Va! Ingen bild!

Min fotografiska historia har en stor brist. Det finns alldeles för få självporträtt! Bland mina bilder 1988 finns inte en enda bild på denna bloggs illustra författare. För juli månads profilbild har jag måst anlita extern hjälp. Men inte vilken hjälp som helst! En fotograf som började sin bana redan 1950 och fortfarande håller på! Min Pappa!

Det hände nog inte så mycket 1988. Det är magert med bilder det året så jag antar att jag hade en period av fotografitorka. Frun också.  Alla kameror fanns ju kvar och det var film i dem hela tiden. Så jag gör processen kort med detta år och visar endast profilbilden här. Den är tagen hemma hos min bror. Det är en födesledag så någon i hushållet fyller år. Det är allt jag vet om den, förutom att det är 1988.

Min pappa har alltid predikat att man ska skriva bak på bilder vilka personer som den avbildar och ett årtal. Men den enda som lyssnade och gjorde som han sa var min Mamma! Jag tror bestämt hon har fotograferat längre än min pappa då hon började redan i mitten av 40-talet med sin broders lådkamera och lite senare i samma årtionde med sin egenhändigt inköpta Barnet Ensign Ful-Vue. Även hon håller fortfarande på! Numera med en liten Panasonic Lumix LX5:a. Hon har slitit ut nästan lika många kameror som pappa. Ju mer jag tänker på det desto mer ringer Lina Sandells strof i hjärnan, "jag kan icke räkna dem alla"!

Mellanformataren

PS
Profilbilden för 1988 har jag jagat ganska länge och dess oexistens i mina egna album har gnagt och irriterat mig. Lättnaden var stor när jag fick klart för mig att det fanns en bild hos mina föräldrar. Var annars kan man hitta bilder  om inte hos flitiga amatörfotografer? Nu är i alla fall alla år fram t o m 2011 säkrade och min lilla lek här på FS kommer med all säkerhet att gå i mål någon gång 2013.

Rosenlundare och andra bildstilar

Om varför svenskar är naturromantiker

Mitt i midsommarens oerhört traditionella väder sitter jag inne och myser med en bok mellan solstänken. Det både regnar och åskar  ute men i  mitt knä ligger solen och gassar. Jag läser Kurt Bergengrens "Tänka med ögonen". På ett lättsamt sätt bogserar han min okunnighet genom den svenska fotografins historia under det senaste seklet.  Jag inser nu varför svenskar och svenska amatörfotografer är naturromantiker. Det är Svenska TuristFöreningens fel! Alltsedan deras första årsbok med fotografier kom ut 1897, med den nya tekniken autotypi för att återge bilder i tryck, har svenskarna matats med bedårande bilder av Sverige och svensk natur på ett sätt som lockade dem alla ut för att själva undersöka hur det verkligen är med den saken. Eftersom amatörfotografin tog fart i samma veva tog man kameran med sig för att föreviga intrycken och njuta av sina fotografiska  landvinningar i vintermörkret.

Till en början skedde detta i den egna bostadens närhet men allteftersom folkhemmet byggdes och lagstadgad semester infördes, välfärden ökades och resandet blev överkomligt  letade sig svensken allt längre ut i Sverige för att upptäcka den överdådiga naturen. För att se det andra hade sett med sina kameror och själva ta sina egna kopior av samma motiv. En tussilago i Norrland är inte likadan som en i Småland! Men dalkullor finns bara i Dalarna. Man anar också att följden blev svenskarnas ivriga lust att campa, först med cykel och tält, senare med bil och tält  för att slutligen dra ut med bil och husvagn. Livet och äventyret utvecklas!

Åskilliga fotografer vidtog fotografiska expeditioner för att ta bilder för STF:s kommande årsbok för att nära de bild- och äventyrstörstande svenskarna. Rosenlundaren föddes. Den första svenska bildstilen med vitstammade björkar i dimma, gyllenbruna furor i kvällssol (och svart/vitt) medan en älg står och dricker vatten vid en sjö. En och annan människa avbildas med colgateleende och sportiga kläder när hon går över daggstänkta berg. Fotografins Hötorgskonst.

Även jag har lyckats med en tvättäkta rosenlundare! Rapsfält på Munsö tagen 2009 med en Rolleiflex. Om jag hade tävlat med den på 50-talet så hade den garanterat hamnat i STF:s årsbok! Även om den hade varit i svart/vitt.

Mätta på rosenlundska bilder väntade förstås så småningom en ungdomlig revolt mot den förhärskande bildstilen. Detta skedde åren kring 1950. Ett gäng unga fotografer, som kallade sig De Unga, ställde ut bilder som var allt annat än rosenlundare. Den nya bildstilen både häcklades och berömdes. Några av de unga for utomlands och fick nya intryck av, i Sverige, okända fotografer. Ett fönster öppnades ut från den svenska fotografins ankdamm när nya namn blev bekanta. Brassai, Cartier-Bresson, Capa m fl.

Mina egna försök till revolterande bildstil kan enklast åskådliggöras med ett par experimentella bilder från pappas mörkrum ca 1969. Den svenska bildstilen hade blivit mer experimentell på 60-talet. Negativen är 6x6 så jag använde antagligen en Nettar eller Agfa Isolette.

    
Stor bländare, tid B, oändligt avstånd och ruska på kameran lite. Bild!

Flitig läsare (läs tittare) av pappas fototidningar var jag förstås. Aktuell fotografi och Foto är de jag minns bäst. Mest tittade jag efter lättklädda flickor. Det var ju den sexuella frigörelsens decennium och det märktes i fotografin! Naket eller lättklätt var 60-talets bildstil. Långt från rosenlundska fotografier även om gubbarna i fotoklubben klamrade sig fast vid denna stil år ut och år in.

Långt senare ägnade jag mig åt att fotografera former (läs vägräcken), brandstationer och makalösa stilleben. Den tiden är lyckligtvis förbi. Men ibland får jag ett återfall och då är den nya digitala tekniken en tillgång. Delete-knappen är en Frälsare i nöden. Eller Återställare, hur man nu ser på saken.

Rosenlundaren är dock seglivad. Svensken och hans kamera är fortfarande fascinerad av naturen och i brist på bättre motiv fortsätter han att fotografera trädstammar, älgar och gråsparvar som om ingenting hade hänt på hundra år. Stillsamt tänker jag nog att det räcker att titta i gamla fotoböcker av Jan Lindbladh eller Sven Gillsäter för att se den exotiska naturen. Uppleva den gör jag med en enkel biltur ut på Ekerö. Utan kamera.

Mellanformataren

PS
Det här är ett kåseri och jag är inte petnoga med fakta. Verkligheten brukar vara mer komplicerad och jag tjusas av att göra förenklingar. Men i huvudsak är det som jag skrivit hur jag uppfattat K. Bergengrens förnämliga bok. Och jag har inte läst färdigt...

Överraskningarnas nationaldag

 Om ett häpet möte med tronarvingen - "Hej!"

Jag var inne i city ganska många timmar på 6x6-dagen. Vid pass halvvägs på min tur i stada fick jag för mig att gå upp på lejonbacken vid slottet. Jag fotade utsikten med både X100 och Rolleiflexen. Det stod en flådig bil på krönet som var längre än vanliga bilar. Jag tänkte att här kommer det nog snart nåt bekant ansikte men tänkte inte så mycket mer på det utan roade mig med att fånga ett par livgardisters förehavanden.

"Mina stövlar är blankare än dina!"

Men det spelar ingen roll hur blanka stövlar man har. Mina gympadojor, kortbyxor och svettiga skjorta gav mig i alla fall tillträde till nästa bild som jag var alldeles ensam om.

Det var inte att tänka på att få upp X100:an ur benfickan och starta den. Men Rolleiflexen hängde på magen och jag är ännu tillräckligt funktionsduglig i märgen för att välja rätt. Unga raska kvinnor är flyktiga motiv. Men hon hade tid till ett leende och ett "Hej". Jag fick tunghäfta lika raskt men vinkade stumt tillbaka. Inte kom jag ihåg om inställningarna var rätt men jag hann ställa skärpan någorlunda i den alltför skumma sökaren och trycka av utan att komponera så där noga som man annars gör med stillastående motiv. Man måste ju bara ta en bild när man får ett sånt här tillfälle serverat på silverfat. Strax var hon borta och jag förmodar att hon åkte hem till Haga. Hon hade alla fall något annat på sig senare på Skansen. Jag gick vidare mot Kungsträdgården och förfördes av all världens matdofter men klarade mig helskinnad, om än dreglande, genom oset och avslutade rullen på Drottninggatan.

Den motvillige paparazzon

Den osynlige mannen - finn fotografen

Om att undvika självporträtt i lack och krom

Förra söndagen var det ju Prins Bertil Memorial på Gärdet och ni har redan sett bilderna från streetsnappern. Men jag hade också med mig en riktig kamera, Rolleiflex 3,5B Automat från 1954, bland de övriga vintageekipagen. Svårigheten med att fotografera bilar som glänser i solkenet är att de speglar allt i sin närhet. Och det sämsta av allt är att fotografen också kan synas i en och annan bild. Jag försöker att undvika denna olycka men ibland blir man bara så tagen av dessa juvelsers skönhet att man bara ser bilen i sökaren.

Egentligen handlar det bara om att se på allt annat än bilen, d v s titta efter reflexerna i lacken och kromet. Bilar med kraftigt tillknycklade plåtar och kromade detaljer brukar göra detaljer "osynliga" men släta fina ytor är rena spegeln och man får en bild i bilden, förlåt bilen.

Ett annat knep är att inte går för nära. Men det är svårt att avhålla sig från att närgånget studera de fina detaljerna. Krom gör sig väldigt bra i svart/vitt!

Just det. Avstånd.

Som sagt var. Det var gott om gamla skönheter...

Här tog jag en lämpligt placerad lykta och kraftigt formad stötfångare till hjälp. Förstummade difgitalfotografer till höger.

Ett smycke för sin art. Ford Thunderbird. Mycket lämpligt placerad med stort avstånd till närmaste bil och inte mycket folk som speglar sig i lacken. Ett sällsynt ögonblick i bilfotografens värld.

Utställningar i all ära. Ibland tycker jag att det blir för mycket av det goda. Det är roligare att se och fotografera dem i sin rätta miljö: på gatan eller vägen.

Mellanformataren