Högtider och konsekvenser

Om det mångkulturella samhällets helgdagar

Det är som vanligt inte allvarligt menat det jag skriver här. Jag luftar bara en gnagande tanke i min hjärna. Julen pockar just på uppmärksamhet och jag har slutat gilla julen såsom den firas nu för tiden. Julen borde byta namn till Konsumptionens Högtid. Den har ju bevisligen sina egna tempel som är långt fler än alla andra religioners tempel tillsammans.

Eftersom jag är en bekännande kristen och medlem i Svenska Missionskyrkan firar jag alla de kyrkliga högtiderna då det är min mänskliga rättighet att göra så. Men eftersom jag bor i ett sekulariserat och mångkulturellt land med en mängd människor som bekänner sig till något annat, eller rent av till inget alls kan jag inte låta bli att fundera på om vi inte borde avskaffa en del företeelser i almanackan. Helt enkelt ta konsekvensen av det samhälle vi har skapat och lever i. Låt alla trosriktningar ha sina högtider. Men inte i almanackan! Annars skulle den ju bli ovanligt röd. Jag måste nog belysa det med några exempel.

Tyska kyrkan en vardag. Alltid öppen för alla.

Söndagar. Det finns inte den minsta anledning att dessa ska vara röda. De kyrkliga stora högtidernas röda dagar likaså såsom Påsk, Pingst och Jul. Kristna ska förstås tillåtas fira kyrkliga högtider men icke andra. Ingen borde få åka snålskjuts på andra religioners helgdagar och orättmätigt tillskansa sig lediga dagar. Mentalt tycks de flesta akta söndagarna lika som vanliga dagar. Jobbar gör man hela veckan och ledigt tar  man när man vill så länge man har semester eller komptid att ta av. Femdagarsveckan är förlegad. Eller har flyttat sig.

En del religioner har sin "röda" dag på lördag. Må de få ha det. Ateister har inga röda dagar. Kul för dem! Måndag hela veckan, liksom =)

Röd byggnad för röda dagar.

Avskaffa Lucia som offentligt firande! Katolska helgon har inget med Sverige att göra. Lucia må för all del firas i den katolska kyrkan eftersom den existerar i Sverige. För alla Sveriges invånare borde Ljusets högtid firas på Midsommar och kombineras med Nationaldagen. Ty det är den enda dag på året som alla rikets invånare samfällt tycks fira på riktigt. På det ena eller andra sättet. Troende som ateister, kapitalister som kommunister, hederliga som kriminella, nykterister som alkoholister. Ja, Midsommar borde vara den enda Högtiden i Sverige! Jag kan för all del tänka mig att fira motpolen Midvinter också. Den tid då mörkret är som djupast och stearinljusen brinner flitigast. Mysighetens tid. Ett slags Advent för Midsommar. En Hoppets högtid.

I ett mångkulturellt samhälle som vårt borde det finnas rum för varje trosriktning och ideologi att få rum för sina speciella högtider utan att för den skull få med det i almanackan. I Sverige råder minsann religions- och åsiktsfrihet. Mardrömmen att hålla reda på allt drabbar visserligen arbetsgivarna som måste hålla reda på vilka kulturer de har anställt att utföra arbete åt sig men det torde vara en ringa extra börda i jämförelse med all annan administration de åläggs. Jag vet, ty jag är själv företagare med en anställd. Jag själv. Och han får fira sina högtider bäst han behagar. t ex den 12 juli. 127-filmsdagen.

Högtidsklädda Stockholmare vid ingången till sin helgedom. 127-filmsdagen.

Skolavslutningar borde firas på neutral plats med neutrala "psalmer" såsom "Du ska inte tro det blir sommar..." och den fattige bonddrängen och kon som sket på broa. Härlig är jorden och Den blomstertid nu kommer borde förbjudas enär de lär vara kränkande för en del kulturer.

Politiskas högtider må firas av dem som har den rätta läran i politiska frågor men ska dagarna vara röda? Icke!

1 maj borde vara en svart dag. I alla fall för majoriteten.

Mellanformataren

PS
Även Hallowween kan därmed firas. Men bara för dem som har det med sig i sin kultur! Liksom häxorna kan ha sina Blåkullafester. Utan att för den skull bloda ner almanackan med röda dagar.

PPS
Nu när jag gjort hela almanackan svart känns det plötsligt som jag har uträttat något värdefullt för Sverige. Almanackan har blivit fullt demokratisk!

Handflatsstora bilder

Om storformatets roligheter

Förra veckan samlade jag ihop mina storformatsbilder och skickade till Crimson. Ett tiotal blad av positiv film och lika många negativ färg tagna under det senaste året. Om någon tycker att det är dyrt att fotografera med rullfilm så är inte storformat på handflatsstora blad bättre på den punkten. 65 kr per blad tar Crimson för framkallningen och bladen kostar ungefär lika mycket i inköp. Än värre blir det när jag startar min 8"x10"-kamera där 25 blad FP4+ går på en knapp tusing. Jag är svårt frestad att försöka. På en auktionssajt nyss erbjöds oexponerade torrglasplåtar i oöppnad förpackning i dennna storlek. Mer autentiskt kan det väl inte bli. Men resultatet torde vara katastrofalt med så gamla plåtar. Jag har annars egna glas liggande som jag plockat ur ramar. Dessa kan nog beläggas med emulsion och användas direkt i den stora kameran vars kassetter är gjorda för glasplåtar. Ja, ja, vad är väl en bal på slottet...

Så såg det ut för ett år sedan.

Det här tog jag kort på. Ekerö kyrka från landsvägen.

En stund senare landade jag vid Munsö kyrka och testade perspektivkontroll. Jag rätade upp kyrkan från att falla bakåt. Men för att det inte ska se onaturligt ut gjorde jag inte väggarna perfekt vertikala.

På hemvägen stannade jag till vid Drottningholm och avbildade det fina slottet från parken.

Och sista bilden den gången blev hemma på tomten. Till en del grannars undrande kommentarer. "Vad tar du kort på?" "Är det där inte onödigt krångligt?" Hobbylösa nutidsmänniskor!

Höstprakt i Vällingby.

Storformatsfotografi, har jag upptäckt, är rena medicinen för den stressade nutidsmänniskan. När man har hållit på en stund kan det nog jämföras med vara i trans. Det har jag mig veterligen aldrig varit i men jag kan gissa lika bra som vem som helst. Bara laddningen av bladen i kassetter, om än med helt mekanisk rörelsemönster, blir en akt av drömlik meditation i totalt mörker. Arbetarskyddsstyrelesen har säkert ett och annat att invända om monotona arbetsuppgifter men sånt bryr sig ingen entusiast om. En nyttig övning i blindhet. Att lära sig var grejerna finns och inte tappa något. Efter detta är det lätt att beundra dem som är blinda och klarar allt utan att någonsin tända ljuset.

Jag laddade kassetterna på fredag. På lördag var jag på fotomässan. På söndag fotograferade jag tv-eken och hemkommen kände jag mig uppiggad och gav mig i kast med att fota kamerastilleben i svartvitt på de nyladdade handflatsstora negativen. De bilderna ska ni inte få se här.

Bråttom är ett fult  ord i storformatsfotograferingens härad. Bråttom finns inte. Punkt. Bara att rigga kameran med rätt orientering av 4"x5"-tums kassetter är en akt med tungan i rätt mun. Skynke har jag inget men min kollega som långlånat ut utrustningen bilade en schaktsökare. För mig som är en erfaren Rolleiflexfotograf var det förstås förstavalet. Jag försökte använda en svart jacka vid ett tillfälle och det gick bra men var ganska bökigt. Ett riktigt skynke är nog bättre. Objektivvalet denna gång blev normalen på 135 mm. Storformatsobjektiven är t o m enklare än ett bajonettfattningsdito. Kontrollerna är desto fler och här gäller det att koordinera sina båda hjärnceller, både den vänstra och den högra måste prata med varandra. För att göra skärpeinställning och komposition måste slutaren vara öppen och innan man ska ta en bild måste man komma ihåg att stänga. Det gick bra för mig "hver gang". Däremot förlorade jag ett par blad på att exponeringsmätaren var inställd på ett skyhögt ISO-tal medan filmen nöjde sig med 100. En positiv (typ dia) bild kan inte bli mer ogenomskinlig än dessa två. Annars gick det bra. Förutom en detalj. Att fotografera i befintligt ljus när det är mörkt gör bilderna ofantligt blå även om man exponerar rätt. Jag måste ha kört med svartvitt för länge och glömt denna egenhet med färgfilm och kvällsljus. Provade också att få ett stort skärpedjup med swing på objektivet. Det ser onekligen lite makabert ut med ett snedställt objektiv men på mattskivan var det allt annat än makabert. Skitfränt!

Nå, senaste sessionen med svartvitt har resulterat i 16 bilder på två timmar som ännu sitter kvar i kassetterna och väntar på framkallning. Måste öva lite blind laddning av bladfilmstanken först...

Inga misstag begågna som jag minns så yielden blir nog 100% och då ska det bli några maffiga kontaktkopior att dela med sig av i mörkrumsgruppen. Visserligen med nördigt innehåll men vaddå?

Mellanformataren.

Rötter mot himlen

Om TV-eken

Söndag och vi for att dokumentera TV-eken som jag tills för några veckor sedan inte visste om att den fanns. Men man har ju DN och där står allt väsentligt som jag är intresserad av. Visserligen innehåller den en massa värdelöst vetande också men det är inte det jag ska berätta om idag. Vi for alltså in till stan på gröna linjen och vidare med spårvagn till Djurgårdsbron. Därifrån till fots bort till Oxenstiernsgatan där TV-eken står. Redan på långt håll ser vi den mäktiga kronan och det dröjer lite innan vi är framme vid det mäktiga trädet.

Frun ville för en gångs skull vara med på bild.

 Grabbarna från Eken har vuxit upp och blivit gubbar.

Trädet står i ett infodrat hål i marken. Det sägs att rötterna har ruttnat men hur vet man det? Jag får intrycket av att trädet räcker sina luftrötter mot himlen och kallar på hjälp.

Är det här den sista enten från sagan om ringen?

Fotografen med sin kamera. Det blev en rulle på eken och sedan omladdning.

Mellanformataren

3D med en bild

Om High structure

Ylva Houltz redovisade nyss ett experiment med 3D-fotografering medelst två bilder. Det slog mig då att jag lyckats med något liknande med en bild som konverterats till svartvitt i Silver Efex Pro. Där finns en preset som kallas High structure (harsch) som jag ofta använder för att få lite extra bett i bilderna. Den här gången blev det nästan overkligt bra.

High structure är en funktion som verkar skärpa konturer och på så sätt framhävs objektet. Ungefär som man gjorde förr i världen med kontrastlösa fotografier i instruktioner mm. Man förstärkte konturer med tusch och pensel för att bilden skulle bli tydlig.

Tyvärr blev effekten inte lika tydlig ens som förstorad här i bloggen. Men jag kan intyga att min skrivbordsbild är overkligt verklig.

Bilden är tagen med Finepix X100 i Tulpanläge och sedan konverterad i Silver Efex Pro. Originalbilden finns i mitt retrokameraalbum.

Mellanformataren