Kameraremmen

Om dess eventuella nödvändighet

Jag har aldrig riktigt kommit överens med kameraremmar vilket har fått till resultat att jag har högvis med oanvända sådana. Under åren jag bott i Stockholm och promenerat på stadens gator har jag konsekvent hållit vänsterhanden runt objektivet och därmed snabbt kunnat kasta upp kameran framför ögat och simultant föra upp högerhandens avtryckarfinger i läge. På detta sätt har jag alltid varit redo, (Minnesgoda läsare vet att jag har ett förflutet inom scouterna).

Den största anledningen till min oortodoxa kamerahantering är att söka i min medicinska historia. Efter flera års ryggont blev jag till slut opererad (1992)  i ryggen för en tumör inne i ryggmärgskanalen som hade vuxit så pass att den börjat tränga ut mellan kotorna och därmed orsaka mina plågor. Operationen lyckades och snart nog började jag lära mig gå igen. Dock hade jag ingen känsel i ben och fötter och jag kunde inte skjuta ifrån mina steg. Nervimpulserna gick helt enkelt inte fram. Jag började gå lätt framåtlutad för att få styrfart. Att då ha en kamera hängande på bröstet resulterade ofrånkomligen  i att den hängde en bit ut i luften. Därmed började den pendla fram och åter allteftersom jag gick vägen fram.

Att hänga kameran på axeln var inget alternativ då den snabbt gled av mina sluttande axlar (och dessutom var långt från redo i denna position.

Till slut fann jag ett passande alternativ; handlovsrem. Med kameran redo i högerhanden, ansluten till en handlovsrem, kunde jag vara än mer redo. Fingret på avtryckaren och handen på kamerans gavel. Om jag akut behövde handen till annat var det bara att släppa greppet om kameran utan att den damp i backen.

Sen några år tillbaka har kamerautrustningen måst kompletterats med en rullator, vilket gjort handlovsremmen obsolet. Länge har jag gått med kamerautrustningen i rullatorns korg, vilket naturligtvis är lika oredo som att ha den i en kameraväska. Å andra sidan har jag, med ålderns rätt, inget nördigt behov av att vara snabb längre.

Tilll slut har jag anammat Bengt Björkboms idé om att ha kameran hängande runt nacken och innanför jackan med dragkedjan uppdragen till objektivet. Det är det närmaste redo jag kan vara nu för tiden. Det har fungerat tillfredsställande under några månader.

Eders Hängivne