Leica IIIf - bildexempel

eller Varför det är kul att fota med retrokameror

Det här ekipaget har varit i farten förra veckan och i helgen.

Leica IIIf med Summaron 1:3,5/3,5 cm och sökaren SBLOO. Allt 57 år gammalt.

Det är några som har frågat efter bilder så därför tänkte jag presentera några exempel så att alla kan förstå varför det är så kul med att fota med gamla kameror. Inte nog med att det är kul och man får fina bilder. Man får en del trevliga samtal på köpet också.

Kollegan Anders skruvar ihop min konstruktion efter ritning.

Det var inget fel på bilen. Han verkade missnöjd. Men vi snackade om gamla kameror istället..

Årsmötet på Midsommargårdens Fotoklubb var ganska välbesökt.

Mitt konsultnätverk träffades på Pampas marina för att fila på våra CV.

Och det var min grupps tur att ha kyrkkaffet i Hässelby missionskyrka i söndags.

2-minutersmaskinen

Håll i schalen gumman. Här går det undan.

Instruktionsstudier

De sista bilderna från igår. Det fina med en rulle film är att man bara får 36 bilder att sortera istället för flera tusen som en del tror att de behöver.

Jag retas bara lite förstås.

Mellanformataren

Om hederliga och ohederliga kameror

eller Finns det egentligen gamla hederliga kameror?

Jag får ganska ofta höra att jag använder en "gammal hederlig kamera" när jag är ute och vädrar någon av mina klenoder. Det har fått mig att undra över när en kamera blir hederlig egentligen. Det tycks vara förknippat med gammal. Vid vilken ålder inträffar då hederligheten? Jag lutar åt att tro att hederlig är den högsta graden i kamerornas hemliga orden. Det är därför som nya kameror inte är hederliga. De har inte kommit lika långt i sin utveckling! Det tar säkert lika lång tid som hos Frimurare och Tempelriddare att komma nån vart med hederligheten. Som om hederlighet är den sista landvinningen en kamera kan göra, trots att den inte ändrar beteende med tiden.

1929. Utan tvekan hederligheten själv.

1954. Lika gammal som jag och då måste den vara hederlig.

Eller handlar hederligheten om fotografens möjlighet att ha kontroll över sitt verktyg? Då undrar jag genast när kontrollen förlorades. Jag misstänker starkt att det har med elektronikens intåg i fotoapparaterna att göra. Då måste det ha inträffat redan under filmepokens slutskede, predigitalium!

1989. Här är det redan en hel del elektronisk automatik. Jag anar vart hederligheten tar vägen...

Eller går gränsen vid analogt/digitalt? I så fall måste det vara det digitalas öppenhet för manipulation bortom förnuft som är det ohederliga. Det är för lätt att göra om en bild till något helt annat. Visserligen går det att göra om bilder tagna med film också men kräver mycket mer än att bara att klicka lite  med en mus och tangentbord. Det är inte lätt i Photoshop heller om sanningen ska sägas. Man är ju hederlig.

2007. Min frus kamera. När jag hör hennes klagan över bildresultaten misstänker jag att den är helt okontrollerbar. Vad som försiggår mellan avtryck och visning på skärmen är en helt okänd process som är skapad av kameratillverkaren. Fotografen har mycket lite att säga till om! Här är man utelämnad åt tillverkarens hederlighet. Ooops!

Nej, jag ger upp och söker min tillflykt till Nationalencyclopedins ordbok beträffande hederlig. Vad menar folk egentligen med "gammal hederlig"?

he'derlig adj.
  som arbetar (öppet och) endast med moraliskt godtagbara metoder i sin strävan att uppnå ngt.
  BET.NYANSER: .......c) spec. om traditionsrika och uppskattade föremål, företeelser o. d.
  HIST.: sedan 1769 ...jfr 'ärofull'; 'vördnadsvärd'; 'förnäm'

Ordet traditionsrik indikerar i alla fall en viss ålder men också gamla anor. Så den senaste och nyaste  kameran skulle också kunna räknas som hederlig ety den har en lång historia bakom sig med anor från 1800-talet. Suck.

Ett sista försök på Google med "gammal hederlig" ger ungefär 58.000 träffar där ingen är den andra lik. Dubbelsuck.

Nästa gång någon säger något om hederliga gamla kameror kommer jag sannolikt att banka in lite gammaldags hederlighet i vederbörandes skalle med min gamla hederliga kamera som verktyg.

Mellanformataren

PS
Slutklämmen är naturligtvis inte hederligt menad. Varken som hot eller löfte. Jag tänker bara högt om det som irriterar mina hjärnceller. Både den vänstra och den högra.
DS

Dax igen - för en omöjlig kombination

Om ingenjörskonstens förtjänster

Ingenting kan hindra den nördige fotografen/ingenjören. Nu är det dags igen för lite trolleri. Och jag har uppgraderat tillverkningsmaskinen för att slippa repor i emulsionen. Nu ni!

Rolleiflex Baby (1958) och Tri-X, numera möjlig kombination.

Så där ja!

Mellanformataren

Tri-X och Rolleiflex Baby = Succé

För nytillkomna fotografer och läsare av denna blogg. Det här handlar inte om digitalfotografi. Det handlar om att hålla liv i gamla kameror så länge som möjligt. Jag har ett par Rolleiflex Baby varav den ena fungerar klanderfritt (den äldsta) och den andra fungerar för det mesta. Man kan säga att det är en mellanformatskompakt.  Det är en skön kamera att fota med och jag vill inte gärna ställa den på hyllan. Emellertid är det svårt med filmtillgången. Svartvit film finns det bara en sort av, Efke R100. Negativ färg finns i form av Kodak Portra 160NC, Macocolor 200 (kan köpas men tillverkas inte längre) och Bluefire Murano 160 (tillgänglig ibland). Diafilm finns i Fuji Velvia (ibland). Alltid utomlands, så frakten blir alltid en betydande del av priset/rulle.

Visst vore det väl synd att ställa den här skönheten på hyllan?

I ett tidigare inlägg har jag nu rådit bot på filmtillgången för en överskådlig framtid. Jag kan välja vilken film jag vill! Den första filmen jag gjorde blev en Tri-X och denna körde jag helt och hållet på Nyårsafton. Tolv bilder/per rulle ger den men jag hade nog kunnat få ut tretton om inte räkneverket hade lagt av vid tolv och enväldigt bestämt att att nu är jag färdig. 120-filmen som jag använde och skar till det mindre 127-formatet är lite längre än standardlängden på en 127-rulle. Nå, jag är nöjd med att experimentet lyckades och nu är det bara att fortsätta i ullstrumporna och skära mer film. Här är några av bilderna från Nyårsafton.

Flickorna i mitt liv.

Strandad armada

Ja, jag vet! Naturbilder är olyckshändelser

Jag kunde dock notera ränder i emulsionen som jag nödtorftigt photoshoppade bort. Så det får bli lite finlir med skärapparaten innan nästa rulle.

Mellanformataren

Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.