Ett svart streck

Om genial bildkomposition

Ingen har väl missat porträtten av den amerikanska byfotografen Mike Disfarmer. I många av hans bilder finns det ett svart streck på bakgrunden. I fotohistoriska kretsar spekuleras det vilt om detta var ett avsiktligt "genialiskt" fotografiskt grepp eller om det helt enkelt inte fanns något annat än svart tejp i affären. Amerikanerna diskuterar detta allvarligt! Stackars Mike. Om han bara hade lämnat efter sig en dagbok med förklaringar...

Snyggt streck

Hans originalbilder säljs för tiotusentals dollar. Själv dog han utfattig 1959.

Häromdagen upptäckte jag att jag ovetandes om hans existens har kopierat hans "genialitet" i en av mina egna bilder för ett par år sedan.

Strecken är lika snygga i Sverige. Även om det inte är tejp.

Men 50 år efter min död betingar nog inte denna originalbild samma pris som Mike Disfarmers...

Mellanformataren

PS
Min bild deltar ikväll på Midsommargårdens fotoklubbs möte i tävlingen Fikabilden. Jag hoppas det blir en domare den här gången som känner till Mike Disfarmer =) Eller en som gillar svart/vitt...

Den ultimata kameran

Om Edseleffekten i kameravärlden

Bakgrund

För längesedan såg jag en TV-dokumentär om bilen Edsel. Den skulle bli den ultimata bilen. En bil som skulle ha allt som en bilförare någonsin kunde önska sig. Man anlitade en poet för att hitta på ett vackert namn till den. Till sist ratade man dock poetens namnförslag och gav bilen namn efter Henry Fords avlidne son Edsel. Det går ju bara inte att kalla den slutgiltiga bilen för  "Intelligent Whale", "Utopian Turtletop", "Pastelogram" eller "Mongoose Civique." Det förstår ju både du och jag. Och det gjorde Fords ledning också.

Utvecklingen gick fort och redan efter 8 månader lanserades bilen med buller och bång på "E-day"den 5  september 1957  i en "Edsel show" med Bing Crosby som  programledare och kända gäster som Frank Sinatra, Bob Hope och Louis Armstrong bland andra. Programmet fick det årets högsta tittarsiffror. Bilen såldes i tre år men lades sedan ner (den höll på att ruinera Ford). Senare har den fått en framstående placering på listan över de 50 värsta bilarna i alla tider. Hittills borde man kanske tillägga ty jag är viss om att vi inte har sett alla  liknande försök ännu.

Edsel Pacer 1958. Bild från Wikipedia

Historien upprepar sig

Inom kameraindustrin pågår nu en implicit tävling om att konstruera den ultimata kameran. Den som har allt. Så mycket att ingenting mer behövs. Den nya tekniken medger att kreativa hjärnor stoppar in så många fler funktioner än tidigare utan att skalet förstoras nämnvärt. Det finns dock fortfarande saker som fattas; telefon, öltapp och mikrovågsugn för att nämna några. Ett inbyggt stativ vore fint också, herrar konstruktörer! Och ett fack för snabbkaffe för de som inte, som filmfotograferna plägar använda, äger några filmburkar att ta med sig diverse tillbehör i.

Allt det här kräver förstås sin tribut i form av manual. Det är kanske dags också att skapa ett interface till användarnas hjärnor som fungerar. Typ, tänk på hur du vill ha bilden så rasslar det till i inställningarna och sen är det klart att trycka av. Det går ju inte att vänta på att människan utvecklas i den riktningen. Det lär ju ta några miljoner år med evolutionisternas tidshorisont. Och när vi väl är där behövs det nog inga kameror längre, ty då lever vi redan i all evighet och har ett fotografiskt minne att titta i när vi har lust.

Under tiden upptäcker allt fler att den ultimata kameran har tre saker att hålla reda på. Bländare, slutartid och fokusering. Och så ett minnesmedia av något slag att spara bilderna på. Varför är det så svårt att förstå att det räcker?

Bländare, slutartid och fokusering

Men hoppsan! Den ultimata kameran har redan existerat i mer än ett sekel!

 Mellanformataren

Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.

Pärlor i fotolitteraturen

Om hur man lyckas förstå att man inget begriper

När jag ganska nyligen fattat kärlek till den svart/vita grenen av fotografi har det slagit mig hur svårt det egentligen är med färg. Låt mig genast säga att svart/vitt inte är enkelt det heller. Förr tyckte jag svart/vitt var mycket svårt så jag avhöll mig från att ta bilder i svart/vitt (verkligheten är ju i färg, tyckte jag då). Jag tog några rullar (entalssiffra) under de första decennierna. Det berodde nog på att jag fotograferade mycket dia och gillade bildvisningarna i hemmabions mörker där de flesta somnade en bit in i föreställningen. Färgnegativ blev det fart på först när barnen kom och kravet på att enkelt kunna titta på pappersbilder dök upp. Barna måste ju få ett eget album med bilder från sin uppväxt precis som jag hade fått.

Nå, nu fotograferar jag gärna i svart/vitt. Helst direkt och utan mellanliggande konvertering. Men för att inte helt somna in på färgområdet kan man ju förkovra sig, tänkte jag. Jag har lånat ett par böcker av Anders Berlin. Den ena heter kort och gott Färgfotografi och är utgiven av Hasselblad 1952. Förtroendeingivande.

Tidningsbudet tog sovmorgon idag så istället för DN fördjupade jag mig i färgfotografins mysterier med hjälp av Herr Hans Windisch. Med sedvanlig tysk noggrannhet reder han ut begreppen på ett sådant sätt att mina diavisningar framstår som uppiggande. Innan tyckte jag färgfotografi är svårt. Nu är jag övertygad om att det är omöjligt att begripa.

Så jag gör väl som humlan. Flyger ändå.

Den andra låneboken heter Detta är fotografi, originalet är från 1945. Även denna bok kommer från den förtroendeingivande svenska utgivaren Hasselblad (1952) och kanske i lika mån förtroendeingivande författare. Thomas H. Miller, ledare för undervisningen i fotografi inom Eastman Kodak Company och samma bolags redaktör, Wyatt Brummit.

Med sedvanlig amerikansk grundlighet av typen skriva idioter på näsan får man veta ett och annat. Den charmiga svenska översättningen är ovanligt hövisk mot idioterna. Tänk så många ord i det svenska språket man har glömt! Nå, stackars den fotograf som använder denna bok som handbok. Bäst är att lämna den hemma annars blir det inga bilder tagna. Jag kan tänka mig att inte ens arkitektur står kvar framför kameran när man väl har kommit till "det avgörande ögonblicket".

Speciellt intressant kan kapitlet Goda kameravanor vara för alla som fotograferar med kameror från tiden då boken trycktes. T ex att dra fram filmen efter en exponering. Och att "Lämna in kameran för översyn ungefär en gång om året. Dylik översyn skall innefatta kontroll av att det inte finns några ljusläckor i bälgen och smuts på innerlinsen". Så lämna in din ett år gamla Nikon eller Canon för översyn ögonaböj och fråga speciellt om kontroll av bälgen. Du vet väl var den sitter?

För att göra livet enklare så kan man ju använda en kamera som bara går och går och går. En evighetsmaskin i dubbel bemärkelse.

Rolleiflex Automat från 1952. Ännu oservad ty den har ingen bälg.

Mellanformataren

Addendum
Då jag insett att dessa oundgängliga böcker måste smältas långsamt har jag inhandlat båda på bokbörsen och ska snarast återbörda låneexemplaren till deras rätta ägare med tack för lånet.

Fotoarkeologi

Om betydelsen av att fotografera födelsedagstårtor

Mer än en gång har jag haft hjälp av den fåniga traditionen att fotografera när födelsedagsbarnet blåser ut ljusen och också dokumenterat hur den såg ut innan ljusen släcktes. Datering av gamla bilder är ett detektivarbete värre än att lösa Agatha Christies gåtor eller Tvillingdeckarnas. Och födelsedagstårtor är en bra hjälp. Det finns andra hjälpmedel också. Större världshändelser brukar ha den effekten att folk kommer ihåg exakt vad de gjorde. Det kan placera en hel film på rätt årtal. Det är värre för de slöa fotografer som har två eller flera jular på samma film. I vårt fall var det nästan tvärsom. Vi fotograferade så mycket och hade film i flera kameror än nödvändigt så vi hade ofta samma jul på flera filmer. Det gör inte saken lättare kan jag intyga. Framför allt är det omöjligt att urskilja vilken kamera som tog en specifik film. Ack ja. Men det spelar väl ingen roll. Det är ju bilden som är det väsentliga, eller? Och att dateringen blir rätt för historiens skull. Dagens digitalfotografer går miste om nöjet att leka fotoarkeolog. Det är synd om dem!

       
Den sista är bedräglig. Ljusen räckte inte till. Jag fyllde 40+. I Ludvika.

       Tydlig datering.

Fyller man många år är det fara värt att det blir mer stearin än grädde! Då får man vara lite kreativ med tårtan. Karamellfärg och grädde är utmärkta skrivdon. Och dessutom ätliga!

 En pensionärs födelsedagstårta men utan text.

 Jag har hållit på några månader nu med att skanna alla färgnegativ min fru och jag har producerat genom åren. Drygt femtusen är det men det är bit kvar till mål. Jag har märkt flera intressanta saker på vägen. Man glömmer. Och en bild får en att komma ihåg. Mer än man trodde var möjligt. Det finns en otroligt fint fungerande organisk dator innanför skallbenet som inte behöver batterier för att komma ihåg. Den ser bättre bilder än jag någonsin kan fånga med min kamera. Men en kameras bild kanske behövs för att plocka fram filmen och titta på den igen. Jag antar att skallbenets insida är minnets filmduk. (Jag var en medelmåtta i biologi, ska jag klädsamt erkänna.)

En födelsedagstårta hjälpte mig att datera detta inköp.

Andra timestamps

T-shirtar med årstryck är bra. Här Gotland -93

Världshändelser: Vi gick på HMS Victory, lord Nelson berömda skepp på semestern 1994. På quarter deck fanns en liten plakett på en upphöjd träbit som markerade platsen där Nelson föll. Den snubblade jag på men jag föll inte =). Gissa om jag glömmer Lord Nelson eller året då jag snubblade.

Resor: En del resor minns man mer än andra. Naxos var en sån. Frun fyllde 40 också och då blir träffsäkerheten ännu bättre.

Urusla timestamps

Inte ett årtal så långt ögat kan se. Såna här bilder har vi varje år medan barnen gick i skolan. Lärarna borde veta bättre! De hade varit en utmärkt tidsbestämmare.

PS
Nordiska muséets Fotosekretariat har en liten guide om hur man hanterar och bevarar gamla foton. Tryck på Farfars Album.

Jag har just köpt Stora boken om Familjebilder. "En vacker och rikt illustrerad bok om svensk fotohistoria och samtidigt en handbok i identifiering av äldre fotografi."