Parallella världar

Om att se verkligheten på mer än ett sätt

Under ett par år har jag bedrivit ett projekt där jag fotograferar samma motiv med olika sorters film. Från början var det bara svartvitt och infrarött men så kom jag över lite utgången färgfilm till ett hyggligt pris på ebay. Så i somras då IR-säsongen är som bäst (och gräset fortfarande grönt) tog jag tre sorters film i mina kassetter med mig till Skogskyrkogården. Så här ser verkligheten ut i tre versioner.

Fuji Astia 100 (utgången 1998)

Fomapan 200

Efke IR 820 Aura (utgången). Exponerad som ISO 2

Så ser världen ut men vi ser bara den första versionen.

Eders hängivne

PS
Det här projektet är väldigt väderberoende så det bedrivs bara under korta perioder varje sommar. 

Chevrolet BelAir

Kärt barn har bara ett namn

Det här är en av mina favoriter. Populär som veteranbil är den också. Det finns många på alla träffar. Här är några varianter.

Gul

Dansk och lite äldre

Slemgrön

Ljusgul

 Orange

Den närmaste bilen är en -55a, tror jag. Killen är av yngre årgång.

Eders Hängivne

PS
Ja, det kommer ännu mer... 

PPS
Alla bilder i mina inlägg från Rättvik är tagna på film med en gammal Olympus OM-2N 

Ungdomsbil nr 1

Flirt med poolvärden

När jag var ung så var den populäraste bilen en Amazon. Jag hade ingen men många av mina bekanta och många bilburna med nytaget körkort hade en Amazon. Crusingrundorna, eller "raggarrundorna", i Åmål bestod till minst 50% av gamla Amazoner i väldigt varierande skick. I Rättviks Classic Car Week såg jag bara en (!) Intresset för Amazoner kanske är i avtagande? Mammas kusin Berta i Västerås hade en petroliumblå Amazon i kalasskick. Ja, eller mint condition för er som har en mer förfinad vokabulär. När den försvann hade jag ännu inte fått intresse för gamla bilar men jag är säker på att den fortfarande lever.

Den här enda Amazonen jag såg i Rättvik får bli en liten tribut till vår trevliga poolvärd, Erik Madsen.

Amazon 1960

Eders Hängivne

PS
Det kommer mera... 

Bro över mörka vatten

I Korsningen mellan järnvägen och Österdalälven

Ursäkta mig Claes Wåhlin att jag inkräktar på dina områden broar och järnvägar. Jag kunde bara inte motstå att fotografera den här fina fackverksbron. Jag är ju ingenjör och gillar historiska tekniska ting. Den här är förstås inte så mäktig som mycket annat man kan se i världen men den råkade ligga där jag uppehöll mig. I Insjön.

Bilderna fångade med Rolleiflexen och filmen FP4+

Eders hängivne

PS
Jag tog några bilder på bron i Leksand också. Samma järnväg, samma älv. Men de bilderna är kvar i kameran. 

Lika bra att lägga av nu då

När man passerat Bäst-före-datum

Alltså, jag gillar Micke Bergs rättframma sätt, mustiga språk och hans bilder. Däremot delar jag inte alltid hans åsikter. Vi har ju levt helt väsenskilda liv så det finns egentligen inget mer att säga om det. Han blev som han är och jag också. Förhoppningsvis har vi dragit avgörande lärdomar om livet som formar fortsättningen av det, båda två.

"Lellen", drygt två meter pôjk, svetsare och vän. Sannolikt i Karlstad 1974. Jag är bara tjugo och fotograferar kompisar och det vi gör.

 I sin blogg reflekterar han över fotografins tillstånd i Sverige idag. Han menar att man passerar en korsning någonstans vid fyrtio års ålder och sedan är det kört. Det är bara de unga som ska fram och ta scenen. Vi andra som har ena benet i graven kan ägna oss åt stilleben och naturfotografi. Tyvärr är jag inte intresserad av något av dessa ämnen. Så då återstår det bara att lägga av. Eller lägga alla oframkallade rullar i en resväska och se till att någon "hittar" dem och gör nåt bra av dem när jag är borta. De blir åtminstone en tidskapsel tillbaka till forntiden då dinosaurierna fotograferade på film.

Philip, turnelejon, ljudtekniker och skivproducent som fotograferar med en Rolleiflex äldre än han själv. Slutet 80-tal. Jag är yngre än fyrtio.

Micke efterlyser trovärdighet i fotograferandet. Finns det ingen trovärdighet för de som levt ett annat liv än Micke Bergs? Alf Johansson bilder anser jag vara  trovärdiga så som jag känner honom. Och han har passerat fyrtio. Förvisso ägnar han sig åt nattliga citystillebens men skulle de inte vara trovärdiga? Micke Borgs bilder anser jag vara trovärdiga. Hans unika dokumentär om Stockholms, och hans egna, musikliv är en imponerande samling bilder av vibrerande liv. Han tillhör ju båda kategorierna som Berg skriver om, den unga vibrerande ungdomen och den numera stagnerade gubbligan med ena benet i graven. Han har passerat bäst-före-datum han också, Men det märks inte ännu, herr Berg. Han har bara inkluderat ett  nytt motiv i kändisskaran. Nästa rocklegend, Irma. Kanske du också skulle ha slutat efter fyrtio och släppt/hjälpt fram de unga, vibrerande av liv och lusta? Trovärdigheten sitter i hur mina bilder återspeglar mitt liv, anser jag.Oavsett hur många år jag har samlat. Därvidlag är t o m Micke Bergs bilder fortfarande trovärdiga. Om han nu tar några.

Dags att dra sig tillbaka och spela schack med gubbarna i parken? Jag tror inte på det...

Jo, jag ska nog dra mig tillbaka i någon mån. Fortsätta fotografera men inte dela med mig så mycket av det. Det är ju kul att hålla på lite för sin egen skull. Dokumentären om mitt liv tar inte slut förrän jag har gett upp andan. Något ska man ju göra med den tid man har och fotografi är en harmlös sysselsättning/hobby för de flesta. Jag slutade tävla för några år sedan. Kanske det är dags att sluta ställa ut också. Tillfredsställelsen som fotografin ger är ju ändå mest min egen. Livet kan vibrera även om det inte syns så förbannat tydligt i de bilder man tar. De har bara mognat.

Eders hängivne

PS
Jag hoppas bara att Micke Berg fortsätter att blogga även om han pensionerat sig från fotografin =)

PPS
Bilderna i det här inlägget är förstås bara dekorationer.