Rolleiflex i moderna tider

 Om en Rolleiflex i Libyen

Fotojournalisten Tim Hetherington (1970-2011) i aktion med en Rolleiflex i Libyen. Hetherington dog i Misrata under upproret mot Khadaffi.

Bildsekvensen flimrade förbi hastigt i senaste Livsfarligt uppdrag på SVT Play, 22:50 in i filmen.

Eders hängivne

Obefintligt ljus

Om att hitta ljus med en Rolleiflex

I somras träffade jag en skolkamrat helt apropå i Malmö. Jag hade åkt ner med tåget bara för att kolla stan och gå på nya gator. Och så var det nationaldagen på samma gång. Jag hade datorn med mig och på fredag skrev han "Malmö" som sin status på Facebook. Jag tog betet och frågade om det betydde att han var i Malmö. För det var ju jag också. Jo, det stämde bra. Han var på ett vernissage inte så långt från mitt hotell. Vi bestämde att jag skulle komma dit. Jag ordar inte mer om den saken, mer än att jag sa till honom att nästa gång jag kommer hem till Åmål vill jag träffa honom för att ta några porträtt. Han var med på noterna, som den proffsmusiker han är.

I augusti åkte jag hem till Åmål och tog därför kontakt med honom och det visade sig bli lite kort om tid. Vi klämde in en timme i alla fall innan han skulle ge sig iväg. Jag hade Rolleiflexen och tre rullar Tmax 400. Han var i sin studio på vinden i ett uthus mitt inne i stan. Mörkt och mysigt för musikjobb, men att fotografera i? Nå, utmaningar är till för att tas. Det är spännande att få pröva sin egen förmåga under lite stress. I den bild som jag visar nedan var det så gott som obefintligt ljus. På negativen ser man inte gränserna på bilden ens. Det var full öppning förstås (f3,5) och 1/30 sek. Men det var ju inte den största svårigheten. Hur ska man ställa skärpan i mörkret? Jag lyckades bättre än jag kunde tro just då. I vanliga fall när jag ställer skärpa på en mattskiva som inte är av yppersta kvalitet gör jag så att jag fokuserar fram och tillbaka några gånger för att hitta läget med minst oskärpa. Det fungerar alldeles utmärkt när det finns gott om ljus men här i mörkret? Nåväl, några fotoner träffade tydligen min synnerv eller så hade jag tur.

Torbjörn Carlsson, Memoria Music

Jag tog två rullar i mörkret och en ute på gården i dagsljuset. Torbjörn har fått några av bilderna som jag gjorde i mörkrummet. Ni får nöja er med en digitaliserad variant av ett av negativen. 

Eders hängivne

Bebisen bortadopterad

Här går det undan

Jag måste börja med att be om ursäkt. Jag lovade ju ett nytt blogginlägg när funktionskontrollen av min Rolleiflex Baby var klar och annonsen ute. Jag hann nätt och jämnt bli klar med rullen så ville en klubbkompis ta den direkt. Och så blev det. Nu bor den nordväst om Stockholm och den har fått ett bra hem. Klubbkompisen är också en kamerasamlare men hade ingen Rolleiflex Baby tidigare.

Jag får väl ändå visa en gammal bild som är tagen med just den kameran.

Mitt första barnbarn hålls här av sin farbror. Att fotografera Bebisar med en Baby går ju jättebra! De är som gjorda för varandra. Och det är alltså inte babyn på bilden som är bortadopterad. Hon bor kvar hos sina föräldrar  och fyller snart fem år.

Rolleiflex Baby (1958) med Macocolor 200. De gula i kanterna är ljusskador på filmen som var uselt rullad på en för lång spole från fabriken. Trist, men motivet medger ju att man beskär bilden i kanterna när man printar den.

Eders Hängivne

PS
Som väl är har jag en Baby kvar. 

Standardisering i kamerastallet

Om ordning på torpet

Efter att ha kört slut på film i ett flertal kameror och till slut bara haft två med film i har jag bestämt mig för att ha en standarduppsättning som passar för olika tillfällen. Både färg och svartvitt, dia kommer jag att sluta använda när de få rullar jag har i frysen har förbrukats.

Så här ser det ut i stallet just nu:

1) Zeiss ZM med Across 100 @160

Arbetshästen

2) Rolleiflex 3,5B med Tmax 100

3) Olympus OM-2N (S) med Portra 160 @200

4) Olympus OM-2N (B) med Tmax 100

Jag kör färg i Olympusens silverhus och svartvitt i det svarta. Bra för mitt eget minne. Annars håller jag min profilsida uppdaterad med vilken film jag har i husen för säkerhets skull.

Jag ska också försöka mig på att inte byta objektiv utan köra en rulle med samma objektiv rakt igenom. En sak mindre att komma ihåg, alltså. Jag har försökt otaliga gånger att föra anteckningar när jag är ute men jag misslyckas varje gång.

5) Stafettkamera

Jag har också tänkt mig att ha en löshäst och köra en rulle i en ny (läs gammal) kamera som en slags stafett för att hålla liv i mina gamla godingar. Första kameran blir Nikon F80 med Plus-X 125 körd på ISO 160. Jag har tänkt köra den i stående framkallning. Vem som står i tur efter den är skrivet i stjärnorna. När det blir dags är det stundens ingivelse som bestämmer. Jag hoppas kunna hålla mig och vänta tills rullen är slut innan jag laddar nästa kamera. Vi får se hur det går.

Det kan mycket väl hända att ingen kamera som för tillfället  har film passar för de projekt som dyker upp. Då laddar jag en passande kamera för just det projektet men siktar på att köra slut på den innan jag tar upp stafettkameran igen. Paus i stafetten alltså. Solklart, va?

Eders hängivne

Analogistens Säterutställning

Om den fotografiska gemenskapen

En sak var säker i Säter. Bilderna är i fokus. Hur vi åstadkommer våra mästerverk är av underordnad betydelse men här fanns många tips om vägen till bilden. Låt vara att en del måste offra nattsömnen för att få till det medan andra bekvämt shoppar loss vid bildskärmen i sin skaparkraft. Vi får alla utlopp för våra gåvor i bildskapandet, var och en med sin förmåga och på sitt eget sätt. Såsom varande den enda helanaloga utställaren kände jag mig inte som en främling i sällskapet. Vi har ju samma intresse. Här kommer ett bildsvep ur analogistens synvinkel. Förstora gärna bilderna och njut av det analoga tonomfånget.

Det Engbergska Värdshuset bjöd på fin gemenskap i sällskapsrummet

Fotograferna Hallberg & Hallberg i avspänt umgänge med oss andra

Översikt av utställningen. Bakom hörnet till höger fanns det några också

Utställningsgeneralen välkomnar...

...invigningstalaren, som varken kan fotografera eller spela instrument men sade sig vara en fullfjädrad njutare av fotografi och musik.

Båda bilderna ovan tagna med Rolleiflexen på Tmax 100.

Det var hemskt varmt första och halva andra dagen. Vi tillbringade mesta tiden flämtande i skuggorna.

Min favoritfotograf. Lars-Erik Boberg. Det syns inte här men i verkligheten var de monokroma bilderna mörkt bruna i svärtan. Klassiskt vackra att se på.

Min egen hängning med bilder från Place des Arts i Montreal.

Där inget annat anges är bilderna tagna med Zeiss ZM, 35 mm på Neopan Acros 100 (exponerad som 160) och stående framkallning i Rodinal 1:100 i 1 timme. Acrosen är min nya favvofilm. Otroligt vackert tonomfång. 

Eders hängivne