Farfars Austin A30

Om en liten bils sista resa

Farfar Gösta skaffade sig en begagnad Austin A30. Vilket år det var minns ingen nu levande person. Han hade den till att åka till jobbet, han var byggnadssnickare, och till att köra ut till sommarstugan och bygga den färdigt. Det mesta byggmaterialet forslades dit över isen på vintrarna. Stugan låg ju bara ett halvt stenkast från Vänern.

Sedan pappa tagit körkort i mitten på 60-talet hände det att vi fick låna den lilla bilen och göra lite utflykter runtom i norra Dlsland. Två vuxna och fyra barn. Säkerhetsbälten? Vad var det för något? Vi som inte körde turades om att ha lillsyrran i knät.

Någonstans i norra Dalsland

Vi gjorde också en riktigt lång resa från Åmål till Oskarshamn en varm sommardag. Vi klagade inte. Vi fick ju åka bil.

Här är vi framme och faster Edit tar emot. Lillbrorsan Stefan till vänster. Syrran Anita i Edits famn. Här syns bilen som var i väldigt gott skick

Flera år senare var det dags för sista resan. För bilen alltså,

Farfar hade nog dött (1971) när det här fotot togs. Bilen hade körts ner från Slottsbron till vår gård.  Pappa skulle köra den till soptippen. Mamma körde efter med vår PV444.

Här står den på soptippen bland sina olycksbröder. Högertrafikmärket sitter kvar på instrumentpanelen som en sista påminnelse. Här syns det att syrran har vuxit lite sen Oskarshamn.

Mamma begrundar bilens öde. Vinterdäcken sitter fortfarande på. Jag tror farfar hade dem på året runt på slutet.

Eders Hängivne

PS
Pappa har nyligen dött och jag har ärvt alla hans negativ. Dessa bilder har jag nyss funnit och skannat. Pappa lovade mig för många år sedan att jag skulle få alla hans negativ.

Gatufotografen i Uppsala

Om storformat på gatan

I slutet av maj 1966 åkte vi och hälsade på farbror Bernt och hans fru Edith i Uppsala. På självaste Mors Dag promenerade vi i staden och pappa Leiler tog bilder med sin Praktica IVB. Vi söner poserade på begäran (som vanligt) men pappa hittade också en kollega med annan utrustning.

Jag har ärligt talat ingen aning om var vi var. Men det verkar vara ett slott bakom kanonerna.

Så vitt jag förstår levererade han bilder på stående fot, trots att det ändå inte var en direktbildskamera.

Eders Hängivne

Svartvit engångskamera som var grön

Om Harman Black&White camera (HP5+)

Senast jag beställde nåt från Photax beställde jag också en engångskamera med HP5+ i. Den skulle ge 27 bilder stod det. Det blev 26 av tvivelaktig kvalitet. Lite bättre hade jag förväntat mig. Men jag ska inte skylla på Harman. Jag lägger hela skulden på mig själv. Inspirationen att fotografera har varit som bortblåst under lång tid.

Här kommer några exempel från den här rullen.

Första bilden. Vi lämnar dotter Anna på Arlanda för hemfärd till Montreal.

På väg ut på promenad passerar jag soprummet.

Solursgaraget i Vällingby från parksidan.

Jag framkallade film från en annan kamera.

Sista bilden. Juldagen hälsade jag på mina barnbarn i Björkvik.

 Eders Hängivne

PS
Ingen kamera jag vill rekommendera

Eggleston igen

Om att inspireras

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag ska ta mer färgbilder nästa år. Och då specifikt bilder där färg är en betydande komponent i bilden. Men även bilder i William Egglestons anda. Han fick sitt gemombrott på Moma i New York med en soloutställning med endast färgbilder vid en tid då fotografisk konst handlade om svartvita bilder.

Jag har sett åtskilliga filmer om Eggleston. Här har vi en bra som är signifikant för hans fotografi. Bild- och ljudkvalitet är dock inte den bästa.

Imagine | The Colourful Mr Eggleston

I filmen använder han en svart M-Leica (troligtvis en M4) med winder och något som ser ut som ett Ultron 28 mm objektiv (ett sånt ekipage har jag också men det hade jag innan jag såg filmen). Lägg märke till hur han tar sina bilder. En svepande rörelse och <klick>. I filmen får man reda på allt om Egglestons sätt att ta bilder. Ursprunget till att han fotar det banala, det fula och det vardagliga. Också en del bakgrunder till olika bilder. Han berättar att han bara tar en bild på varje motiv för att slippa välja vilken som är bäst. Jag ska försöka anstränga mig med det också. I alla fall de gånger jag kör med film. Däremot  vill jag hålla mig borta från att bli en copycat. Det blir nog inte så svårt. Det finns inte mycket här i Sverige som liknar det amerikanska samhället.

Här är ett par bildexempel på när färgen är en betydande komponent i bilden.

Utan det gula skulle den här bilden vara en tråkig gatumiljöbild

Den här i svartvitt är inte lika intressant.

Bilden nedan hör till de gåtor jag funnit. Banalt, bisarrt eller vad? Typisk Egglestonbild tycker jag.

Man kan ju fråga sig vilka dörrar som öppnas med dörröppnarna? Har det suttit fejkdörrar i de mörkröda fälten?

Eders hängivne

2024 och 2025

Om att ändra fokus

Det här året har jag varit väldigt fokuserad på porträtt med min storformatkamera. Det har varit både kul och jobbigt. Roligt därför att fotografera med bladfilm och hela den processen är ett  intressant sätt att fotografera. Man kan ha ögonkontakt med dem man fotograferar. När filmkassetten väl är insatt i kameran finns det inget mer man kan göra än att prata med modellen/modellerna. Jobbigt därför att mina rörelsebegränsningar hindrar mig mer än jag egentligen står ut med. Processen tar längre tid helt enkelt. Men jag har haft tur. Ingen av mina modeller har varit av den otåliga sorten.

Nu börjar snart ett nytt år och vad ska jag fokusera på då? Jag tar det nog lite lugnare med storformataren (mina andra kameror har i princip varit oanvända under året) och jag kommer att ta det lite lugnare med porträtten. Arkitektur som jag hållit på med ganska länge lägger jag av med. Jag tycker inte att jag lyckas särskilt bra, inte ens med storformataren.

Det ska bli mera färg 2025. Dels vill jag söka motiv där färg är det bärande temat (det är svårt) och dels vill jag fortsätta fotografera i William Egglestons anda. Det vardagliga, det fula, det bisarra. Och naturligtvis i färg eftersom Eggleston fotograferat i färg sedan 60-talet.

Eders Hängivne

PS
Jag har sedan länge ett 10-tal ramade bilder i Egglestons anda färdiga att hänga. Men jag vill ha fler...