Retrokameratips - 58

Nu finns det ännu en 50-talare från Zeiss Ikon på Tradera. Det är en Super Ikonta III (531/16) från 1954-1958. Den här har ett 75 mm/f3,5-objektiv. Det är en mätsökare som alla Super Ikonta och blir, tack vare bälgen, en utmärkt pocketkamera som lätt finner sin plats i jackfickan. Enligt de data jag kan hitta på nätet ska den ha en Synchro-Compurslutare med tider upp till 1/500 s. Kameran verkar vara i ett utmärkt skick till det yttre men fråga om funktionen ändå. I skrivande stund är budet 343 kr och kan tyckas vara ett högt pris men i samlarvärlden börjar värderingen på 325 $. Men samlarna använder ju sällan sina kameror. Den här förtjänar att användas om den verkligen fungerar.

Gatufotografisk premiär - och flopp

Egentligen är det ingen premiär. Fotograferat på gator har jag gjort sedan jag började fotografera men för att högtidlighålla mitt inträde i Gatufotopoolen gav jag mig ut att gatufotografera med föresatsen att nu ska det vara människor i bilderna. I varenda bild! Till saken hör att jag nu läser Kurt Bergengrens bok ”Fotografera är nödvändigt” och har tagit intryck av en del av de fotografer han skriver om. Nåväl, ut i vimlet och ta bilder på folk. Dagens utrustning var en Olympus 35RD mätsökarkamera med Tmax 400 i buken. Jag fick den av mor i maj. Hon använder den inte längre. Och jag har ett nyårslöfte att uppfylla.

Lite närmare Södra station gjorde jag mitt första övertramp. Stockholms stads allmänna cykelpool utan en levande människa i närheten! Jag var medveten om brottet och gick vidare bannande mig själv. Jag hade behövt den Alvedon som cyklarna gör reklam för.

Mariatorget. Folkvimmel och fina möjligheter till bilder. Tog flera skott här och hoppades mycket på en del. Gick Hornsgatan ner mot Slussen och trampade sånär på en skateboard vid trappan ner till Södermalmstorg men klarade mig från en klassisk cartoonvurpa. Såg att Stadsmuseet var öppet så jag passade på att titta på SvD:s reportagebildutställning. Till min förvåning kände jag igen en del bilder. Och ändå läste vi aldrig Svenska Dagbladet i de västra provinserna där jag kommer ifrån. Kanske NWT köpte några? Nu letade jag mig ner i katakomberna vid Slussen för att hitta Affes hörna och denna gång lyckades jag. Inte en kotte där! Gick gången bort och där! Nere vid en busshållplats satt en ensam resenär och väntade. Jag tog i lugn och ro två skott. Gick vidare in i mörkret och kände mig som en upptäcktsresande som trampade ny mark. Så småningom uppdagades en väbekant syn; Gamla stan. Så jag gick dit där Djurgårdsfärjorna anlöper ty där var mycket folk. Tog många bilder här och filmen närmade sig sitt slut. Bestämde mig för att spara några rutor till hemfärden även om jag inte gillar att fotografera i tunnelbanan. Gick längs kajen till Gamla stans tunnelbanestation och tog tåget hem. Rullen tog slut innan jag klev av.

Framkallning. Jag gillar det ordet. Att kalla fram något (ur mörkret). Men min fru gillar inte lukten. Kemikalierna ligger på 24°C och jag kör fem minuter, stoppbad 30 s, fix 7 min drygt, skölj 30 min. Sanningens minut är slagen. Har jag lyckats i föresatsen att ha människor i alla bilder? (förutom Alvedoncyklarna förstås) De första åtta bilderna ser ut som bilder sedan är allting svart som i graven! D v s överexponerat som om slutaren ville gömma sig för solen i objektivets periferi. Jag sneglar misstänksamt mot kameran, tar den och testar medan jag stirrar rakt in i objektivet (som står på full glugg) och ser till min förfäran att slutaren öppnas mycket långsamt och stannar i öppet läge och stängs inte förrän jag ”drar fram” mera film. Och jag som hade hoppats på en del fina bilder... men efter ruta åtta gick den sönder. Jag fick i alla fall bilder till nyårslöftet. Och en ordentlig promenad.

Ruta åtta. Motorcyklar på Swedenborgsgatan. Sista normala rutan.

PS addendum

Nu har jag gjort några fina bokmärken av den svarta negativremsan =)

En 80-årings sista suck

Eller hur, Rolle? Upp med hakan! Inte hänga läpp sådär när alla ser!

Hilda av Åmål. En berättelse om passion.

Ännu en av Åmåls profiler får man väl anse att skeppare Wahlström är. Bilderna nedan vittnar om passion och målmedvetenhet. Han har byggt hela båten själv. Nåväl, inte motorn och vanliga skruvar men båten och beslagen är alla av egen tillverkning. Jag minns för många år sedan när han väl sjösatte skutan första gången och Provinstidningen Dalsland hade ett långt reportage om hans mångåriga arbetes slut. När jag kom ner första dagen var skutan inte i hamn. Jag fick ge mig till tåls ett par dagar till. När jag kom andra gången var det underhåll som pågick. Drevning av däcket såg det ut som. Jag vinkade och han vinkade tillbaka. Han är nog väldigt van vid fotografer vid det här laget. En gång i Tösse skärgård blev min mahognysnipa omseglad av denna skönhet. Hon ska förstås helst ses på sjön. I hamnen blir det inte riktigt samma sak. Är du i Åmål en sommar så ta dig ner och se den vackra Hilda på nära håll, och glöm inte kameran.

 

Hilda av Åmål. Det i särklass snyggaste fartyget i Åmåls kommun.

Alla bilder med Dogmakameran, Rolleiflex Automat och Tri-X

Ebbe på torget

Åmål har en del profiler i sin tiotusenhövdade befolkning. Tyvärr blir de färre med åren. Ebbe på torget är dock fortfarande ett begrepp som alla som bott där aldrig kan undgå. Och heller inte låta bli att handla hos. När jag kom med Rollein i högsta hugg gick han och satte sig i bilen. Jag gick och pratade med honom. Affärerna går sämre nuförtiden. Finanskrisen märks på torget också. Han ville inte bli fotograferad men när frun kom med mera blommor kröp han ur bilen och då fick jag tillfälle att få dom båda i samma bild. De sliter hårt från tidig vår till sena hösten. Sen åker de till Thailand och vilar upp sig inför nästa säsong på torget i Åmål.

 

Varje dag, måndag till lördag, kör Ebbe ner sina vagnar till torget och dukar upp sina varor.

 

Ebbe med fru

 

Förstklassiga varor

 

Lite glest mellan kunderna den här måndagen.