GÅRDAGENS NYHETER

När flyttade exponeringsmätaren in i kamerahuset egentligen?

Tidiga exponeringsmätare var handhållna och användes utanför kameran. När väl mätningen var gjord ställde man in kameran efter den avlästa informationen. En sådan procedur var förstås önskvärd att integrera i kameran och göra helt automatisk. Fotografen skulle helst välja bländare eller tid själv och sedan få det andra automatiskt.

1936 blev Zeiss Ikon Contax III den första kameran med en integrerad och kopplad exponeringsmätare med selencell. Den var dock inte helautomatisk utan krävde fortfarande en avläsning. Kopplingen innebar att rattandet på slutartidsratten fick selenmätaren att flytta sin visare och fotografen skulle se till att visaren pekade på ett svart märke för att exponeringen skulle bli rätt. Lite krångligare än så var det allt och med lite ljus fick man använda huvudräkning.  Långt kvar till automatiken,alltså, men en bit på väg. Exponeringsmätare och kamera hade i alla fall vuxit ihop.

Den första fullt automatiska exponeringsmätande kameran var Super Kodak Six-20 som kom 1938. Den var dock så dyr, 225$, att den inte blev någon succé.

1960 var den tyska kameran Mec 16 SB först med att placera sensorn bakom objektivet för precisare mätning. TTL-mätningen (Through The Lens) var född. Först 1962 blev Topcon RE Super den första SLR:en med TTL-mätning.

I början på 60-talet när de elektroniska komponenterna blivit tillräckligt billiga började inbyggda automatiska exponeringsmätare bli vanliga, som t ex i point-and shoot-kompakter som Olympus PEN EE (Electric Eye). Electric Eye blev en riktig fluga som alla kameror skulle ha.

Sen har det bara rullat på och förfinats allteftersom tekniken gjort nya landvinningar och idag är det väl ingen som ens reflekterar över exponeringens vedermödor i fotografins historia.

Jag gillar dock att mäta med min gamla Ikophot när jag är ute med mina 50-talskameror. Det känns autentiskt på nåt vis.

Paret trivs och fungerar fortfarande utmärkt  tillsammans.

Mellanformataren

Mina bokfynd - 8

Hallarna i Paris, Sven Aurén. Fotografier av Tore Johnson

Jag fick först låna boken av fotovännen Anders Berlin. Sen hittade jag den på Tradera och köpte den. Det är en sån där bok som man kan läsa flera gånger och ändå ha behållning av den. Såvitt jag vet kan man bara få tag på den på bokantikvariat eller Bokbörsen. Den är tryckt 1967 och berättelsen har ingen aktualitet idag så nytryck är osannolikt.

Det här är ännu en bok där berättelsen står i centrum. Den är lättläst och medryckande. Jag är lättlurad. Jag gillade boken och fick snart en känsla av att jag måste åka dit och fotografera härligheten. Det dröjde en bit in i boken innan jag insåg att de månghundraåriga Hallarna i Paris inte finns längre. De har blivit ett stort köpcentrum utanför staden. Snopet.

Boken inleds med en karta över Hallarna och var de olika varorna finns.

Hallarnas verksamhet börjar på natten. Arbetarna samlas och väntar på de första tecknen på varornas ankomst. Lastbilsmullret. Alla lyssnar spänt efter det första avlägsna dova ljudet.

Tore Johnsons bilder ackompanjerar väl berättelsen även om jag inte tycker att Tores bilder håller riktigt samma klass som annars. Tore Johnson är född och uppvuxen i Paris och kan säkert konsten att smälta in som fotograf i det här sammanhanget. Bilderna är av dokumentär karaktär. Trycket är inte så bra som man kunde önska men de rimmar ändå bra med atmosfären i berättelsen. Han har förmågan att se under ytan med sina bilder.

Sven Aurén är en begåvad berättare och som utbildad journalist väl förfaren med berättande reportage. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet under en period i Paris och vid skrivandet av denna bok bodde han en period i närheten av Hallarna.

Kraftkarlarna är ett högt respekterat skrå i Hallarna. Det är de som hjälper till vid de tunga lyft, drag eller skjut som kan behövas lite varstans. Inträdesprovet är att, utan verktyg, bryta av hörnen på en tjock kopparplåt. Därefter bär de stolt tecknet på sitt yrke.

Vad kommer att hända med alla matställen när Hallarna flyttar?

Jag har aldrig varit i Paris men efter den här boken hade jag en obeskrivlig lust att åka dit. Men inte för att åka till de nya Hallarna i Rungis och La Vilette. Utan just för att besöka kvarteren där de gamla Hallarna låg.

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar på bokbörsen.

Mina bokfynd - 7

Krigsfotografen, Robert Capa

Inte så sällan är fotografier med en bra story till bättre än bara bilder. Den här boken är ett sådant exempel. Robert Capa berättar själv historien bakom sina bilder på ett väldigt medryckande och levande  sätt även om man nog måste förstå att sanningen kanske är mindre än storyn. Man förstår att Capa är en makalös personlighet och berättare. Han dog samma år som jag föddes och han fotograferade medan han dog, till sista andetaget. Under sitt liv gav han mänskligheten bilder av krig som mycket väl åskådliggör denna hemska sysselsättning nationerna ibland utövar. Jag är egentligen en pacifist men krig och deras orsaker och historia har alltid fascinerat mig. Capa ger oss en ögonvittnesskildring av hög dignitet. Bildtrycket är bra dessutom. Mycket läsvärd bok där bilderna kompletterar och ger autenticitet till storyn även om den står ut bra alldeles av sig själv.

Boken har givits ut ganska nyligen i nyutgåva på Albert Bonniers förlag och kan säkert hittas både på nätet och välsorterade bokhandlare.

Robert Capa själv fotograferad i Paris två år före sin död.

En fascinerande sida av krig är det kamratskap det åstadkommer.

Mellanformataren

Åmål - Stockholm enkel resa med bopålar och allt

Om att upptäcka en ny hemstad

Efter fem års veckopendlande till Stockholm för att arbeta tröttnade jag till sist och valde att flytta hit. En annan orsak var att min fru fått en livshotande sjukdom och jag ville helt enkelt träffa henne varje dag medan hon fick behandling. Storstadsbarn som hon är hade hon inga problem med att flytta till en småstad som Stockholm. Hennes hemstad har lika många invånare som hela Sverige.

Den här ingressen till mars månads profibild kommer att handla om hur vi bekantade oss med vår nya hemstad Stockholm och stadsdelen Vällingby där vi slog ner bopålarna 2008. Det blir en bildkavalkad från vårt första år med sporadiska kommentarer om våra fynd och andra händelser.

Det här flyttade vi ifrån. Fryxellsgatan 81, Åmål. Granne med Rösparksskogen. Blåbär på tomten.

Det här flyttade vi till. Grimsta, Vällingby, Stockholm. Granne med Grimstafältet

Vi bor nästgårds med med Sveriges majestäter.

Vi hittade Bergianska trädgården.

Och den italienska terassen.

En begravningsplats för rikemän

Vi hittade en omtalad förhandlingsplats men hittade inte andan.

Gott om runor. Den här i Bromsten. I Dalsland kallar vi det här hällristningar.

Vårt närmaste centrum. Vällingby.

Jordgubbar smakar precis lika bra i Stockholm.

Vi fann att det är gott om slott i närheten av Stockholm. Både små och stora.

Vi promenerade i Drottningholmsparken.

Mitt emellan Åmål och Moskva i tid räknat. Arlanda bara en halvtimme bort.

Jag blev medlem i Midsommargårdens Fotoklubb.

Tyvärr blir det vinter i Stockholm också.

Jag återvände till att fotografera på film med en likadan kamera som jag började min fotografiska karriär med.

Och så här såg jag ut efter nästan ett år i Stockholm. Jag trivs fortfarande utmärkt här.
Som ni förstår blir detta mars månads profilbild. 

Mellanformataren

Mina bokfynd - 6

Paris mon amour

Förlaget Taschen ger ut väldigt fina fotoböcker för lite pengar. Den här boken kostar bara runt hundralappen så den kan ju räknas som lördagsgodis. Om man låter bli att köpa lördagsgodis, vill säga.

Boken innehåller bilder av alla världens berömda fotografer som plåtat i Paris. En del fotografier är välkända men många ses inte så ofta. De äldsta bilderna är från 1840-talet och de färskaste från 1990-talet. Men de flesta är nog från 40- till 70-tal. Alla är svartvita och i hyfsat tryck.

En del undrar nog varför jag slänger in en kamera i bilden. En del uppslag ligger inte uppslagna av sig själv så jag använder en tyngd, lämpligtvis något fotorelaterat. Och en Leica från 50-talet stämmer ganska bra med Paris, tycker jag.

Många bilder med hångel finns det...

Mode också... förstås

Mest handlar bilderna om livet och människorna i denna vidunderliga stad. Både charmerande och chockande. Jag måste utfärda några varningar.

Många bilder har inte perfekt skärpa men innehållet uppväger. Det finns en del naket men en del av dem med humor. Det finns inga sport-, arkitektur eller macrobilder. Bara bilder ur levande livet som det levs i Paris.

Mellanformataren

PS
Den här boken har en väldigt bra storlek. Den passar utmärkt till att lägga mina 24x30 cm mörkrumskopior i press =)