Pro Memoria

Mitt fotografiska minne

Den nya osakligheten

Eller tillbaka till framtiden.

Den nya sakligheten  var en protest mot den experimentella tidsepoken inom olika konstarter, såsom piktorialism, impressionism, futurism m fl ismer. Här ska målas och fotograferas "sakligt", verklighetstroget och oförställt, realism och sanning var ledord. Skarpt och tydligt skulle det vara. Den nya sakligheten fick fäste i samhället och inspirerade bl a funktionalismen på 30-talet. Och det fastnade obönhörligt hos amatörfotografer i Sveriges fotoklubbar. Möjligen kan Photoshops inträde i världen ha börjat rucka på denna maxim av skärpa och tydlighet. Några amatörer har i alla fall hängivit sig åt makalöst fantastiska bildkreationer där gränsen mellan fotografi och konst inte är så tydlig. Det är uppfriskande men samtidigt skrämmande. Emellertid är de flesta av oss fast i den nya sakligheten som såg dagens ljus 1923. Och den har ett djupt rotat fäste i svenska fotoklubbar och hos amatörer i alla åldrar. Kanske särskilt i den äldre generationen (där jag befinner mig). Skärpa och tydlighet. Realism och sanningstrohet.

Jag tänker ofta på det här när jag klentroget ser på mina egna bildresultat. Vad är det jag håller på med? Men det är lika svårt för en gammal fotograf (jag har hållit på i över 50 år) att lära sig ta nya bilder som det är för en gammal hund att lära sig sitta snyggt. Likväl måste jag försöka bryta mig loss från mitt vanliga dokumentärfotograferande till något annat, nytt och fräschare. Jag har sedan länge slutat att tävla med bilder då jag funnit att bildbedömare har för dålig förmåga att motivera sina bedömningar. (Och då lär man sig ju ingenting). Likaså är jakten på plaketter och hedersomnämnanden en fåfäng jakt på erkännande och en stund i rampljuset. Det tar bara värdefull tid från bildskapandet.

Nej, nu måste det bli andra bullar på nytt recept.

Det här är ju inget nytt för någon utom mig själv. Jag har aldrig gjort det förut. Och det är bara första steget.

Jag kommer förstås att dagligen återfalla i dokumentären om mitt liv. Men jag ska verkligen försöka mig på lite mer experimentell fotografi för mina mörkrumssessioner.

Eders ödmjukt hängivne

PS
Helt avsiktligt avstår jag från tekniska detaljer om bilden. Ni som känner mig kan nog räkna ut en del. Det är bilden som är det intressanta, inte hur den har kommit till. Vad ger den för intryck? Hur tolkar du den?

PPS
Jag har varit medlem i fotoklubbar sedan 1985 men deltagit i deras aktiviteter långt innan dess.

Postat 2016-02-07 12:42 | Läst 9609 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Lika bra att lägga av nu då

När man passerat Bäst-före-datum

Alltså, jag gillar Micke Bergs rättframma sätt, mustiga språk och hans bilder. Däremot delar jag inte alltid hans åsikter. Vi har ju levt helt väsenskilda liv så det finns egentligen inget mer att säga om det. Han blev som han är och jag också. Förhoppningsvis har vi dragit avgörande lärdomar om livet som formar fortsättningen av det, båda två.

"Lellen", drygt två meter pôjk, svetsare och vän. Sannolikt i Karlstad 1974. Jag är bara tjugo och fotograferar kompisar och det vi gör.

 I sin blogg reflekterar han över fotografins tillstånd i Sverige idag. Han menar att man passerar en korsning någonstans vid fyrtio års ålder och sedan är det kört. Det är bara de unga som ska fram och ta scenen. Vi andra som har ena benet i graven kan ägna oss åt stilleben och naturfotografi. Tyvärr är jag inte intresserad av något av dessa ämnen. Så då återstår det bara att lägga av. Eller lägga alla oframkallade rullar i en resväska och se till att någon "hittar" dem och gör nåt bra av dem när jag är borta. De blir åtminstone en tidskapsel tillbaka till forntiden då dinosaurierna fotograferade på film.

Philip, turnelejon, ljudtekniker och skivproducent som fotograferar med en Rolleiflex äldre än han själv. Slutet 80-tal. Jag är yngre än fyrtio.

Micke efterlyser trovärdighet i fotograferandet. Finns det ingen trovärdighet för de som levt ett annat liv än Micke Bergs? Alf Johansson bilder anser jag vara  trovärdiga så som jag känner honom. Och han har passerat fyrtio. Förvisso ägnar han sig åt nattliga citystillebens men skulle de inte vara trovärdiga? Micke Borgs bilder anser jag vara trovärdiga. Hans unika dokumentär om Stockholms, och hans egna, musikliv är en imponerande samling bilder av vibrerande liv. Han tillhör ju båda kategorierna som Berg skriver om, den unga vibrerande ungdomen och den numera stagnerade gubbligan med ena benet i graven. Han har passerat bäst-före-datum han också, Men det märks inte ännu, herr Berg. Han har bara inkluderat ett  nytt motiv i kändisskaran. Nästa rocklegend, Irma. Kanske du också skulle ha slutat efter fyrtio och släppt/hjälpt fram de unga, vibrerande av liv och lusta? Trovärdigheten sitter i hur mina bilder återspeglar mitt liv, anser jag.Oavsett hur många år jag har samlat. Därvidlag är t o m Micke Bergs bilder fortfarande trovärdiga. Om han nu tar några.

Dags att dra sig tillbaka och spela schack med gubbarna i parken? Jag tror inte på det...

Jo, jag ska nog dra mig tillbaka i någon mån. Fortsätta fotografera men inte dela med mig så mycket av det. Det är ju kul att hålla på lite för sin egen skull. Dokumentären om mitt liv tar inte slut förrän jag har gett upp andan. Något ska man ju göra med den tid man har och fotografi är en harmlös sysselsättning/hobby för de flesta. Jag slutade tävla för några år sedan. Kanske det är dags att sluta ställa ut också. Tillfredsställelsen som fotografin ger är ju ändå mest min egen. Livet kan vibrera även om det inte syns så förbannat tydligt i de bilder man tar. De har bara mognat.

Eders hängivne

PS
Jag hoppas bara att Micke Berg fortsätter att blogga även om han pensionerat sig från fotografin =)

PPS
Bilderna i det här inlägget är förstås bara dekorationer. 

Postat 2015-07-29 10:24 | Läst 6269 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Tankar om ord

"Man får ju akta sig så att man inte skräpar ner med sina ord", sa Sidner 

 

När jag var grabb trodde jag att när en människa hade sagt en miljon ord så dog hon. Då var hennes tid på jorden slut. Jag lever fortfarande så min kvot är nog ännu inte fylld. Men så säger jag inte så mycket längre heller. Slutat att sjunga har jag också. Jag skriver mycket istället. Men de orden räknas inte på samma sätt. Det finns nog ingen begränsning för då skulle alla författare dö unga. En del av dem gör så ändå men säkert av andra orsaker. Det gäller inte heller alla dem, som omedvetna om den omgivande världen, SMS:ar frenetisk inne i sin egen bubbla på två ben. En egen liten värld i den stora. Man skräpar ner med sina ord, obekymrade om att orden tar slut en dag.

Dragsön, Slottsbron 1960

Ska man säga något borde man använda de viktiga orden. De som är kärnfulla och säger mest utan att bli för många. Jag tröttnar fort på att lyssna när orden inte säger något, därefter hör jag bara surret från pratet och registrerar inget av vikt. Jag går in i min egen värld och låter tankarna vandra sin egen väg, ta mig till andra platser och lyssna på något annat. Särskilt ofta händer det i kyrkan när jag försöker lyssna på en predikan med många ord som inte säger så mycket. Många idéer tillkommer i sådana bubblor i ordskräpsmiljöer.

En del människor pratar fortare än jag lyssnar. Som om det var en tävling att komma först till punkt. Eller också är det för att hinna säga allt innan jag avbryter. Eller att det jag eventuellt har att säga inte har någon betydelse. Ja, en del älskar att höra sin egen röst. De har aldrig lärt sig att uppskatta tystnaden.

Ofta lyssnar jag till ny, ännu oskapad musik medan jag väntar på att ordskräpet ska ta slut. Du kan inte ana vilka symfonier som skapats innanför mitt skallben mitt under värdelösa ordstormar. Större delen av mitt liv har jag ägnat åt musik. Men en dag tog musiken slut, men jag minns inte vilken dag det var. D v s den musik jag gjorde själv eller tillsammans med andra. Musik är värdefullare än ord, ty den skapar starka känslor. Omedelbart. Nu har jag slutat att lyssna på musik också.

"Ståbas" redan 1960. Långt senare spelade jag på riktigt.

En del musik innehåller ord, en del viktigare än andra. Men det skräpas med orden i musiken också. Så man måste välja att lyssna på den viktiga musiken med bra ord och stänga öronen för den andra. Sjungna ord som är bra har en dubbel ingång i mig. Förstånd och känsla dansar i fullkomlig harmoni när orden och musiken är lika viktiga.

Musik med viktiga ord

Inget sagt ord kan någonsin tas tillbaka. Man kan bara hoppas att ingen har hört de dåliga orden. Och tänka sig för innan man säger något nästa gång.

Eders hängivne

PS
Låt oss, likt ansvarskännande hundägare, plocka upp ordbajset efter oss så att ingen trampar i det.

PPS
Det inledande citatet ur Göran Tunströms "Juloratoriet" blev inspirationen till detta inlägg.

Postat 2015-02-21 15:15 | Läst 9493 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Tjockskallig? Jag?

Augusti månads profilbild

Från en vårpromenad i Grimsta...

Lägg märke till detaljrikedomen i asfalten. Zuiko f2/35

Postat 2014-07-31 20:56 | Läst 6039 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Ny profilbild - Säsongen börjar nu

1  mars börjar våren. Punkt.

Och som vanligt byter jag profilbild. Den här gången visar jag framsidan och vad som hänger på den ganska ofta. Det här är jag i en favoritposition. Och det är ett självporträtt.

Lekte lite med den i Color Efex Pro

Eders Hängivne

PS
Det börjar klia i pekfingret. 

Postat 2014-02-28 21:21 | Läst 11044 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 8 Nästa