Pro Memoria

Mitt fotografiska minne

Skapandets Centrum

I juli förra året semestrade vi i Montreal, Kanada. Min frus dotter är en ivrig fotograf och tjänar sitt uppehälle med att sälja bilder på internets olika stockfotosajter. Min fru, som också fotograferat mycket i sina dar, inspirerades av dessa möjligheter och inhandlade en D200 på Simons Photo Store av den urtrevlige ägaren. Strax skrev jag ett mail till min pappa med några bildhälsningar från oss (tagna med vår ”gamla” Powershot A80) och en välment varning om att han får se upp för en ny konkurrent. Pappa, som fotograferat fler år än jag är gammal, svarade lugnt. ” En författare besökte en fotoutställning med många fina bilder. Han frågade fotografen: Vad har du för kamera? Fotografen tittade på författaren och sa: Jag har läst en bra bok som du har skrivit. Vad har du för skrivmaskin?”

Visst är det så att bildskapandet sitter i skallen bakom kameran. När datorer krånglar och man söker hjälp handlar det ofta om att det är ”skit bakom spakarna”. Orsaken till dåliga bilder finns att skåda på samma ställe, bakom kameran. Jag inser plötsligt att det inte är min D80 det är fel på...

Här kommer ett tidigt fotografi från mitt första försök att fotografera. Min första skolresa 1964. I bästa Jules Verne-anda gjorde vi Dalsland runt på en dag. Jag hade pappas gamla Zeissikon bälgkamera, pocketvarianten för 6x6-film. Det var fint väder den dagen och han ställde in kameran på bländare 8, någon lämplig tid och oändligt avstånd. Bara att spänna hanen, sikta och trycka av när väl bälgen vecklat ut sig i all sin tekniskt avancerade härlighet. Bilderna blev av skiftande kvalitet men den här blev väl inte så illa. Bra nog att laddas upp på Fotosidan...

Bilden föreställer en av mina första hemliga kärlekar, Kristina
Postat 2008-07-31 10:47 | Läst 6700 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Historia

Idag fyller jag år. För första gången i Stockholm efter ett sent uppbrott från min födelsestad där jag levt hela mitt liv tills i år. Jag trodde det skulle bli svårt att vänja sig men det gick lätt. Jag trivs alldeles förträffligt med livet och Stockholm, flera parkeringsböter till trots. Jag lär aldrig bli en 08. Dialekten sitter kvar trots att jag jobbat här i mer än fyra år. Alla tror att jag är värmlänning men jag replikerar att jag är sju kilometer därifrån. Ingen lär sig nuförtiden att Åmål är Dalslands enda stad. De flesta placerar oss i Värmland. Obildade 08:or från andra delar av riket som fortfarande betraktar de västra provinserna nära Norge som något exotiskt. Vilda västern vid närmare liknelse.

Jag är normalt en person som ser framåt med förväntan. I  min tankevärld planerar jag för nya upplevelser, mest av stillsam art. Ibland, som nu, ser jag tillbaka. Livet har varit gott om än kryddat med motgångar, allvarliga sjukdomar och skilsmässa. När jag ser det i backspegeln med ett grovt filter så har det varit lyckliga år. Man minns ju de lyckligaste stunderna bäst. En sån stund kommer här i en bild tagen av min pappa på Dragsön i Slottsbron 1960. Ganska laid-back och njutandes av livet. Det är så jag vill ha det...

 

Postat 2008-07-29 12:01 | Läst 7861 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera