DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.

Om rynkor i porträtt

I högerkanten på Facebook läste jag följande.

”Sensationell rynkmetod”

”Nya biotekniska upptäckter revolutionerar kosmetiska produkter. Ger Synlig effekt efter bara 15 dagar”.

Allting går fortare nuförtiden. Mig har det tagit 55 år! Och inte är de särskilt djupa heller. Men jag använder ju den naturliga metoden för den kostar mindre =)



Bilden tagen med Rolleiflex utan att använda självutlösaren. Det ni! (Koncentrationsrynkorna blir djupare då)

Mellanformataren

Oväntad internationell framgång

För andra året har jag deltagit i The Everyman Photo Contest. Resultatet har nog varit klart ett tag men jag tittade in mest för att kolla. Den här gången fick jag dubbel utdelning från förra året. Två bilder. Och båda har varit refuserade i Galleri FS. Tänka sig! Nå, det är bara roligt att det går bra någon gång.  Det är ju trots allt inte samma jury. Här är de publicerade bilderna.




I kategorin people/portrait
Titel: Eyecatcher




I kategorin travel/architecture
Titel: Broken wings

Sista bilden

Sommaren 1969 åkte vi till Arvika vid något tillfälle. Morbror Olle bodde där med sin familj, d v s med sin fru och mina tvenne kusiner. Pappa var i tagen med Rolleicorden och körde nästan en hel rulle på kusin Britt-Marie i bikini och i en solstol. Jag tvivlar på att hon skulle uppskatta att bli publicerad som sjuttonåring i bikini här på FS så ni får tro mig när jag säger att bilderna är bra. Elva bilder tog han på henne och sen skulle han förstås göra slut på filmen så då tog han en bild på mig. En bild som jag inte kom ihåg ens när den dök upp i våras. Men jag gillar den så den får bli december månads profilbild.

Det här året började jag köra moppe. Inte bara en utan två. Pappa köpte en treväxlad DKW som gick som ett skott men tappade farten i uppförsbackar. Roligare var den Monarped med påhängsmotor och remdrift som pappa hade. Enväxlad men oj, vilken maskin. Det kändes nästan som att köra motorcykel. Snabb var den också. Jag känner fortfarande hjärtats kittling i halsgropen när jag störtade fram i mina gamla barndomskvarter. Det här året begick jag och två kompisar en premiär. Vi var troligen de första som premiäråkte riksväg 45 mellan Åmål och Säffle innan den öppnades för trafik. I alla fall på moped. Tre moppar på bredd. Easy rider på svenska. Vi kände oss som Kings of the road. Tyvärr har jag ingen bild på dem men om det hade funnits hade jag önskat att det var på Monarpeden. Alla andra hade Zündapp eller Puch. Ha! Småglin! Monarpeden var en riktig hoj.

Till sist en annan bild från det året. Märket på kameran är höljt i dunkel men är troligtvis en Agfa Silette. Jag fotograferade den fina naturen och har fortfarande kvar negativen. Vilket bevisas med en av bilderna jag tog då. Ni förstår kanske varför jag inte är någon naturfotograf =) Mina naturbilder har alltid gjort mig besviken. Men inte upplevelsen.

Sundhult, Grums kommun. Där låg farfars sommarstuga.

Konfirmation

1968 är ett år det händer mycket. Det mest avgörande för min del var när jag blev "frälst" i februari på ett juniormöte i SMU. Egentligen hade jag trott på Gud sedan barnsben men en klasskompis och vän fick mig att förstå att det var viktigt med att "ta steget" in i Guds förlåtelse och så blev det. Och det håller än. I övriga världen startar ungdomsrevolten och Pragvåren är på allas läppar. Jag ser det på nyheterna men det är för långt bort för att det ska påverka mitt liv. Den andra större händelsen i mitt liv det året var konfirmationen på Rörviks lägergård vid Vänerkusten utanför Brålanda i Dalsland. Nio stycken var vi. Sju killar och två tjejer. Min nya bästa kompis (men inte klasskompisen) Rune och jag åkte dit. Tre av konfirmanderna är numera pastorer, en dog i en trafikolycka nåt år efter konfirmationen och de andras öden har jag inte mycket kunskap om längre. Roy kommer jag däremot ihåg. Vi kallade honom Koroy. Han var en bondgrabb från Brålandatrakten och det stod Coroy på hans jeans. Rune och jag kallades Glass-Oskar och Korv-Olle av ännu outgrundlig anledning. Månadens profilbild är från konfirmationsdagen. Här nedan en bild på alla konfirmanderna.

Pappa tog bilden förstås men vilken kamera han använde är jag inte säker på. Rolleicorden är en kvalificerad gissning. Profilbilden är tagen hemma i Åmål framför hemmet.