Prerafaeliter och daguerrotyper

Det börjar likna en vana (eller ovana för en del) att gå på Nationalmuseum. Så gjorde frugan och jag idag också. Frugan har bra koll på vad som är intressant att se och jag hänger gärna på. Både av intresse och för tillfället att lufta kameran. Den här gången liksom förra gången tog jag med Dogmakameran och vardagskameran, Coolpixen, ligger alltid i rockfickan. På muséet får man naturligtvis inte fotografera så jag tittade bara på de fina färgstarka målningarna. Men det blev också en fotografihistorisk upplevelse. Ett ansenligt antal daguerrotyper var utställda tillsammans med målningarna. Den tidens fotografer levde liksom i symbios med prerafaeliterna då de senare ville avbilda naturen mycket naturtroget och fotograferna tog bilder av den precis som den var. De kände varandra och umgicks.

Vi brukar avsluta med en middag i restaurangen på muséet men eftersom utställningen nyss har öppnat var det knökfullt så vi tog en promenad till Gamla stan och satte oss på tehuset Chaikhana på Svartmannagatan och tog en lätt måltid med gott te.

Döda fotografers sällskap

Jag brukar roa mig med att hälsa på dom som hälsar på mig på Fotosidan, kolla lite bilder, kommentera. Ett sätt att ge tillbaka för deras artighet att titta in på min sida och göra detsamma. Många FS-vänner har jag upptäckt på det viset. Men jag blir väldigt ofta besviken då många av mina besökare är som döda fotografer. De berättar inget om sig själva och laddar inte upp några bilder. Det finns säkert en anledning till blygheten så jag ska inte döma någon. Alla är välkomna till min sida. Fönstertittare skulle man kanske kunna kalla dom =) De är som ”tittkunder” i en affär. De som aldrig köper nåt utan bara shoppar i tanken. Man undrar ibland vad de tycker, om dom tycker, vad är det för några? Ibland har jag försökt pusha någon att börja dela med sig men det är som att prata med lik. Döda fotografers sällskap kallar jag dom. Jag har ingen bild på en död fotograf så det får bli en bild på en levande =)

 

PS

Då och nu 4 - Uthuset

Det är vemodigt att gamla miljöer försvinner men så är ju människans förbannelse att vilja göra allt bättre och finare än det har varit förut. Så det är tur att någon fotograferar och bevarar minnen åt eftervärldens nostalgiker och forskare =) Den här gången ska det handla om uthuset på Kyrkogatan 23. Det stora röda långa med sitt mystiska innehåll  i förråd, tvättstuga och vedbodar. Det hade varit kul att ha lite inomhusbilder från det men det vet jag inte om det ens finns. Lukterna minns jag än men det kan jag inte förmedla här. Gertrud och Gösta Berg bodde i uthuset innan de flyttade in i stora huset och när de flyttade hyrde pappa deras gamla kök som hobbyrum och förråd. Det hade fönster mot gatan. Våran vedbod hade inget fönster och låg i andra änden av uthuset. Vi hade som alla i huset vedspis och kakelugnar. Fotogenkamin hade vi också och till mitt rum köpte pappa det lyxigaste som fanns på den tiden. En elradiator på 600W. Men det var ju uthuset det skulle handla om. Dags för lite bilder.

1961
Om du tittar noga bakom dessa glada hamnsjåare så ser du uthuset i all sin faluröda glans. De många fönstren till vänster i bild släppte in ljus i tvättstugan och en korridor i "lägenheten".

1945
Vår hyresvärds familj framför entrén till uthusets "lägenhet" och tvättstuga.

1966
Uthuset i vinterdräkt (för alla vinterälskare) den snörika vintern 65/66. Här syns också trädgårdsförrådet längst bak på tomten. Soptunnorna stod bakom det så vägen dit var alltid skottad.

1966
Mera snö. Utsikt från soptunnorna ner mot Norra Långgatan. Vår vedbod låg närmast hörnet på uthuset med dörren rakt mot fotografen (pappa).

I uthuset gjorde jag min första erfarenhet av aerodynamikens mysterier. Jag snickrade ett flygplan av en smal brädbit och en vinge av masonit. Det kunde inte flyga, bara störta. Aerodynamik förblev ett mysterium till dess jag började på teknis.

2008
Så här ser det ut idag Om uthuset hade varit kvar hade det legat i bildens högerkant. Visst är de nya husen fina. Men charmen från ett gammalt rödmålat uthus kommer aldrig tillbaka. Att sitta med ryggen mot uthusväggen en solig dag och tälja på en träbit medan träet i väggen knakar när ett moln drar förbi kommer aldrig tillbaka annat än i minnet.

2008
Om uthuset hade varit kvar så hade jag stått bakom det och bara fotogtraferat en rödmålad vägg och grannens garage. Där trädet nu står, ungefär, låg uthuset.

En dag i Gamla stan

Igår sa mina flickor att de ville åka in till Gamla stan idag och inbjöd mig att följa med. Jag accepterade genast och utmanade sömntutorna med avfärd kl 11.00 med tunnelbanan. På så vis skulle vi vara där när det är som mest ljus. Även om det är som ljusast då så är det mörkt mellan de höga husen. Jag förberedde mig väl och satte på  50/1,4D-gluggen och den stora batteripacken. Gluggen för ljuset och för att jag behöver träna mer med den. Batteripacken inte så mycket för batteriernas skull som för tyngden. Kameran blir stadigare att hålla i och det går att trycka av som vanligt vid vertikala bilder. Här är lite bilder på ressällskapet och promenadvägen.

Ville inte fotografera idag

Ville absolut fotografera idag

Prästgatan om jag minns rätt

Släckt

Tyska skolan gissar jag

Morsning, korsning

Här har jag varit förut men kom från andra hållet

Bestämd högvakt

Jag är både för EU och Euro så den här skylten föll mig i smaken

Till sist avslutade vi med middag på restaurang Svarta Fåren. Laxplanka till damerna och plankstek till mig. Vi äter så mycket fisk hemma så jag försitter inga tillfällen till en köttabit.

Mätt och belåten filosofie människa

Det blev en massa mer bilder men trettio procent gick i den elektroniska papperskorgen och resten sparades för framtida bruk.

Båtliv

Ofta när vi var hos farmor och farfar om somrarna åkte vi en tur med farfars båt. Den låg förtöjd bakom ett par stora trärör bakom pappersfabriken i Slottsbron. En lagom promenad från Skogsstigen där de bodde. Sen barnaåren har båtar fascinerat mig och 1978 eller 1979 fick jag farfars båt av pappa som hade haft den sedan farfars död. Jag hade den visserligen inte så många år. Den var inte i bra skick så vi sålde den utan motor till en intresserad gubbe som byggde om den till oigenkännlighet. Den var ursprungligen byggd i Säffle och kallades helt enkelt för Säfflebåt. Här är bilden jag hämtat månadens profilbild från.

Från vänster, Michael, farmor, jag, mamma Carin. Pappa tog kortet med sin Zeiss Ikon Nettar medan han styrde båten. Det var därför jag såg så ängslig ut. Pappa visar inte gott sjömanskap utan gör något helt annat. Ingen uppsikt!

Inga flytvästar har vi heller ty det här är det glada 50-talet när allting är möjligt och ingenting kan gå fel.