Den bästa kameraväskan

De flesta har väl konstaterat att en kameraväska aldrig kan bli för stor. Under många år hade jag en som rymde mina båda Chinonhus, två objektiv, blixt, filterhållare och ett antal filter plus ett par rullar film. Nu rymmer samma väska en Leica M3, en FED 1, fem objektiv, två exponeringsmätare, filter och motljusskydd och flera rullar 135-film på samma utrymme. Mätsökare tar ju lite mindre plats =)

När jag skaffade en digitalkamera för ett par år sedan köpte jag en sån där axelremsväska som på mindre än ett år fylldes till brädden med objektiv och tillbehör såsom blixt, batteripack, filter, motljusskydd och gud vet allt vad som ryms i den. Det är en Gordisk knut att lösa varje gång man ska ha något =)

Så började jag intressera mig för gamla kameror och köpte därför en värstingväska från 70-talet bara till mina mellanformatare. Den blev också snart full med prylar. Och allt fick inte plats...

En Nikon EM som jag köpte på Tradera levererades i en liknande kameraväska som jag hade från början. Nu är de alltså fyra!

Och ändå står mer än halva kamerasamlingen kvar i bokhyllan!

Det hör till saken att jag avskyr att bära på väskor. I början av min karriär reste jag mycket mer än jag gör nu och lärde mig snart att resa med lätt packning (för att man inte skulle behöva vänta på bagaget på flygplatserna).

Så vad ska jag med en massa kameraväskor till?

Och hur gör jag när jag ska ut och fotografera?


 

Jag tar en kamerarem och går!

Den bästa kameraväskan är den som stannar hemma!

Man behöver ju bara EN kamera, ETT objektiv och EN film.

Nyårslöftet - en framgång

Alldeles nyss tog jag den sista rutan i den sista kvarvarande kameran som omfattades av nyårslöftet. De här är nog det första nyårslöftet jag någonsin hållit i hela mitt liv =)

Det handlade om att jag skulle köra minst en rulle film i alla mina kameror för film som jag ägde vid förra årsskiftet och dessutom alla (fungerande) som jag fått eller köpt fram till den sista november i år.

Här är en av de första bilderna och en av de senaste. Den sista rullen ligger i ett brev till Crimson.




Taget med Zenza Bronica S2A




Taget med Canon Dial 35

Alien kamera

Jag kunde inte låta bli att jämföra Lars Anderssons fina macrobild på en flicksländas nuna med min senaste kamerakonfiguration. Se själv och tyck. Visst finns det likheter?

En mätsökartillsats av märke Watameter på min Nettar 518/16



What a meter!

Mellanformataren

Bergsgatan 3 - lördagsstängt

Min klubbkompis Bengt Gustafsson ringde på fredag och tipsade mig om att det fanns en del tillbehör till Rolleiflexar hos Sergel Fotos affär på Bergsgatan 3. Nu var jag rätt trött efter hemresan från Finspång där jag jobbar under veckorna så jag tänkte ta det idag, lördag. Men det var stängt. Och inte bara stängt, det såg verkligen igenbommat ut. Som om affären hade upphört för eviga tider. Nu vet jag ryktesvägen att de bara har öppet måndag till fredag så jag får ge mig till tåls en vecka till och hoppas att det finns nåt kvar =)

Bilden tagen med min Super Ikonta 532/16 på Tri-X

Zeiss Ikons misstag och hur man rättar till det

Eller hur man får 12 bilder ur en Super Ikonta 532/16

Zeiss’ konstruktörer hade väl en dålig dag när de konstruerade modell 532/16. Det är en mätsökarkamera med formatet 6x6 cm på 120-film. Alla vet ju att man får ut 12 bilder på en 120-rulle med den storleken på bilderna. Men inte i en 532/16. Där får man bara 11! Om man laddar film enligt instruktionsboken, vill säga.

Misstaget konstruktörerna begick var att använda ett bakstycke där det röda fönstret sitter i en position för 6x9 cm! Eller också hade de väldigt gott om såna bakstycken och måste hitta på ett sätt att bli av med dem. Möjligen kan det ha beordrats högre upp i företaget. En gåta är det.

Enligt manualen ska man ladda filmen på ett speciellt sätt för att räkneverket ska fungera. Gör man inte det får man bara ut 8 bilder eftersom man då måste hålla sig till det röda fönstret. Man ska först vrida fram till ruta 1 i det röda fönstret och sedan ställa räkneverket på 1 och sedan räknar kameran till 11. Redan vid ruta 1 har man kört en bra bit in på filmen (drygt en halv 6x6-bild noga räknat) och därför finns det bara plats för en halv bild i slutet av filmen! Sorry, du får bara 11 bilder.

Eftersom jag är ingenjör, skäms jag över den tyska grenen av skrået som gjort denna halvmesyr på en i övrigt trevlig kamera. Nu behöver man dock inte vara ingenjör för att överlista dumma tyskar. Det räcker med lite vanlig svensk list, varken våldsam eller argan.

Jag har sparat några bakpapper från tidigare 120-filmer där tejpen sitter kvar så jag lade helt enkelt in papperet i kameran och såg till att tejpen hamnade utanför 6x6-maskningsramen i kameran, fällde ihop bakstycket och studerade innehållet i det röda fönstret. Det handlar ju om att stanna så tidigt att man inte kör in en halv ruta på filmen utan bara någon centimeter som på en Rolleiflex eller annan mellanformatare. Nå, det var tomt. Inget synligt tryck. Jo, i ena kanten anade jag stapeln på ett K i Kodak.

Sista gången jag laddade kameran med Tri-X (vad annars) vred jag alltså försiktigt fram tills jag såg samma sak i det röda fönstret och har kört en hel rulle med 12 bilder. Emellertid har Zeiss’ konstruktörer lagt in en spärr efter 11 rutor på räkneverket så sista bilden måste tas genom att pilla på armen under objektivet, inte genom att trycka på utlösaren. Dessförinnan måste man dra fram film utan att ha ett stopp att luta sig mot. Jag har kontrollerat att det går 1+1/6 varv till sista rutan.

Jag har nyss framkallat filmen och kan nöjd konstatera att jag lyckades. Här nedan några bilder från den filmen.



Rulltrapporna upp mot Kungsklippan vid Rådhusets station.



Julgranen på Centralen


Eders förbundne

Mellanformataren