Den nya osakligheten

Eller tillbaka till framtiden.

Den nya sakligheten  var en protest mot den experimentella tidsepoken inom olika konstarter, såsom piktorialism, impressionism, futurism m fl ismer. Här ska målas och fotograferas "sakligt", verklighetstroget och oförställt, realism och sanning var ledord. Skarpt och tydligt skulle det vara. Den nya sakligheten fick fäste i samhället och inspirerade bl a funktionalismen på 30-talet. Och det fastnade obönhörligt hos amatörfotografer i Sveriges fotoklubbar. Möjligen kan Photoshops inträde i världen ha börjat rucka på denna maxim av skärpa och tydlighet. Några amatörer har i alla fall hängivit sig åt makalöst fantastiska bildkreationer där gränsen mellan fotografi och konst inte är så tydlig. Det är uppfriskande men samtidigt skrämmande. Emellertid är de flesta av oss fast i den nya sakligheten som såg dagens ljus 1923. Och den har ett djupt rotat fäste i svenska fotoklubbar och hos amatörer i alla åldrar. Kanske särskilt i den äldre generationen (där jag befinner mig). Skärpa och tydlighet. Realism och sanningstrohet.

Jag tänker ofta på det här när jag klentroget ser på mina egna bildresultat. Vad är det jag håller på med? Men det är lika svårt för en gammal fotograf (jag har hållit på i över 50 år) att lära sig ta nya bilder som det är för en gammal hund att lära sig sitta snyggt. Likväl måste jag försöka bryta mig loss från mitt vanliga dokumentärfotograferande till något annat, nytt och fräschare. Jag har sedan länge slutat att tävla med bilder då jag funnit att bildbedömare har för dålig förmåga att motivera sina bedömningar. (Och då lär man sig ju ingenting). Likaså är jakten på plaketter och hedersomnämnanden en fåfäng jakt på erkännande och en stund i rampljuset. Det tar bara värdefull tid från bildskapandet.

Nej, nu måste det bli andra bullar på nytt recept.

Det här är ju inget nytt för någon utom mig själv. Jag har aldrig gjort det förut. Och det är bara första steget.

Jag kommer förstås att dagligen återfalla i dokumentären om mitt liv. Men jag ska verkligen försöka mig på lite mer experimentell fotografi för mina mörkrumssessioner.

Eders ödmjukt hängivne

PS
Helt avsiktligt avstår jag från tekniska detaljer om bilden. Ni som känner mig kan nog räkna ut en del. Det är bilden som är det intressanta, inte hur den har kommit till. Vad ger den för intryck? Hur tolkar du den?

PPS
Jag har varit medlem i fotoklubbar sedan 1985 men deltagit i deras aktiviteter långt innan dess.

Bulliga bilar

Om den gamla stilen

Mina tidigaste minnen av bilar är att de var bulliga saker med fyra hjul. Ett i varje hörn. När man gick in i dem verkade de stora som hus och det fanns gott om plats att leka i dem under färden. Utom i farfars Austin. Den som kallades "ryggsäcken". I Rättvik såg jag några bulliga rariteter. De är inte så vanliga på träffarna då de är lite äldre än de populäraste modellerna från raggaråldern. Några fick jag bilder på.

BMW 502 från 1958. Tyskarna höll kvar bulligheten längre än jänkarna.

Cadillac -53

Dodge -49

Pontiac Streamliner -48

DeSoto -47

För att bevisa mina bulliga barndomsminnen visar jag här en bild från en resa mellan Åmål och Klässbol. Det är ju inte långt men en fikapaus kan alltid behövas. Jag står framför morbror Nils som dricker kaffe framför deras bulliga bil. Året är 1961.

Fabror Berndt hade en bullig Merca men den har jag ingen bild på. Bara roliga minnen.

Eders hängivne

Chevrolet BelAir

Kärt barn har bara ett namn

Det här är en av mina favoriter. Populär som veteranbil är den också. Det finns många på alla träffar. Här är några varianter.

Gul

Dansk och lite äldre

Slemgrön

Ljusgul

 Orange

Den närmaste bilen är en -55a, tror jag. Killen är av yngre årgång.

Eders Hängivne

PS
Ja, det kommer ännu mer... 

PPS
Alla bilder i mina inlägg från Rättvik är tagna på film med en gammal Olympus OM-2N 

Ungdomsbil nr 1

Flirt med poolvärden

När jag var ung så var den populäraste bilen en Amazon. Jag hade ingen men många av mina bekanta och många bilburna med nytaget körkort hade en Amazon. Crusingrundorna, eller "raggarrundorna", i Åmål bestod till minst 50% av gamla Amazoner i väldigt varierande skick. I Rättviks Classic Car Week såg jag bara en (!) Intresset för Amazoner kanske är i avtagande? Mammas kusin Berta i Västerås hade en petroliumblå Amazon i kalasskick. Ja, eller mint condition för er som har en mer förfinad vokabulär. När den försvann hade jag ännu inte fått intresse för gamla bilar men jag är säker på att den fortfarande lever.

Den här enda Amazonen jag såg i Rättvik får bli en liten tribut till vår trevliga poolvärd, Erik Madsen.

Amazon 1960

Eders Hängivne

PS
Det kommer mera... 

På besök i Paradiset

Men så långt jag kunde komma från naturen

Paradis är väl en definitionsfråga och högst personligt. När man som jag är intresserad av gamla bilar så är det heller ingen bilskrot i Värmland jag åker till. Paradiset denna sommar befann sig i Rättvik. Jag var där de första dagarna av Classic Car Week och njöt i fulla drag av utsikten.

Alla färgbilder från Rättvik är tagna med en Olympus OM-2N. Jag hade satt mig i sinnet att göra slut på en del gammal film i frysen och detta fick en lite oväntad effekt. De gamla filmerna gav en gammaldags "look" åt bilderna som jag tycker passar och adderar lite tidsanda. Nå, inte alla rullar var gamla. Jag provade ett par tyska Rossman 400 för första gången. Alla rullar är framkallade hemma i mitt lilla mörkrum.

Jag öppnar brett här med en Cadillac Sixty Fleetwood från 1958.

Var namnet Fleetwood kommer ifrån vet jag inte men det kan ha något att göra med badbryggan i aktern.

Här är föraren, men han var inte ägaren

Han hade en skylt i bakrutan som sa "Jag var i Åmål men det var stängt". Eftersom jag är född i Åmål var det ju en bra samtalsöppnare med ägaren. Det är inte ägaren på bilden, bara en medåkare.

Eders Hängivne

PS
Det kommer mera från Rättvik...