsstugan. Strax innan stugan fick vi syn på två vitkindade gäss. 

Framme vid Rävgångsstugan tog vinden i ännu mer. Jag var verkligen glad att jag hade mössa, vantar och en vindtät jacka, för trots att solen fortfarande lyste blev det riktigt kyligt när blåsten svepte in över vattnet.

Strax utanför stugan fick vi syn på både en gråhakedopping och en svarthalsad dopping, två arter jag aldrig sett tidigare. Jag lyckades bara få bild på gråhakedoppingen, men det var en utmaning i sig, vinden gjorde att kameran skakade.

Vi fortsatte vidare mot Naturum, som vi bara passerade den här gången och gick vidare mot Rosenbergs stugan. Tempot var lugnt och behagligt så att alla hann med och kunde njuta av omgivningarna. Uppe i ett träd fick vi syn på en större hackspett som satt och letade mat bland grenarna.

När vi kom fram till Rosenbergsstugan gick vi in och tog fram vår matsäck. Det var skönt att få sätta sig ner en stund och komma undan den envisa vinden.

Efter pausen gick vidare, när vi passerade skrattmåskolonin var det full aktivitet.

I en lugnare damm, simmande en ensam svarthakedopping.

I gräset en bit bort gick ett par grågäss.

Nu gick mot Naturum igen.

Vid Naturum var det dags för lunch. Uteserveringen låg i lä, så vi kunde äntligen sitta ute och äta utan att frysa. Solen värmde ordentligt nu, och det var skönt att kunna ta av sig några lager och bara njuta av pausen innan vi fortsatte vidare.

Här häckade två par sothönor, och de verkade helt obekymrade över vår närvaro.

Oset är ett stort naturreservat med många olika stigar att både gå och cykla på. En karta är verkligen bra att ha med sig, det gör det betydligt lättare att hitta rätt i området. Vår promenad blev ungefär sju kilometer lång. Ornitologerna som var med såg många fler arter än jag, tack vare sina kikare, men jag minns inte alla namn. Trots att reservatet är stort och variationsrikt blir man då och då påmind om hur nära bebyggelsen faktiskt ligger.

Viktig för oss besökare är att följa reglerna när vi vistas i naturreservat och på Oset får man inte gå överallt.