Varde ljus - och det vart ljus

Om fotografins sextant

Ljus är ju fotografins viktigaste beståndsdel. Inget ljus - svarta bilder. Nu för tiden sköter kameran ljusmätningen men så har det inte alltid varit. I amatörfotografins barndom fick man nöja sig med tumregler eller i bästa fall tabeller som fanns som lösa traktat eller fastklistrade på kameran. Man kan tro att exponeringsmätaren som produkt borde vara död sedan länge, precis som kameror för film, men så är inte fallet. Det går fortfarande att köpa exponeringsmätare för den som vill.

Ett par tidiga varianter och en modern exponeringssticka som jag printat från nätet

För en tid sedan köpte jag en digital variant och har använt den flitigt i mitt fotograferande med retrokamerorna och för nattfotografering. Jag har också använt den till att kontrollera och kalibrera min lilla samling av gamla exponeringsmätare. Onödigt många kan någon tycka men att samla gamla fotografirelaterade artefakter är nu en liten delhobby av min huvudhobby fotografi. Den fotografiska hårdvaruhistorien intresserar mig, kanske för att jag är ingenjör.

Gossen Sixtomat Digital. Mitt senaste förvärv. Fantastiskt enkel och rättfram. Mäter både reflekterat ljus och infallande ljus. Man kan välja att läsa av bländare/tid eller EV-värde och det går att lägga in korrektionsfaktor för de filter som man sätter på objektivet och därmed få ett korrigerat resultat.

Gamla selenmätare är små och praktiska om man bara har koll på att de visar rätt. Det är det som min digitala variant håller koll på åt mig. Jag gillar att ge mig ut med ett någorlunda autentiskt ekipage. D v s både kamera och exponeringsmätare är från samma epok. Men inte alltid.

Ikophot. Min vanligast använda kompanjon på fotoutflykterna. En exponeringsmätare som producerades i massor på 50-talet. Mäter både reflekterat och infallande ljus (med det vita försättsglaset).

Sekonic model 38. Den här har jag inte lyckats kalibrera. Den visar i bästa fall 1 steg fel. Men vet man om det är det ju lätt att korrigera "manuellt". Enklast gör man det genom att ställa ISO-känsligheten ett steg "fel".

Rolleilux. En del exponeringsmätare är avsedda att sitta på kameran. Den här är integrerad med motljusskyddet och kan fällas in i detsamma vid transport. Flyttar man en liten knapp på undersidan fälls en vit plastskiva upp framför cellen och man kan mäta infallande ljus.

BEWI. En liten opålitlig rackare som kan sitta i tillbehörsskon eller handhållas. En lös vit plastskiva sätts framför cellen vid mätning av infallande ljus. Man trycker på en knapp på ovansidan och släpper upp den efter någon sekund så snurrar en skiva inne i ratten fram rätt kombination av bländare/slutare. Vid upprepade mätningar förstår man att den inte är tillförlitlig eftersom man får olika värden "hver gang". Men liten och smidig är den!

Leicameter på en Leica M3. Direktkoppling till tidsratten. Ställ in den bländare du vill ha på objektivet. Vrid sedan tidsratten så att det bländartal du valt står mittemot det område mätcellens pil visar på. Klart att skjuta. Den här exponeringsmätaren litar jag inte heller på. Den har lurat mig en gång för mycket. Nedan använder jag en modern elektronisk variant som visserligen inte kopplad till kameran annat än genom tillbehörsskon men är smidigare att jobba med.

Voigtländer VC II. Det enda abret är batteridriften. När den är rätt inställd lyser den gröna lysdioden i mitten. Sedan läser man av och ställer in kameran efter någon av de kombinationer av tid och bländare som paras med de svarta strecken mellan rattarna.

De flesta vanliga exponeringsmätare räcker dock inte till på natten. Jag har lyckats komma över en som klarar det mesta mellan mörker och bländande ljus. Från EV -4 till 24. Glöm inte att ta med en ficklampa för att avläsa mätaren vid nattfotografering.

Gossen Lunasix 3 med spotmätningstillsats.

Man trycker vippströmställaren framåt vid mörkerfotografering och bakåt vid dito dag, avläser den gula skalan, vrider ratten så att den gula skalan som är infälld i ratten står mot den gula triangeln (vid vanlig mätning utan spot-tillsatsen) och läser antingen av EV-värdet i den infällda vita skalan eller lämpliga kombinationer av bländare och slutartider. Kortaste exponeringstid är 1/4000 s och den längsta mätbara är 8 timmar. Men då är det mörkt!

Det där med reflekterat och infallande ljus måste kanske förklaras.

Reflekterat ljus är det ljus som HELA motivet (objekt och bakgrund) REFLEKTERAR mot fotografen (kameran). Det är därför man ofta får problem där det intressanta motivet har en mycket mörk eller ljus bakgrund. Då får man ta till spotmätningen.
Infallande ljus är det ljus som faller in MOT motivet. Detta mäts alltså i motsatt riktning som reflekterat ljus, FRÅN motivet MOT fotografen (kameran). Det här ger mestadels mycket riktigare exponeringar men då måste man ju först ställa sig vid sidan av motivet och använda en lös exponeringsmätare.

Autentiskt ekipage. Det här är ett roligt sätt att fotografera

Mellanformataren

PS
Det finns en flod av olika modeller, storlekar och pris därute på auktionssajterna. Det svåraste att få reda på är om de ännu visar rätt. Selenceller åldras vid flitig användning och att en exponeringsmätare med selencell ger utslag är ingen garanti. Man får chansa ibland och kolla med en digitalkamera med vidvinkelobjektiv på. Exponeringsmätaren ger en extra dimension åt att fotografera manuellt... 

Första rullen i Ikoflexen

Om att hålla premiärnerverna i styr

Varje gång man går ut första gången med en gammal kamera är det lite spännande. Även om man bekantat sig med den en stund innan man går ut så händer det att man missar en del grepp. Det är förresten baksidan av att roa sig med ett antal äldre kameror. Ingen är ju den andra lik så man måste lära nytt nästan varje gång. Nu är ju jag en sån där som gillar omväxling. Man håller sig mer alert då, tycker jag. Och då blir det ju bara kul.

Ikoflex I 850/16  från ca 50-52 med Tmax 100 innanför västen.

Ikoflexen som det här ska handla om fick jag av en arbetskamrat. Hans pappa hade använt den flitigt men själv hade han inte använt den mycket. Allting verkade funka på den men objektivet behövde sig en omgång med putsduken. Objektivet var det enda som oroade mig. Visserligen är det en kamera från  Zeiss Ikon men objektivet är ett Novar Anastigmat utan antireflexbehandling så här skulle det bli spännande att se hur det uppför sig i motljus. Fokuseringen var lite jobbig så här använde jag metoden med att köra fram och tillbaka för att, så att säga, gaffla in det ställe där oskärpan verka vara sämst =) Mattskivan lämnade en del övrigt att önska m a o. Låt oss se på lite bilder.

Promenaden gick till och genom Råcksta begravningsplats. Börjar lite mjukt med en barkstudie på objektivets närgräns. Jag svajade in läget då oskärpan tycktes minst.

Objektivet har väldigt mjuk kontrast. Jag har ökat den betydligt i PS. Jag skulle vilja kalla det för ett karaktärsobjektiv. Ett som man använder för en viss typ av bilder.

Pärleporten är öppen. Välkommen in.

På andra sidan begravningsplatsen ligger Råcksta träsk, vilket härmed är bevisat. Sedan vände färden hemåt. 

Grimsta slott i all sin prakt och härlighet. Väl inne tänkte jag använda sista rutan till en blixtbild. Frugan blev förvarnad om experimentet men utropade strax bilden var tagen att hon minsann inte var beredd. Perfekt, tyckte jag. Så ska man ta bilder på människor =)

Noll kontroll med fjärrkontroll.

Med tanke på det "mjuka" resultatet tycker jag kameran levererar perfekta kopior av hur bilder såg ut på 50-talet. Kameran har  helt klart en inbyggd konstnärlig behandling av ljuset som kan komma till nytta vid speciella tillfällen. Helt kliniskt ren från perfektion alltså.

Alla bilder tagna idag. Vem vågar påstå att film är långsamt =)

Mellanformataren

PS
Med på promenaden hade jag en Gossen Sixtomat Digital exponeringsmätare istället för min vanliga kompanjon Ikophot. 

Retrokameratips - Voigtländer Vitessa N

Ännu en -54 i Vällingby

För nån vecka sen vann jag denna Voigtländer Vitessa N på Tradera. När den väl kom hem i torsdags så vidtog en noggrann kontroll av skick och funktion. Kontrollen utföll till full belåtenhet. Allt utom självutlösaren fungerar klanderfritt.

Därefter vidtog artbestämning och tillverkningsår med hjälp av olika Voigtländersajter samt camerapedia. Här konstaterar jag att objektivet är en Skopar 3,5/50. EV-värden kopplar ihop bländare och tider medelst en spak som här syns till vänster under objektivet. EV 3-18, imponerande omfång. Notera stödbenet på ena dörren. Den kraftigt uppstickande pinnen har en dubbel funktion. Den spänner slutaren och drar fram film. Något otympligt kan det tyckas vid första anblicken men jag kan försäkra att vid fotografering känns det fullständigt naturligt att använda båda pekfingrarna. Man använder ju höger tumme för skärpeinställning (se nedan) så vänsterhanden är ju fri. Ergonomiskt vältänkt redan på 50-talet alltså.

Blixtuttag av nyare typ i vänster dörr. Voigtländerloggan i bold stil. Fast tillbehörssko (cold shoe). Det här visar sig vara en Vitessa N från 1954. Ett ovanligt vackert och välhållet exemplar som nog inte har fått köra många rullar. Men nu ska det bli andra bullar, om man säger så. Det sitter redan en Tmax 400 i huset och nu är det bara att söka fototillfällen.

Vad mer finns på denna kamera? Det är en mätsökare där skärpan ställs in med ratten på baksidan. När dubbelbilden i sökare smälter ihop till en så har man satt skärpan där man vill ha den. En snabbkoll på olika objekt nära och fjärran ger vid handen att den är helt ok.

Hopfälld är den mycket kompakt och slinker lätt ner i en ficka.

Redo för tagning är den inte mycket tjockare än hopfälld. Notera skärpedjupsskalan till höger, direktkopplad till skärpeinställningsratten på baksidan.

Undersidan till sist. Ett fantastisk exempel på funktionalistisk design. Återspolningsveven till vänster i bild. Låsmekanismen för bakstycket bredvid den. En rejäl sak som fungerar utmärkt och är ur vägen när man inte behöver den. Hela kamerahuset tas av och man har fri tillgång till kamerans hela innandöme. Den lilla knappen för frikoppling av återspolningen därnäst. En detalj som funnits länge på kameror. Längst till höger stativfästet.

 En liten grej som jag noterat är att räkneverket nollställs inne i kamerahuset när man laddar film. Jag skulle gärna ha sett att man kunde nollställa när filmen var framdragen till första rutan. Men som vanligt kan man inte få allt man vill. Däremot får man allt man behöver för att fotografera i denna trevliga kamera. Inget lullull, alltså. Den är vackert designad och extremt skön att hålla i med sina rundade former. Föredömligt enkel design ger ett gediget intryck. Här har man tänkt till.

Till kameran följde en kameraväska av typen never-ready. Också den i fint skick, men den lägger jag undan. Jag vill ju ha kameran redo för användning när jag går ut att fotografera.

Mellanformataren

PS
Den här modellen är inte så vanlig på auktionssajterna så får du syn på en och vill ha den, lägg ett fett bud strax före auktionens slut.

Ja vår'n, ja! Ja vår'n ja! Dä ä e fina ti

När livsandarna vaknar

Titeln har jag lånat från en dikt av Gustav Fröding. Här kommer den i sin helhet och på originalspråket.

Ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti!
Da stecker sä ur jola,
å guschelôv för sola,
ho ä så gla å bli!

I talla smacker ickern,
för talltôppmat dä licker´n
å kongler smaker´n bra.
I vika sprätter abbern
å gädda går å habber´n
å sier: "Tack ska´n ha!"

Å gôbban står i dôra
å sier: "Se gumôra
å tack för sist, fru Sol!"
Å kärngan går å môrker
å planter skôt i bôrker
å kackler ôm "i fjol".

Å bia kommer flygnass
å mörer kommer smygnass,
dä lôfter gôtt tå hägg.
Å kråkan kommer kraxnass
å svalan kommer flaxnass
å ännra lägger ägg.

Å göken gal i björka
å jäntan går te körka
å gôsan går på domp.
Å sjôl går ja i fjälla
å sjonger alltimälla
en litten stôlli stomp.

Å stompen ä ôm jänter
å are instrumänter
i löckas salmodi.
Å stompen ä ôm sola
å gläja här på jola,
ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti.

Dikten om våren läste ofta min väns mamma, missionär Stina Henningsson, på olika församlingsaftnar i missionskyrkan om vårarna. Och nu när det är dags för en ny profilbild blir det med en vårutflykt.

Vi var ofta ute på vårarna med barn och matsäck, gick i skogen och sökte ett ställe att fika på. Hittade kanske lite kvarglömd snö eller isflak som ännu inte släppt taget. Ibland åkte vi till någon av sommarstugorna vi hade blodsband till och njöt av värmen i solväggen med en kopp kaffe och macka. Här blir det en utflykt i naturen väster om Åmål.

Och så bjussar jag på en riktig Rosenlundare

Till sist då - profilbilden

Ja vår'n, ja! Ja vår'n ja! Dä ä e fina ti! 

Mellanformataren