Standardisering i kamerastallet

Om ordning på torpet

Efter att ha kört slut på film i ett flertal kameror och till slut bara haft två med film i har jag bestämt mig för att ha en standarduppsättning som passar för olika tillfällen. Både färg och svartvitt, dia kommer jag att sluta använda när de få rullar jag har i frysen har förbrukats.

Så här ser det ut i stallet just nu:

1) Zeiss ZM med Across 100 @160

Arbetshästen

2) Rolleiflex 3,5B med Tmax 100

3) Olympus OM-2N (S) med Portra 160 @200

4) Olympus OM-2N (B) med Tmax 100

Jag kör färg i Olympusens silverhus och svartvitt i det svarta. Bra för mitt eget minne. Annars håller jag min profilsida uppdaterad med vilken film jag har i husen för säkerhets skull.

Jag ska också försöka mig på att inte byta objektiv utan köra en rulle med samma objektiv rakt igenom. En sak mindre att komma ihåg, alltså. Jag har försökt otaliga gånger att föra anteckningar när jag är ute men jag misslyckas varje gång.

5) Stafettkamera

Jag har också tänkt mig att ha en löshäst och köra en rulle i en ny (läs gammal) kamera som en slags stafett för att hålla liv i mina gamla godingar. Första kameran blir Nikon F80 med Plus-X 125 körd på ISO 160. Jag har tänkt köra den i stående framkallning. Vem som står i tur efter den är skrivet i stjärnorna. När det blir dags är det stundens ingivelse som bestämmer. Jag hoppas kunna hålla mig och vänta tills rullen är slut innan jag laddar nästa kamera. Vi får se hur det går.

Det kan mycket väl hända att ingen kamera som för tillfället  har film passar för de projekt som dyker upp. Då laddar jag en passande kamera för just det projektet men siktar på att köra slut på den innan jag tar upp stafettkameran igen. Paus i stafetten alltså. Solklart, va?

Eders hängivne

Analogistens Säterutställning

Om den fotografiska gemenskapen

En sak var säker i Säter. Bilderna är i fokus. Hur vi åstadkommer våra mästerverk är av underordnad betydelse men här fanns många tips om vägen till bilden. Låt vara att en del måste offra nattsömnen för att få till det medan andra bekvämt shoppar loss vid bildskärmen i sin skaparkraft. Vi får alla utlopp för våra gåvor i bildskapandet, var och en med sin förmåga och på sitt eget sätt. Såsom varande den enda helanaloga utställaren kände jag mig inte som en främling i sällskapet. Vi har ju samma intresse. Här kommer ett bildsvep ur analogistens synvinkel. Förstora gärna bilderna och njut av det analoga tonomfånget.

Det Engbergska Värdshuset bjöd på fin gemenskap i sällskapsrummet

Fotograferna Hallberg & Hallberg i avspänt umgänge med oss andra

Översikt av utställningen. Bakom hörnet till höger fanns det några också

Utställningsgeneralen välkomnar...

...invigningstalaren, som varken kan fotografera eller spela instrument men sade sig vara en fullfjädrad njutare av fotografi och musik.

Båda bilderna ovan tagna med Rolleiflexen på Tmax 100.

Det var hemskt varmt första och halva andra dagen. Vi tillbringade mesta tiden flämtande i skuggorna.

Min favoritfotograf. Lars-Erik Boberg. Det syns inte här men i verkligheten var de monokroma bilderna mörkt bruna i svärtan. Klassiskt vackra att se på.

Min egen hängning med bilder från Place des Arts i Montreal.

Där inget annat anges är bilderna tagna med Zeiss ZM, 35 mm på Neopan Acros 100 (exponerad som 160) och stående framkallning i Rodinal 1:100 i 1 timme. Acrosen är min nya favvofilm. Otroligt vackert tonomfång. 

Eders hängivne

Vad ska man tro?

Om en gammal kameras prestationer

Jag har nyligen börjat lägga upp bilder på Tumblr i syfte att visa mina bilder för en större publik, den internationella. Man får inga kommentarer, jag har bara gillahjärtat och omblogg (delning), men det räcker. Jag mäter responsen i hjärtan och ombloggningar. En del bilder får fin respons medan andra knappt märks. Den mest osannolika bilden här nedan har i skrivande stund 66 hjärtan.

Caféet på St Görans ögonklinik en lördag

Den är tagen med en gammal FED 1 från 1940. Objektivet har ingen antireflexbehandling och är välputsat. Jag köpte den på Tradera av en man som i sin tur köpt den av en sovjetisk sjöman i Oskarshamn i början av sjuttiotalet. Vad den här kameran har sett vet jag inte men den verkar ha varit flitigt använd. Den är svår att ladda och svår att fota med men så liten att den lätt slinker ner i fickan då objektivet är den inskjutbara sorten som fanns förr.

Ja, vad ska man tro? Idag tar man perfekta bilder med vilken digitalkamera som helst och sen photoshoppar man sig till en liknande resultat för att resultatet från digitalkameran inte duger! Eller så använder man appar i samma syfte.

Vore det inte bättre att gå tillbaka till en gammal originalutrustning för att få sina operfekta bilder? Vad sägs om lite bildmanipulation direkt i hårdvaran?

Eders Hängivne

PS
Jag tolkar det som så, att det är bilden som är det viktiga. Inte vilken utrustning man använde. Det enda viktiga är att man har roligt när man gör dem. Bilderna. Jag tror de blir bättre då. 

Rolleisommar

Om att fota mellanformat

I princip hela vintern gick utan att jag använde Rolleiflexen så nu tänkte jag ge den hela sommaren. Inte en dag utan film.

Jag har för all del tagit lite bilder under den kalla våren så jag har redan några att visa. Gärdesloppet gick i hällregn i år. Medan en del digitalfotografer fotade insidan av jackan körde jag på.

Jag var uppe skapligt tidigt på Midsommardagen och förevigade ett öde Stockholm.

Och så några färska bilder från igår.

Jag tittade på Beata Bergströms bilder på Musik & Teatermuséet

Sen gick jag till Skeppsholmen och trängdes med Gotlandsseglare men som vanligt blev jag mest fascinerad av af Chapman. Där satte jag på Mutar 0,7x och fick vidvinkel.

Det får bli mera Rollei i sommar. Helt klart.

Mellanformataren

Bländare 214 - ungefär

Om en gammal kameras ögonoperation

Jag har en gammal Contessa/Nettel Piccolette från början av 1920-talet. Jag har kört några få rullar genom den med ett ganska intressant resultat, minst sagt. Här kommer några exempel. Förstora och titta noga. Ser du vad det föreställer?

Toykameravännerna torde vara gröna av avund för ett sådant här optiskt spektakel =)

Jag vet inte om kameror kan få starr men jag räknar detta resultat till ögonsjukdomarna och beslutade mig för en operation. En ny lins, helt enkelt. Så här ser den ut.

Ja alltså, den är inte av glas utan snarare luft. Jag har alltså förvandlat en kass lins till ett hål på ca diameter 0,35 mm. Och med ett enkelt handgrepp är kameran en hålkamera.

De flesta gör det lite enklare för sig med aluminiumfolie och gör hål med spetsen på en knappnål. Men jag är ju ingenjör och har gjort det på ingenjörsvis i en verkstad med hjälp av kollegan Per Hillbom. Tunn aluminiumplåt som sedan svarteloxerats blev det.

Den ser precis likadan ut som förut men bländaren som sitter framför linsen har ingen funktion längre. Möjligen kan den fungera som motljusskydd om det vill sig väl. Den minsta ordinarie bländaröppningen är mycket större än hålet.

Nu är kameran laddad också med en rulle färsk Efke R100. Om det blir några bilder av det här så kommer de upp i sinom tid i bloggen.

Mellanformataren

PS
127-dagen närmar sig och den här kameran har 127-film och bildformat 4x6,5. Nu har jag alltså två kameror redo för den dagen...