Vilken slutartid och bländare ska jag använda?

Eller "Hur fort kör en zeppelinare"?

Helt på skoj förstås så att ingen ska tvivla på mitt uppsåt. Jag har bara råkat komma över ett par antika fotografiska artefakter som jag bara tycker det är lite kul att dela med mig av. Det blir alltså ett inlägg om amatörfotografens hjälpmedel som han (eller hon) kunde göra bruk av för att, efter större eller mindre vedermödor, ta utsökta fotografier. Sitt ner och håll i er. Det här var på fullt allvar för ett halvt sekel sedan.

De' e' myck'e att hålla reda på! Men har du koll på läget så blir bilden perfekt!

Här kommer en till helt oumbärlig artefakt.

Diagrammet för skärpedjup

Sliden. Den har utförliga förklaringar och anvisningar på baksidan också men det besparar jag er.

Här har jag ställt in brännvidden 7,5 cm (Nettar eller Rolleiflex) och vill ha skärpa mellan 2 och 5 meter. Då ska jag välja bländare 11. Någon tid utlovas inte här.

Men rekommenderade längsta tider får man i alla fall. Det är väl tur att landskapen inte kör fortare än 3 km/tim. Och även om artefakten tillåter att man står så nära som 1 meter från ett flygande flygplan är det nog bäst att hålla i sig där man står på vingen =)

Jag vet inte jag, när man kommit igenom allt och ställt in kameran är troligtvis motivet borta.

Vi kan vara tacksamma att kameratillverkarna har stoppat in all denna kunskap i moderna kameror. Det vore ju synd att missa en zeppelinare =)

Mellanformataren

Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren

Åmåls Fotofest - preview

Hängning eller ställning, det är frågan

Åkte ner till Åmål idag för att gå på Fotofesten. Oanmälda fotografer kunde få ställa ut på ett plank, typ "först till kvarn"... Jag tog med ett tiotal bilder och följde med pappa ner för hans hängning, det var gott om plats så det räckte till mig också och jag hängde (nålade fast) åtta svartvita på ena väggen. Anmälda fotografer "hängde" sina bilder på ställningar som tycktes fungera jättebra. Lättvindigt att flytta bilderna för att få ett bra helhetsintryck. En bra idé att ta med till klubben hemma.

Ställning pågår...

Pappas bilder. Flera prisbelönta.

Mina bilder

Mellanformataren

Retrokameratips - Voigtländer Vitessa N

Ännu en -54 i Vällingby

För nån vecka sen vann jag denna Voigtländer Vitessa N på Tradera. När den väl kom hem i torsdags så vidtog en noggrann kontroll av skick och funktion. Kontrollen utföll till full belåtenhet. Allt utom självutlösaren fungerar klanderfritt.

Därefter vidtog artbestämning och tillverkningsår med hjälp av olika Voigtländersajter samt camerapedia. Här konstaterar jag att objektivet är en Skopar 3,5/50. EV-värden kopplar ihop bländare och tider medelst en spak som här syns till vänster under objektivet. EV 3-18, imponerande omfång. Notera stödbenet på ena dörren. Den kraftigt uppstickande pinnen har en dubbel funktion. Den spänner slutaren och drar fram film. Något otympligt kan det tyckas vid första anblicken men jag kan försäkra att vid fotografering känns det fullständigt naturligt att använda båda pekfingrarna. Man använder ju höger tumme för skärpeinställning (se nedan) så vänsterhanden är ju fri. Ergonomiskt vältänkt redan på 50-talet alltså.

Blixtuttag av nyare typ i vänster dörr. Voigtländerloggan i bold stil. Fast tillbehörssko (cold shoe). Det här visar sig vara en Vitessa N från 1954. Ett ovanligt vackert och välhållet exemplar som nog inte har fått köra många rullar. Men nu ska det bli andra bullar, om man säger så. Det sitter redan en Tmax 400 i huset och nu är det bara att söka fototillfällen.

Vad mer finns på denna kamera? Det är en mätsökare där skärpan ställs in med ratten på baksidan. När dubbelbilden i sökare smälter ihop till en så har man satt skärpan där man vill ha den. En snabbkoll på olika objekt nära och fjärran ger vid handen att den är helt ok.

Hopfälld är den mycket kompakt och slinker lätt ner i en ficka.

Redo för tagning är den inte mycket tjockare än hopfälld. Notera skärpedjupsskalan till höger, direktkopplad till skärpeinställningsratten på baksidan.

Undersidan till sist. Ett fantastisk exempel på funktionalistisk design. Återspolningsveven till vänster i bild. Låsmekanismen för bakstycket bredvid den. En rejäl sak som fungerar utmärkt och är ur vägen när man inte behöver den. Hela kamerahuset tas av och man har fri tillgång till kamerans hela innandöme. Den lilla knappen för frikoppling av återspolningen därnäst. En detalj som funnits länge på kameror. Längst till höger stativfästet.

 En liten grej som jag noterat är att räkneverket nollställs inne i kamerahuset när man laddar film. Jag skulle gärna ha sett att man kunde nollställa när filmen var framdragen till första rutan. Men som vanligt kan man inte få allt man vill. Däremot får man allt man behöver för att fotografera i denna trevliga kamera. Inget lullull, alltså. Den är vackert designad och extremt skön att hålla i med sina rundade former. Föredömligt enkel design ger ett gediget intryck. Här har man tänkt till.

Till kameran följde en kameraväska av typen never-ready. Också den i fint skick, men den lägger jag undan. Jag vill ju ha kameran redo för användning när jag går ut att fotografera.

Mellanformataren

PS
Den här modellen är inte så vanlig på auktionssajterna så får du syn på en och vill ha den, lägg ett fett bud strax före auktionens slut.

Ja vår'n, ja! Ja vår'n ja! Dä ä e fina ti

När livsandarna vaknar

Titeln har jag lånat från en dikt av Gustav Fröding. Här kommer den i sin helhet och på originalspråket.

Ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti!
Da stecker sä ur jola,
å guschelôv för sola,
ho ä så gla å bli!

I talla smacker ickern,
för talltôppmat dä licker´n
å kongler smaker´n bra.
I vika sprätter abbern
å gädda går å habber´n
å sier: "Tack ska´n ha!"

Å gôbban står i dôra
å sier: "Se gumôra
å tack för sist, fru Sol!"
Å kärngan går å môrker
å planter skôt i bôrker
å kackler ôm "i fjol".

Å bia kommer flygnass
å mörer kommer smygnass,
dä lôfter gôtt tå hägg.
Å kråkan kommer kraxnass
å svalan kommer flaxnass
å ännra lägger ägg.

Å göken gal i björka
å jäntan går te körka
å gôsan går på domp.
Å sjôl går ja i fjälla
å sjonger alltimälla
en litten stôlli stomp.

Å stompen ä ôm jänter
å are instrumänter
i löckas salmodi.
Å stompen ä ôm sola
å gläja här på jola,
ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti.

Dikten om våren läste ofta min väns mamma, missionär Stina Henningsson, på olika församlingsaftnar i missionskyrkan om vårarna. Och nu när det är dags för en ny profilbild blir det med en vårutflykt.

Vi var ofta ute på vårarna med barn och matsäck, gick i skogen och sökte ett ställe att fika på. Hittade kanske lite kvarglömd snö eller isflak som ännu inte släppt taget. Ibland åkte vi till någon av sommarstugorna vi hade blodsband till och njöt av värmen i solväggen med en kopp kaffe och macka. Här blir det en utflykt i naturen väster om Åmål.

Och så bjussar jag på en riktig Rosenlundare

Till sist då - profilbilden

Ja vår'n, ja! Ja vår'n ja! Dä ä e fina ti! 

Mellanformataren