Den lille tysken överraskar

Om en rulle från Minox 35 GT

Jag hade inga stora förväntningar på den. Särskilt inte efter två misslyckade rullar gammal Tmax 400 som blev kraftigt underexponerade. Men jag gav mig inte. Nu har jag kört en rulle Acros 100 i den och fått överraskande bra bilder. Med bra menar jag förstås bra ur ett analogt perspektiv. Jag hade mina dubier om att köra batterier med för hög spänning och hur det skulle påverka exponeringen. Tmaxrullarna blev ju kraftigt underexponerade, vilket i och för sig kan ha orsakats av deras ålder. Acrosen är på 100 ISO så jag satte kameran på 50 för att kompensera för den förmodade underexponeringen. Efter halva rullen satte jag den på nominella 100 och körde slut på rullen. Döm om min förvåning när jag ser bildresultatet och ser att nästan alla bilder är uniformt exponerade. Det finns några få undantag (fotografens misstag) och några ur den första halvan av rullen indikerar att det nog inte var helt rätt att köra på 50 ISO, trots överspänningen på batteriet.

Kan det verkligen bli nåt bra med en tvåbladig bländare som ser ut som ett liggande kattöga? Även slutaren är tvåbladig. Hur kommer detta att påverka bakgrundsoskärpan? Duger det lilla objektivet f2,8/40 till något annat än bleka semesterminnen? Döm själv.

Först några bilder exponerade på 50 ISO.

Café Rosenhill

Fika på italienska terassen i Bergianska trädgården

Hästar på Munsö

Kista Science Tower

Och så resten exponerade på 100 ISO

Fredagsfika på jobbet

Under lövverket

En höna i hönsgården

Bakluckeloppis

Eders Hängivne

PS
Inte en favoritkamera men den tar bilder som är överraskande bra. Mina stora händer hade svårt med objektivinställningar och filmframmatningen (dubbelslag). Fotografer med små händer har säkert mer glädje av den än jag. Men jag gillar bildresultatet.

Plastbandsfotografi

Om en nyupptäckt

Min gode vän i Vimseby återgav vad han sett i ett lokalt tv-program. En ung tjej hade fått tag på en gammal Trip 35:a och fått den laddad med film. Hon var så fascinerad av att bilderna fastnade på det där "plastbandet" och hon ville gärna visa för reportern hur det såg ut. "Förstör du inte bilderna då?" frågade reportern försynt. "Närå, titta bara" och så öppnade hon kameran och visade underverket. Plastbandet där bilderna fastnade.

En fascinerande historia om den är sann. Att det inte har blivit en snackis på Facebook med en massa delningar är en gåta. Men det kan bero på att tjejens eller de lokala tv-tittarnas bekantskapskrets är lika okunniga.

Det bästa med den här historien är att jag fått ett nytt bra ord för det jag håller på med när jag tar bilder. För en vanlig svensk betyder ju film att det är fråga om rörliga bilder. När man säger att man använder en filmkamera så tror många att man filmar. Icke. Men att kalla det för analog fotografi gillar jag egentligen inte. Därför kommer det nya ordet väl till pass. Plastbandet får bli förleden till mina fotografiska aktiviteter i fortsättningen. Plastbandskamera, plastbandsfotografi och kanske också plastblads-o s v

Plastbandskasetter 

Men man slipper nog aldrig ifrån frågan från de bättre vetande, "går det fortfarande att få tag på film till den där?"

Eders hängivne
Plastbandsfotografen 

PS
Som vanligt är det inte på fullt allvar. Men snutten på tv är dagsens sanning enligt min vän. Och honom tror jag på. 

HALLÅ! FÄRG!

När färg är motivet

Jag är en nördig svartvitfotograf och har de senaste åren tyckt att färg är för svårt. Dessförinnan tyckte jag tvärtom. Men så lärde jag mig att fotografera svartvitt och började älska det. Kommentarer som "verkligheten är i färg så därför fotar jag i färg" sporrade mig att tränga djupare in i det svartvitas uttryck. Dessutom tyckte jag att färg blev tråkigt. Det såg ut som vanligt. Som verkligheten, liksom. Vardagsmat. Det svartvita gav mig en ny dimension även om jag växt upp med svartvitt i fotoalbumet och i pappas mörkrum. Men själv körde jag bara färg tills för några år sedan då jag steg in i den svartvita världen.

Nils Bergqvist gav mig en kalldusch, eller färgdusch om man så vill i ett av sina blogginlägg nyligen. Han visade egna fina färgbilder som var utöver det vanliga. Dessutom bjöd han på en länk till Franco Fontanas märkliga färgvärld. Allt helt utanför den vanliga verkligheten. Och ändå en del av den.

Chockad men inspirerad har jag nu vänt åter till färgens värld som en copycat. Om man gör som en mästare så kanske det går vägen, tänker jag på min kammare. Här är några av mina första försök.

Eders hängivne

PS
Jag kör numera med färgfilm i mitt Dogmalöfte också och har laddat upp med en 10-pack Portra 400 i frysen. 

Känsligare

Byter känslighet i Dogma-löftet

Jag kör väldigt mycket 400 ISO-film i svartvitt så jag modifierar mitt Dogma-löfte och byter Portra 160 mot dito 400.

Allt annat oförändrat

Eders Hängivne

Min kamerakrönika - 22

Större fotografier!

Egentligen skulle det här kapitlet i min kamerakrönika handla om en annan kamera. Men jag använder den för lite för att den ska få komma med riktigt än. Istället blir det ett annat nyförvärv som jag dock använt ett par år på lån innan den blev min. Det är en Toyo Field 45 CF. Som siffrorna antyder är det en kamera för bladfilm med storleken 4"x5" (100x125 mm). Eftersom det är en fältkamera är den ihopfällbar och blir som en liten handväska när man ger sig ut. Nu är det ingen kamera för handhållet även om en rem antyder att det går. Jag tänker nog uteslutande att använda stativ till den här. Det är för mycket runt omkring att hålla reda på så det är bra att veta att den står där man ställt den.

Toyo Field 45 CF

Här är den i transportläge

Med kameran följde naturligtvis en hel del tillbehör men jag ska inte tråka ut er med en lista på allt. Jag fick t ex sex objektiv varav jag räknar med att använda tre för det mesta. 90, 135 och 210 mm, där det sistnämnda ligger närmast en småbildsnormal. Resten betraktas som vidvinkel i den här världen.

Fotoväskan med objektiv och en del av tillbehören. Jag slaktade en gammal verktygsväska med hjul och draghandtag för detta ändamål.

Fotoryggsäcken jag fick på köpet var väl lite överdimensionerad. Det var gott om plats för kameran t v, vinkelsökaren i mitten och kassettväskan till höger. Ändå blev det plats över om man tar bort en massa överflödiga mellanväggar.

Lite bilder från användningen då. Jag bad min pappa att fotografera mig medan jag fotograferar med den. Det här är inget för otåliga snabbskjutare. Det är en långsam och nästan meditativ typ av fotografering där man måste vara på alerten hela tiden för att inte "glömma" något grepp i den fastställda ordningen. Jag räknar med att det ganska snart sitter i ryggmärgen om jag använder den flitigt.

Jag har tidigare provat både positiv och negativ färg och svartvitt. Nu kör jag bara svartvitt men jag har en spännande filmsort i frysen som jag ska prova i sommar. Mer därom i ett senare inlägg.

Skynket är svart på ena sidan och vitt på det andra. När solen skiner tar man den vita utåt så blir det inte så varmt under skynket. När det är kallt gör man tvärsom.

Uppställt och klart på mitt Gitzo Explorer. Bara motivet som fattas. Men inte motivationen =)

Eders Hängivne

PS
Du har nog redan gissat. Det blir en Toyosommar.