Rosendal med andra ögon

Igår åkte vi ut till Rosendal. Ingen drömdestination för en som ratar naturfotografi. Men jag tänkte att det kanske kunde vara en del folk där och lite gatufoto i denna omgivning kunde kanske ge nåt. Och frun måste ju få sina önskningar tillgodosedda då och då.

För dagen tänkte jag ta med en nyförvärvad kamera av årgång 1954 för att köra första rullen i den. Det är en Rolleiflex 3,5B Automat där bländare och slutartider är ihopkopplade genom EV-inställning. När man väl har valt EV så är det bara att ratta in den tid man vill ha för motivet och bländaren följer efter helt automatiskt. Luras nu inte att tro att det är fråga om någon automatik. Det är fortfarande fråga om manuell inställning efter att ha konsulterat en exponeringsmätare eller memorerat fram ett värde från Sunny 16. Här är skönheten från 1954.

Rolleiflex 3,5B Automat (1954) med ljusgult filter och motljusskydd. Tmax 400 innanför västen.

Det fanns förstås inte mycket till blomster att fotografera därborta. Alla rabatter låg tomt jordbruna och lapade i sig solskenet för att värma kommande frön och plantor. Lika bra det. Jag hade inte tagit en bild på några växter i alla fall. Men människorna blev likafullt en besvikelse. Det flesta fikade eller åt lunch på uteserveringen och vad man än tycker om att fota folk så inte är det särskilt kul att fota dem i det ätande tillståndet. Jag lyckades få till en bra bild på en snubbe som läste Dagens Industri (!) i solskenet utanför ett av växthusen. Arma stackare som inte kan koppla av en solig och varm vårlördag. Den bilden sparar jag dock till STREET-bloggen. Istället tänkte jag visa bilder av Rosendal som nog ingen ser eller tänker på. Så håll i hatten nu.

Deppig pingvin 

Tack, jag står

Backstage Rosendals restaurang

Restaurangen kör konsekvent med ekologiska råvaror. Och maten är mycket god!

Pyramidalt vinterbonat

Till sist ett par bilder med 50-tals amatörfotostuk

Mellanformataren

PS
Man har det inte roligare än man gör sig. Kameran är i mint condition och jag fick frågan om den fungerar och om det går att få tag på film! Okunnighetens tempel är funnet! Det ligger i Stockholm =)

F'låt - naturfoto *o*

Om nödfotografering

Vi åkte ut till Drottningholm idag och njöt av vårsolens glans. Med mig hade jag tagit  Bronican i akt och mening att göra slut på filmen. Den hade suttit i sedan juni 2009 och jag skäms för detta faktum. Bronican är visserligen en tung pjäs på 2 kg men det är ingen ursäkt för att inte använda den. Det har bara inte blivit av. Jag hade 6x4,5-magasinet som ger 16 bilder på rullen och 6 rutor oexponerade.

Nu är ju gatufoto min grej i år (och sannolikt alla framtida år) och det finns inte så mycket gatufoto att hitta i Drottningholmsparken. Folk bara går och går och går. Så jag försökte hitta något annat och tyvärr slant jag in på naturfoto på första rutan. Suck.

Men sen blev det i alla fall lite arkitektur. Grejer som är gjorda av människor och lydigt står stilla medan man lite ovant hanterar en kluns till kamera.

Grindstugan

Härifrån är det inte långt till Kina. Så vi gick dit...

Och tillbaka...

Det blev en mellanformatsdag

Mellanformataren

PS
Alla bilder tagna med Zenza Bronica S2A på film Delta 100. Och gulfilter.

Om hederliga och ohederliga kameror

eller Finns det egentligen gamla hederliga kameror?

Jag får ganska ofta höra att jag använder en "gammal hederlig kamera" när jag är ute och vädrar någon av mina klenoder. Det har fått mig att undra över när en kamera blir hederlig egentligen. Det tycks vara förknippat med gammal. Vid vilken ålder inträffar då hederligheten? Jag lutar åt att tro att hederlig är den högsta graden i kamerornas hemliga orden. Det är därför som nya kameror inte är hederliga. De har inte kommit lika långt i sin utveckling! Det tar säkert lika lång tid som hos Frimurare och Tempelriddare att komma nån vart med hederligheten. Som om hederlighet är den sista landvinningen en kamera kan göra, trots att den inte ändrar beteende med tiden.

1929. Utan tvekan hederligheten själv.

1954. Lika gammal som jag och då måste den vara hederlig.

Eller handlar hederligheten om fotografens möjlighet att ha kontroll över sitt verktyg? Då undrar jag genast när kontrollen förlorades. Jag misstänker starkt att det har med elektronikens intåg i fotoapparaterna att göra. Då måste det ha inträffat redan under filmepokens slutskede, predigitalium!

1989. Här är det redan en hel del elektronisk automatik. Jag anar vart hederligheten tar vägen...

Eller går gränsen vid analogt/digitalt? I så fall måste det vara det digitalas öppenhet för manipulation bortom förnuft som är det ohederliga. Det är för lätt att göra om en bild till något helt annat. Visserligen går det att göra om bilder tagna med film också men kräver mycket mer än att bara att klicka lite  med en mus och tangentbord. Det är inte lätt i Photoshop heller om sanningen ska sägas. Man är ju hederlig.

2007. Min frus kamera. När jag hör hennes klagan över bildresultaten misstänker jag att den är helt okontrollerbar. Vad som försiggår mellan avtryck och visning på skärmen är en helt okänd process som är skapad av kameratillverkaren. Fotografen har mycket lite att säga till om! Här är man utelämnad åt tillverkarens hederlighet. Ooops!

Nej, jag ger upp och söker min tillflykt till Nationalencyclopedins ordbok beträffande hederlig. Vad menar folk egentligen med "gammal hederlig"?

he'derlig adj.
  som arbetar (öppet och) endast med moraliskt godtagbara metoder i sin strävan att uppnå ngt.
  BET.NYANSER: .......c) spec. om traditionsrika och uppskattade föremål, företeelser o. d.
  HIST.: sedan 1769 ...jfr 'ärofull'; 'vördnadsvärd'; 'förnäm'

Ordet traditionsrik indikerar i alla fall en viss ålder men också gamla anor. Så den senaste och nyaste  kameran skulle också kunna räknas som hederlig ety den har en lång historia bakom sig med anor från 1800-talet. Suck.

Ett sista försök på Google med "gammal hederlig" ger ungefär 58.000 träffar där ingen är den andra lik. Dubbelsuck.

Nästa gång någon säger något om hederliga gamla kameror kommer jag sannolikt att banka in lite gammaldags hederlighet i vederbörandes skalle med min gamla hederliga kamera som verktyg.

Mellanformataren

PS
Slutklämmen är naturligtvis inte hederligt menad. Varken som hot eller löfte. Jag tänker bara högt om det som irriterar mina hjärnceller. Både den vänstra och den högra.
DS

Den ultimata kameran

Om Edseleffekten i kameravärlden

Bakgrund

För längesedan såg jag en TV-dokumentär om bilen Edsel. Den skulle bli den ultimata bilen. En bil som skulle ha allt som en bilförare någonsin kunde önska sig. Man anlitade en poet för att hitta på ett vackert namn till den. Till sist ratade man dock poetens namnförslag och gav bilen namn efter Henry Fords avlidne son Edsel. Det går ju bara inte att kalla den slutgiltiga bilen för  "Intelligent Whale", "Utopian Turtletop", "Pastelogram" eller "Mongoose Civique." Det förstår ju både du och jag. Och det gjorde Fords ledning också.

Utvecklingen gick fort och redan efter 8 månader lanserades bilen med buller och bång på "E-day"den 5  september 1957  i en "Edsel show" med Bing Crosby som  programledare och kända gäster som Frank Sinatra, Bob Hope och Louis Armstrong bland andra. Programmet fick det årets högsta tittarsiffror. Bilen såldes i tre år men lades sedan ner (den höll på att ruinera Ford). Senare har den fått en framstående placering på listan över de 50 värsta bilarna i alla tider. Hittills borde man kanske tillägga ty jag är viss om att vi inte har sett alla  liknande försök ännu.

Edsel Pacer 1958. Bild från Wikipedia

Historien upprepar sig

Inom kameraindustrin pågår nu en implicit tävling om att konstruera den ultimata kameran. Den som har allt. Så mycket att ingenting mer behövs. Den nya tekniken medger att kreativa hjärnor stoppar in så många fler funktioner än tidigare utan att skalet förstoras nämnvärt. Det finns dock fortfarande saker som fattas; telefon, öltapp och mikrovågsugn för att nämna några. Ett inbyggt stativ vore fint också, herrar konstruktörer! Och ett fack för snabbkaffe för de som inte, som filmfotograferna plägar använda, äger några filmburkar att ta med sig diverse tillbehör i.

Allt det här kräver förstås sin tribut i form av manual. Det är kanske dags också att skapa ett interface till användarnas hjärnor som fungerar. Typ, tänk på hur du vill ha bilden så rasslar det till i inställningarna och sen är det klart att trycka av. Det går ju inte att vänta på att människan utvecklas i den riktningen. Det lär ju ta några miljoner år med evolutionisternas tidshorisont. Och när vi väl är där behövs det nog inga kameror längre, ty då lever vi redan i all evighet och har ett fotografiskt minne att titta i när vi har lust.

Under tiden upptäcker allt fler att den ultimata kameran har tre saker att hålla reda på. Bländare, slutartid och fokusering. Och så ett minnesmedia av något slag att spara bilderna på. Varför är det så svårt att förstå att det räcker?

Bländare, slutartid och fokusering

Men hoppsan! Den ultimata kameran har redan existerat i mer än ett sekel!

 Mellanformataren

Favoriter just nu

Om inspirerande förebilder

Vivian Maier - begåvad (men anonym) gatufotograf från Chicago. Historien om upptäckten av hennes bilder återges i Independent. Har postumt fått en egen blogg. Och hon använde kamerornas kamera - Rolleiflex =)

Pierre Gonnord - för hans starka porträtt.

Mike Disfarmer - för hans egenartade och starka karaktärsporträtt.

Elliott Erwitt - lysande och roliga gatufotografier/snapshots

Edward S. Curtis - fantastiska dokumentärbilder av amerikas indianer

Edouard Boubat - fotografins stora poet

Samtliga bilder "lånade" på nätet