Grönsöö och andra dagsnoteringar

Igår, tisdag, hade mina flickor önskat  en tur till kvarnen i Kungs Husby och ta en fika där. Jag föreslog att vi först skulle ta en stund i Grönsöö slottspark vilket föll i god jord. Sagt och gjort, vi drog till Grönsöö via den vackra Grönsöövägen. Nu blir det lite bilder.

Här är sjösidan av slottet. Jag får lite Medelhavskänsla här.

Capri, eller nåt

Det kinesiska lusthuset är väl inte så medelhavslikt men en spännande detalj i slottsparken.

Lite snett är det också. Rätar man upp det blir horisonten sned.

Här är i alla fall ett rött hus med vita knutar men så är det mycket färskare än slottet. Det ligger på västra sidan. Ett mindre med samma färger, och äldre, ligger på östra sidan. Parken är en engelsk park och har slingrande gångar med lite spännande anhalter här och där.

Vi träffade slottsfrun och pratade om slottets rosor och planteringar en stund. Sjunde generationen von Ehrenheim bor här och förvaltar slottet som ägs av en stiftelse. Slottet är i princip helt intakt med möbler och allt sedan flera hundra år. Ok, tornen i slottets fyra hörn revs för längesedan samt den pampiga entrén mot sjön. Det är i alla fall ett av få slott som är i vardagligt bruk av sin ursprungliga ägarfamilj. TV8 visade ett bra program om slottet för ett tag sedan

På Grönsöö står också Sveriges äldsta lind planterad av drottning Kristina (Gutav II Adolfs mamma) 1623. Som synes lever den gott ännu.

~~ooOoo~~

Jag bedriver just nu ett projekt med att reducera antalet kameror med film i. Jag misstänker att en del film hinner bli för gammal i några kameror. Dock inte i den här. Alla bilder från Grönsiöö i det här blogginlägget är tagna med Nikon F3 och ett gammalt helmanuellt f2,8/24 mm och på Kodak Plus-X 125. En film som slutat  att tillverkas. Här på Grönsiöö spurtade jag också med en Portra 160 i Zeiss ZM men avslutade den först senare vid kvarnen. Zeissen står aldrig utan film. Den är min arbetshäst.

~~ooOoo~~

Efter Grönsöö åkte vi till kvarnen i Kungs Husby. En mäktig pjäs med sex blad och innandöme som en fabrik. Av någon anledning stod den öppen och jag är ju inte nödbedd av mig. Ingenjören i mig ville se det tekniskt historiska.

Kvarnen

Och vi fick vår fika till slut

Och jag fick vara med på bild. (Fast jag fick tala om avståndet för frun innan hon tog bilden. Manuellt det är svårt det!).

Bilderna inne i kvarnen blev inte bra. Jag strulade med laddningen av den rostfria spiralen och fick en massa följdproblem i den två timmar långa stående framkallningen. Bilderna blev starkt piktorialistiska. Men det blir nog bra till slut med lite mer övning.

Eders Hängivne

PS
Åk gärna till båda ställena en solig dag. Värt att se. Slottet kostar 40:- för att vandra fritt i parken. Kvarnen får man besöka gratis (om man hittar den). 

Namnbyte

Om självkännedom

Jag är en sann amatörfotograf och genom det gått i mina föräldrars fotspår. De började fotografera långt innan jag var född eller ens hade träffats och håller fortfarande på. Ett efterföljansvärt exempel.  Jag har insett att jag mest tar bilder för att komma ihåg allt jag varit med om.  En slags dokumentation av min livsresa. Ok, det gör väl alla, men kanske inte lika medvetet. Någon kamera är alltid med och så får det bli så länge jag kan trycka av slutaren.

Pro Memoria blir det nya namnet.  För minnet. Mitt fotografiska minne. Nåt riktigt fotografiskt minne har jag inte men jag är bra på att ta bilder överallt där jag befinner mig. Glömma bort är jag också bra på och "jag kan inte räkna dem alla", de gånger minnet kommer tillbaka bara jag tittar på en gammal bild! Håller du inte med? Här kommer några bilder från minnesvärda stunder i mitt liv.

Jag minns den varma sanden och den goa känslan av att sitta där.

Kallsupen när jag skulle ta järnmärket glömmer jag aldrig.

Farmor. Den här bilden får mig att känna doften av hennes färska, varma kanelbullar eller mandelkubb. Men också skitlukten från Grums.

Första lägret på Stora Strand

Sommarstugan som jag saknar. Så här såg den ut i början på 90-talet. Det var gôtt att vara där.

Midsommarpaddlingarna i de dalsländska sjöarna.

Amerikaresan när vi hälsade på släkten. Här behövs det inga bilder. Många goa känslor lever kvar.

Joker II. Jag minns dunket och brisen i ansiktet. Grundstötningarna också. Och månen som steg upp som en apelsin ur Vänern när vi vände hemåt på kvällskvisten.

Sista julen i Åmål

Första besöket på Drottningholm

Ja, ni hajar. Det finns förstås tusentals bilder mellan dessa. Bilder som får mig att minnas vad det blev av mitt liv.

Mellanformataren (för sista gången)

PS
Jag är övertygad om att någon är tacksam för mina bilder om trettio år och kanske säljs de för stora pengar när jag är borta =)

Betraktelser från Montreal -12

Om en tur till Quebec

Vi hade egentligen planerat att åka på måndagen men väderutsikterna för Quebec var minst sagt blöta och frusna så vi åkte tisdag i stället som utlovade sol och värme i två dagar. Vi åkte dit med Orleans Expressen (buss) som tog drygt tre timmar på sig för resan. Så småningom checkade vi in på vårt hotell Capitole och gav oss genast ut i Gamla stan. Jag måste utfärda en varning. Efter tre sovringar blev det ändå drygt 40 bilder kvar. Jag orkar inte ta bort fler. Samtliga är obearbetade så när som på den skärpning som görs vid export från Lightroom. Här kommer bilderna...

Dag 1

Hästen heter Bill och kusken Carl. Dottern bjöd oss på en drosktur.

Vi blev naturligtvis omkörda. Det här var en brandbil som nog övningskörde på de smala gatorna i Gamla stan.

Typisk arkitektur.

Utsiktspunkten Frontnac på Quebecklippans krön. Här hade man en fin utsikt över St Lawrencefloden.

och lägre delar av staden.

Bakom utsikten tornar den gamla bebyggelsen upp sig.

Även en del tillfällig arkitektur.

Han spelade ABBA:s "Fernando" på sin harpa. En annorlunda upplevelse.

På väg ner till de lägre delarna av staden

En mysig gata nedanför Quebecklippan.

Andra spelemän. Det verkade som om de hade en viss tid på sig, sedan gick de vidare till ett annat ställe. Vi mötte ofta såna vi sett tidigare på nya platser.

På flera ställen mötte vi människor utklädda till gammaldags Quebecare.

Kabinbana tillbaka till Frontnac (utsikten)

Det fanns förstås en fotoaffär. Huruvida de verkligen sålde film kontrollerade jag inte.

Place Royale. Ett riktigt gammaldags torg.

Det finns flera stora väggmålningar som är riktigt populära att fotograferas mot.

En given turistfälla.

Även jag försökte mig på att lura betraktaren.

Smalare än Mårten Trotzig vill jag hävda.

De har lämnat kanonerna kvar för att vi ska förstå att det här är ett fort mer än en stad. Dessa var de små kanonerna. Lite större längre bort.

Här tog vi en paus på hotellet för att senare ge oss ut i kvällen för att skåda kvällslivet.

Kameror är ett flitigt attribut i modeaffärernas skyltfönster. Här är det en Brownie.

Det är väldans backigt i Quebec.

Tänk inte ens tanken. Endast för katter.

De där taken ser mycket raffigare ut på kvällen än på dagen.

Pampigt värre här och där.

Frontnac i kvällsljus (utsikten)

Ni kanske anar att det gröna ljuset är konstgjort.

Härifrån hem till hotellet och en lång natts sömn

Dag 2

Däruppe bakom de översta fönstren ska vi senare äta middag. Restaurangen roterar ett varv på en timme och tjugo minuter. Utsikten är vidunderlig.

Jag kan förstås inte motstå ett ensamt träd. Fast här var det kanske en grupp.

Vi letade oss runt citadellet (som var dagens första mål). Här går vi på citadellets utsida på guvernörens Promenade.

Utsikten är inte dålig här heller. Här ligger Kustbevakningen. Det stora vita i aktern är helikopterhangar. Det har jag lärt mig på jobbet.

Så småningom kommer man fram till Frontnac igen och då går vi ner till den mysiga gatan igen.

Henne såg vi väl inte igår?

Kaninerna är en symbol för restaurangen/cafét med samma namn. Är du i Quebec någon gång så gå dit. Förstklassig uteservering.

Trötta i benen tog vi kabinbanan upp den här gången.

Typisk arkitektur. Nu är vi utanför Gamla stan.

En gammal kyrka som byggs om till bostäder.

Så småningom letade vi fram till tornet med den roterande restaurangen. Rejält hungriga.

Citadellet för våra fötter. Om du förstorar bilden så ser du antagligen en massa svarta prickar. Kanoner. Vi gick aldrig in i citadellet tidigare på dagen, bara runt. Nästa gång. Där i fjärran ses den sista kröken av floden innan Atlanten. Tror jag.

Den där mäktiga kyrkan blev så liten där uppifrån.

Vårt hotell är det där svarta smala bandet mellan två större hus. Det högra, rundade, är en teater. Längst till höger syns muren runt gamla stan. Vi bodde alltså strax utanför. Här tar vi igen oss lite innan vi tar oss till bussen för färden hem.

Medan vi väntade fick vi se ett gäng unga pojkar som tränade skateboardtricks.

Nu har du nått slutet. Vägen hem är inget att skriva om. Den kanadensiska landsbygden är en grön öken, vägarna spikraka. Det hände ingenting på tre timmar.

Mellanformataren

PS
Är Quebec värt besväret? Jag hoppas bilderna ger dig svaret. Annars kan jag bara säga: Åk dit om du får tillfälle! 

Betraktelser från Montreal -8

Om en promenad i gamla stan, lite historia och gatugycklare

Kraftig vind och hot om regn höll oss inte hemma. Extra kläder byltades på och sen iväg.

Turistfälla. Vi blev omkörda av flera stycken.

Privat gård. Jag tog bilden genom järngrinden.

Mycket "Hötorgskonst" men i slutet av den här gatan såldes det fotografier, både bra och dåliga. De bra var svartvita dokumentärbilder från olika platser i Montreal. De dåliga var svartvita som handkolorerats (sannolikt i Photoshop). Det där med "handkolorerade" svartvita bilder verkar vara på modet här.

Medan vi satt och fikade kom ett par killar och roade en liten publik en stund.

Publiken

Fyra i soffan.

Här har vi Montreals stadshus. En mäktig byggnad några tiotals år äldre än Stockholms.

Jean Drapeau, Montreals kraftfulla borgmästare under två perioder. Det var han som satte igång bygget av tunnelbanan och var drivkraften bakom Olympiaden 1976 m fl bedrifter. Det var i parken som bär hans namn vi gick vilse härom dagen. Men han var helt oskyldig till vår vilsenhet. Han dog ju 1999.

Guvernörens hus

Ulv i fårakläder. Detta basilikaliknande tak var toppen på en Galleria, eller Mamons tempel om man så vill. Vi gjorde en repa där men handlade inget.

En tjusig portgång

Efter några timmar drog vi oss mot tunnelbanan för att åka hem. Idag hittade jag för övrigt tunnelbanans kraftförsörjning. Innanför gummihjulens "vägbana" går en vanlig räls där tåget hämtar sina 750 Volt att driva det med.

Mellanformataren

PS
Imorgon hade vi planerat att åka till Quebec men skjuter på det en dag p g a det dåliga vädret där. På tisdag och onsdag lär det bli mycket bättre, 15  grader och sol istället för regn och knappt över nollan. Jag börjar misstänka att vädret är bättre hemma. Och vi som trodde det skulle vara tvärtom.

Äntligen!

Om en dröm som blev sann

Ja, det behövs väl i det här fallet bara pengar och tålamod. För ett tag sedan vann jag en auktion på en Contax IIa med en hel del tidsenliga tillbehör. Just en IIa har jag gått och suktat efter ett bra tag men inte hittat någon till ett vettigt pris. Samlarna nyper dem direkt till onödigt höga priser. Men här annonserade säljaren objektivet som defekt eftersom han inte kunde säga motsatsen (!). Det höll säkert samlarna borta, tror jag. Kameran trodde han dock var helt ok då slutaren fungerade (?!). Jag är ju särskilt förtjust i 50-talskameror och denna är sannolikt tillverkad 1951 efter att ha rådfrågat historikern och Zeiss-experten Peter Hennig om saken.  Och milde tid! Det LUKTADE 50-tal när jag öppnade kartongen.

Contax IIa med Sonnar 2/50

Ok, det var lite fungus (svamp) på linserna men första rullen får visa om det har någon betydelse. Annars blir det till att jaga upp ett objektiv från samma tid i bättre tillstånd. 

Barnsligt förtjust som jag är i att ta bilder med mesta möjliga manualitet, på sin höjd med hjälp av en separat handhållen manuell exponeringsmätare, ska jag nu ge mig i kast med att pröva denna legendariska fotoapparat. Den symboliserar det Zeiss som reste sig ur ruinerna efter andra världskriget. Ryssarna tog Contax-programmet med fabrik och allt som krigsbyte och Zeissingenjörerna som blev kvar i väst fick konstruera en likadan ur minnet. Naturligtvis gjorde de den lite bättre än Contax II när de ändå höll på. Ryssarna döpte sedermera om sin till Kiev.

Förutom de tidstypiska tillbehören kanske jag också skulle investera i en Borsalinohatt och trenchcoat som personliga assessoarer att fullständiga bilden av en 50-tals amatörfotograf. Det är ju synd att jag aldrig köpte den där bull-Mercedesen modell -54 när möjligheten fanns på 80-talet. Men då hade allt tid förmodligen gått åt till en helt annan hobby...

Mellanformataren

PS
Det sitter förstås redan en rulle i kameran.