En kamera, ett objektiv, en film

Funderingar kring Dogma och ett nytt Dogma-löfte eller två

Jag har funderat lite kring det här med Dogma-fotograferingen. D v s en kamera, ett objektiv, en film. När man, som jag har flera kameror laddade med film så blir det gärna flera Dogma parallellt. Ett äkta Dogma-förfarande borde väl egentligen vara att under en längre  tid, säg ett halvår, bara fotografera med samma utrustning? Utan att göra utflykter med andra kombinationer. Annars går ju effekten av att begränsa sig och tvingas vara lite kreativ med "det man har" förlorad.

Jag inser att det blir omöjligt för mig den närmaste tiden då jag har ungefär 15 kameror med film som borde avslutas. Men om jag verkligen fokuserar på att avsluta dem så kan jag nog hålla mig till ETT Dogma-löfte ett tag.

Eller kan man ha TVÅ Dogma-löften samtidigt, herrar poolvärdar? Om några veckor åker vi till Öland och tanken är att ta med mig två kameror. En med färgfilm och en med svartvitt. Så här ser planen för resan ut.

Färg-Dogmat     Svartvitt-Dogmat

Nikon F6            Nikon F80
50 mm                35 mm
400 ISO              400 ISO

Kamerornas handhavande är mycket likartat och jag är mycket bekväm med dem. Brännvidderna är de jag använder allra mest och när det gäller film kör jag nästan uteslutande med 400 ISO.

Jag envisas med färg trots att jag tycker det är roligare med svartvitt. Jag tycker det är sååå svårt med färg men övning lär ge färdighet.

Ja, det får nog bli ett dubbel-Dogma under sommaren. När jag avslutat filmer i de andra kamerorna får det bli tagelskjorta nåt halvår. Vad det blir då är inte bestämt men just nu känner jag för ett retro-ekipage.

Och så en bild med en annan Nikon (1954) och Nikkor 8,5 cm och 200 ISO.

Eders Hängivne

PS
På några veckor hinner jag ändra mig flera gånger =)

Hököga - men ingen indian

Om en lådkamera

Den andra gamla kameran jag fick samtidigt med polacken var en Kodak Six 20 Hawkeye som tillverkats 1938. Bara det året. Inget mer. Som alla Kodaks lådkameror är den enkel och billig. George Eastman ville ju att alla skulle ha råd att fotografera. Och han ville tjäna pengar. Kameran är klädd med präglat papper på något som liknar kartong och har plåt i de vitala inre delarna. Plus en enkel lins förstås. Den tar 620-film som namnet antyder men en 120-rulle funkar om man tar en sidavbitare och klipper ner spolgavlarna till papperet.

Jag laddade den med en Ilford Delta 100 men borde kanske ha kört en Pan F. De här kamerorna har så långa slutartider att det lätt blir överexponerat i solsken.

Det är ingen större idé att ange några tekniska data. Allt är minimalistiskt. Snäppet över hålkamera. om man säger så. En bländare, en tid. That's it.

Den här har nog varit med om en del. Den ena sökarspegeln ligger och skramlar i kamerans främre del, den andra är så oxiderad att man bara kan skönja det man siktar på. Jag valde att sikta med kameran och hoppas på det bästa. Ingen precision precis men det duger.

Och så bilder då från George Eastmans version och vision om amatörfotografi.

När jag ser resultatet undrar jag om inte George Eastmans ambition att tjäna pengar i själva verket motverkade hans vision om amatörfotografi för alla. 

Eders Hängivne

PS
Kameran hamnar i den museala avdelningen i hemmet och kommer på sin höjd att få vara rekvisita om jag någon gång får ändan ur vagnen och kör min egen version av "the Kodak girl".

Historiens vingslag

Om en jubileumskamera

Jag har köpt en hel del kameror på auktionssajterna världen över genom åren. Allt färre nu för tiden än för några år sedan. Nu gör jag mig av med en del istället. Årsnettot har varit negativt några år nu. Och det är bra. Jag har ändå för många kameror som det sitter en rulle i. En fördel är förstås att jag kan välja kamera efter film som passar för tillfället.

Nå, det var inte det det här skulle handla om. Tidigare i livet när jag bara hade en kamera att fota med hade jag en tid en Olympus µ:mjuZOOM 115. I princip från 1999 och fram till dess att jag började med digitalt 2004. Den var med överallt där jag var. Till Amerika där mina föräldrar och jag hälsade på släkten som jag lyckats återknyta kontakten med via detektivarbete på internet. Till Spanien där jag träffade Hon som kom att bli min fru. Alla båtturer på Vänern blev dokumenterade med den. Jag har använt den då och då under de senare åren också men eftersom jag skaffat några gamla drömkameror som jag helt plötsligt hade råd med så blev det inte så ofta. Jag lånade nyss ut den till äldsta barnbarnet med fräscht batteri och en färsk svartvit film. Baktanken var förstås att locka in henne i den analoga fotovärlden. Och så gick den sönder efter bara ett par bilder. För att inte besvikelsen skulle bli för stor skaffade jag snabbt en annan kompakt point-and-shot med autofokus och auto-allt. Det där manuella får jag nog introducera senare.

Harmsen över att min sista kamera från den tid jag bara hade en hade gått sönder, bjöd jag på och vann en likadan. När jag packade upp paketet var det första jag hittade något helt annat än jag förväntade mig. En Balda Jubilette från deras jubileumsår 1938. Fullt fungerande. T o m sekunden var nästan rätt. Värre var det med T, men det använder jag ju aldrig. Jag måste ju bara testa den så jag satte  in en rulle FP4+ i den . Eftersom den är så liten kan den gott få hänga med lite varstans i någon ficka. Eller vad säger ni?

Balda Jubilette 1938

Eders Hängivne

PS
Jorå, Olympusen var med i paketet också.