Bilder med berättelser

En berättelse ger liv åt bilden

Alla har väl hört uttrycket "En bild säger mer än tusen ord"? Jag tänkte väl det. Och jag vill hävda att "tusen ord" ger vilken bild som helst ett nytt liv, en djupare förståelse för betraktaren. Det är dags att återuppliva berättandet. Och låta bilderna vara medberättare. 

En av mina TV-favoriter, Hans Villius, har just dött. En enastående historieberättare har tystnat. Hans Villius och Olle Häger producerade ett av mina favoritprogram, Svart på vitt, under några år. Hans hade inget särskilt intresse för fotografiet egentligen men desto mer för historien bakom det. Han var en engagerad berättare och kunde ge liv i nästan vilken bild som helst. Programmen började ofta med en alldaglig bild som man inte utan hjälp reflekterade så mycket över. Hans Villius tog reda på väldigt mycket om personerna eller händelsen i bilden och berättade, gudabenådat och engagerat, så att personer och händelser var som en aktuell nyhetsrapport. Trots att bilden kanske var hundra år gammal. Olle Häger skrev en mycket fin nekrolog över vännen och kollegan i Dagens Nyheter tisdag den 3 juli 2012.

Nu ska jag visa en bild och berätta lite om den. Utan ambition att kopiera Hans Villius, måste sägas. Men den har en historia. Den är tagen 1963 med en Nettar 515/16. Mellanformat 6x6, alltså.

En ganska alldaglig sommarbild efter ett fiskafänge.

Det är min lillebror Stefan som varit ute och fiskat med pappa i kanoten. Hans båda större bröder hade fått kastspön på sina födelsedagar det här året och var onödigt malliga över sina fina utrustningar. De hade fått några abborrpinnar vid fiske vid sommarstugan men de var lätträknade. Stefan fick låna en pimpelsticka av pappa. En enkel sak som pappa fixat ihop själv i uthuset på Kyrkogatan. Pilken ser ut att vara av farbror Ebers konstruktion, kallad Idioten. Den kallades så för att den var en idiotsäker abborrfångare. Pappa har fortfarande kvar formen han gjuter sina Idioter i av smält bly så det är ingen katastrof om man tappar en. Det är bara att gjuta en ny.

Det här var en sommarkväll och pappa paddlade upp i Norra viken, ett känt tillhåll för fiskare. Det var här Stefan fick sin gös på 7 hekto. Överraskande både för far och son. Att han inte sprack av stolthet och glädje för sin fina fångst är inte lätt att förstå. Han var ivrig att komma hem och berätta och blev malligare än sina bröder, han hade ju fått den största fisken hittills det året och dessutom utan ett fint kastspö. Båda storebröderna var mörkgröna av avund och pockade båda på att få följa med pappa nästa gång. Fiskefebern i familjen var ett faktum. Och det fanns ingen bot. Sedan dess drömdes det om framtida storfångster i de nattliga timmarna på Kyrkogatan och fiskeintresset höll i sig i många år hos bröderna. Varje årgång av Napp och Nytt blev alltid snabbt sönderläst och låg alltid, speciellt på somrarna, nära till hands, aldrig i en bokhylla. Även om det fångades både fler och större fiskar ibland är det den  här gösen som har gått till familjehistorien. Och det behövdes ingen märkvärdig kamera för att bevara minnet...

Mellanformataren

Mitt svarta år

Om att resa sig igen

Det är dags för en ny profilbild. För 1998 har jag bara hittat en bild i mitt bildarkiv där jag finns med. Den är från mellansonens konfirmation. Ur den har jag croppat maj månads profilbild. Kvalitén är förstås usel men så blir det ju ibland.

Före Påsken hade Eva och jag separerat och resten av det året är ett töcken som jag har få minnen av. Men jag har bilder som hjälper mig att komma ihåg! Bilder som bevisar att jag åkte till Kolmården med sönerna. Var vi bodde minns jag dock inte. Vid midsommar hälsade jag på goda vänner i Skåne och denna resa visar jag lite bilder från nu. Jag hade inte kommit ihåg det heller utan bilder.

Öresundbron hade hunnit en bit

Lunds universitet där gode vännen Rune tog sin doktorshatt i teologi året efter.

Lundagård i höstdräkt

Jag har fler bildminnen från detta år och det enda jag minns från året kommer från bilderna jag tog. Detta är fotografins största välsignelse. Och att jag fortsatte att fotografera trots allt.

Mellanformataren

Ja vår'n, ja! Ja vår'n ja! Dä ä e fina ti

När livsandarna vaknar

Titeln har jag lånat från en dikt av Gustav Fröding. Här kommer den i sin helhet och på originalspråket.

Ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti!
Da stecker sä ur jola,
å guschelôv för sola,
ho ä så gla å bli!

I talla smacker ickern,
för talltôppmat dä licker´n
å kongler smaker´n bra.
I vika sprätter abbern
å gädda går å habber´n
å sier: "Tack ska´n ha!"

Å gôbban står i dôra
å sier: "Se gumôra
å tack för sist, fru Sol!"
Å kärngan går å môrker
å planter skôt i bôrker
å kackler ôm "i fjol".

Å bia kommer flygnass
å mörer kommer smygnass,
dä lôfter gôtt tå hägg.
Å kråkan kommer kraxnass
å svalan kommer flaxnass
å ännra lägger ägg.

Å göken gal i björka
å jäntan går te körka
å gôsan går på domp.
Å sjôl går ja i fjälla
å sjonger alltimälla
en litten stôlli stomp.

Å stompen ä ôm jänter
å are instrumänter
i löckas salmodi.
Å stompen ä ôm sola
å gläja här på jola,
ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti.

Dikten om våren läste ofta min väns mamma, missionär Stina Henningsson, på olika församlingsaftnar i missionskyrkan om vårarna. Och nu när det är dags för en ny profilbild blir det med en vårutflykt.

Vi var ofta ute på vårarna med barn och matsäck, gick i skogen och sökte ett ställe att fika på. Hittade kanske lite kvarglömd snö eller isflak som ännu inte släppt taget. Ibland åkte vi till någon av sommarstugorna vi hade blodsband till och njöt av värmen i solväggen med en kopp kaffe och macka. Här blir det en utflykt i naturen väster om Åmål.

Och så bjussar jag på en riktig Rosenlundare

Till sist då - profilbilden

Ja vår'n, ja! Ja vår'n ja! Dä ä e fina ti! 

Mellanformataren

Äntligen är det gjort

Om att få ändan ur vagnen nån gång

Ofta när jag fotat folk på stan eller fotat mina närmaste vänner och bekanta har jag tänkt att det skulle ha varit bra att kunna lämna ett visitkort. För det första verkar det ju mer seriöst och visar att man inte smyger med vad man gör eller vem man är. För det andra kan det komma överraskningar långt senare när den som fått visitkortet hittar det igen (och kanske får för sig att vilja se den där bilden jag tog). Det kan ju, hux flux, leda till smärre uppdrag. Och om man klart deklarerar vad man håller på med på visitkortet så slipper man kanske också en del "oönskade" uppdrag. Eller får i alla fall specifika frågor.

Jag har haft en visitkortsidé liggande i PS ett tag och fick äntligen ändan ur vagnen i fredags och ringde tryckeriet hemma i Åmål som har gort mina tidigare visitkort. Efter lite bollande fram och tillbaka och en godkänd korr så är nu en sats beställd. Så här blev det.

Mellanformataren

PS
Det går förstås lika bra med färg för den som vill.

Redan de gamla grekerna...

Om en härligt slapp resa

Den fotografiska leken fortsätter. Den slutar i mitten av nästa år. Då är jag ikapp nutiden.

1995 fyllde min förra fru år som vanligt och alltid på samma datum, precis i skiftet mellan sommar och höst. Vi ville fira och tog min bror och svägerska med oss till Naxos för ett par veckor så att födelsedagen hamnade mitt i. Barnfritt hade vi ordnat med respektive föräldrar som tog hand om barnen var sin vecka. De två äldsta gick ju i skolan och det var inte fråga om att söka ledigt. Skolan är viktig!

Till Naxos kunde man då inte ta sig med flyg utan måste först flyga till Santorini för att sedan med båt ta sig till ön. Vare sig flyget eller båten var särskilt roande, bara en lång väntan på att komma fram.

Väl framme attackerades vi direkt med erbjudanden om billig logi men eftersom vi hade ordnat det hemifrån gick vi till en buss som skulle köra runt till alla hotell och pytsa av hotellens gäster på lämpliga ställen. Vi hittade snart vår lilla lya på promenadavstånd från havet.

Här bodde vi, däruppe med den öppna balkongen. Bror och svägerska under oss. På andra sidan vägkorsningen låg en bondgård med en särskilt enveten tupp. Han sov aldrig.

Av templet till Apollos ära återstod endast dörrposten och den var ett populärt  turistmål.

Från ett litet kapell högt uppe på bergsväggen bakom Naxos hade man denna vackra utsikt.

Det här är en väldigt speciell affär i Naxos. Man kände doften av den ett par kvarter bort. Kryddor, lagrade ostar och oliver mm mm sålde man här. Oemotståndligt =)

Friskt källvatten från bergen fanns i nästan alla gathörn och fritt att använda. Andra öar har vattenproblem men inte Naxos.

Första veckan gjorde vi en del utflykter på ön både i ressällskap och egna turer i hyrd jeep. Andra veckan slappade vi på badstranden Agia Ana några kilometer söderut. Vi badade och spelade boule mest hela tiden. Och vi blev brunare och brunare.

Avresedag. På grund av en uppseglande storm blev vi tvungna att resa en dag tidigare med båten till Santorini och sova sista natten där. Inte kul men det var bara att gilla läget.

Profilbilden är från när jag satt och fyllde i Small Worlds utvärdering av resan på vår balkong medan tuppen gol sig hes bakom ryggen på mig.

Mellanformataren

PS
Det lär finnas en flygplats på Naxos nu för tiden. Men jag vet inte säkert.

PPS
Alla bilder i detta inlägg är tagna med denna kamera.