Strandraggare och nakenbadare

I mitten på 90-talet var vi på Naxos ett par veckor. Första veckan gjorde vi det som turister gör och åkte en del turer. Andra veckan latade vi oss och åkte varje dag till en badstrand, Agia Ana, som var känt för sina nakenbadare. Inte var det så många nakenbadare där men mycket minimalt med täckande textilier i alla fall. Nästan varje dag kom en övermogen grekisk lantis dit klädde av sig allt och strosade längs stranden med den hårda picken i vädret så nära alla solbadande kvinnor som möjligt. Han la sig ett par meter ifrån och glodde och svajade med utrustningen. Alla ignorerade honom. Några t o m försökte schasa bort honom. Han fick inga ”napp” såvitt jag kommer ihåg.

En betydligt beskedligare och blygsammare strandpojke njöt av livets härlighet på Dragsön i Grumsfjorden de 28 juni 1960. Vi åkte dit i farfars båt och tog in i en lånad sommarstuga. Jag kommer inte ihåg så mycket av den helgen men mamma har låtit mig veta att det snöade 1 juli och eftersom taket läckte avbröt vi semestern på ön och åkte tillbaka till farmor och farfar i Slottsbron för några dagar istället. Det här ögonblicket minns jag dock där jag satt i en grop i sanden och njöt av det okomplicerade livet som bara barn kan =)

Mars månads profilbild

Ny pool - Retrokamera

Bungyjump utan rep

Det här skulle kunna vara ytterligare ett Då och Nu-inlägg men eftersom jag inte har några bilder från Då utan endast minnen omvandlade till text får det bli ett ovanligt inlägg. Nu-bilden får du här direkt. Som både författare och fotograf har jag förtroende för läsarens/betraktarens egen föreställningsförmåga så för att ge din fantasi de rätta förutsättningarna kommer nu en bild som beskriver miljön i vilket det här dramat utspelar sig.

Marinan alldeles till höger utanför bild. Den stora planen rakt fram är skådeplatsen.

Åmåls hamnkontor låg här mellan marinan och restaurang Hamncompagniet och blev senare Vänerns Seglationstsyrelses kontor. Min morfar jobbade f ö  och bl a som hamnfogde i Åmåls hamn. Fast han hade kontoret hemma. Över skrivbordet hängde en tavla med en fullriggare med alla segel satta på havets bölja. Den tavlan hänger nu i mitt arbetsrum. Hans kontorsstol står också på mitt kontor. Med kameraväskan tryggt redo ovanpå.  Men nu tappade jag tråden.

Föreställ dig nu att det ligger en enorm sandhög där till vänster om marinan. Så enorm att lastbilar backade upp på den för att tömma mer sand till högen. Uppfarten blev naturligtvis mycket packad och sanden var hård ända upp till branten på andra sidan där frontlastare slukade skopvis med sand för diverse bruk. De lämnade efter sig en brant slänt som var oemoståndlig för alla grabbar i grannskapet. Vi hoppade utför branten för att få våra adrenalinkickar som dagens bungyjumpare gör. Men utan rep. Vi hade en inbyggd fjädring som raskt tog oss uppför sandhögen igen för nästa hopp. Om vi hoppade för långt bet vi oss i tungan. Det gjorde ont men stoppade oss inte.

En gång skulle jag och ett par klasskompisar, Bobo och Gunnar ”Snoken”, skrämma min lillebror d.ä., Michael. Planen gick ut på att jag skulle gömma mig bakom sandhögen  och Bobo och Gunnar skulle springa och berätta för Michael att jag hade hoppat i sandhögen och blivit begravd under sanden. Michael var redan då en förståndig grabb, det har suttit i ända tills nu och jag oroar mig för att han aldrig ska tappa förståndet nån enda gång, så han gick direkt till mamma och berättade om händelsen. Då blev det fart på mor och jag såg redan på håll att det var fara å färde. Ett åskmoln färdades över mammas huvud i samma hastighet som hon. Det var ingen nåd att få, bara att lomma hem med en ilsken mor vid sin sida medan mina klasskamrater flinande lommade åt sitt håll. Fast lite skärrade var de också.

Klassens pojkar på skolresa 1964. Bobo och Gunnar längs ner till höger.

När marinan byggdes flyttade kommunen sandhögen till sitt förråd i utkanten av stan. Dessutom bakom stängsel och grindar. Slut på det roliga. Det är synd om dagens barn som aldrig får göra något farligt på egen hand.

Negativ 18x24 cm

Den storleken ska man ha om man ska ta kort med den här kameran. Jag har försökt luska ut vem som har tillverkat skönheten men har gått bet. Först trodde jag att det var Goerz för så står det på optiken. Det är inte så konstigt egentligen. Optik var just vad Goerz tillverkade innan de också började tillverka kameror. Nu lutar jag åt att det endast är optiken som är Goerz och att kameran har tillverkats av någon ännu okänd fabrikör långt innan Goerz ens tänkte på att bygga kameror.

En riktig skönhet

Mattskiva som är ordentligt stor

Ridåslutaren sitter framför objektivet. Och den fungerade!

Tidsinställningen var lite trickig. Sköts från andra sidan. 1/15 till 1/90s

Goerz optik från Berlin. Doppel anastigmat. Bländare 7,7 och 240 mm brännvidd.

Bländarinställning eller grovinställning av avståndet. Notera urfräsningen och skåran. Skalan därunder.

Skärpeinställning som kan låsas med en kontramutter på andra sidan.

Kameran är i  min pappas ägo. Han fick den av sin arbetsgivare (SJ) när de röjde sina vindar inför förvandlingen till EuroMaint.

Det går fortfarande att få tag på bladfilm till kameran. För 800 pix får man 20 blad i Amerika så det blir dyra kort. Eftersom den fungerar kanske frestelsen blir för stor en dag =)

Avdelningen Udda kameror

I mitt sökande efter roliga kameror stötte jag på en extra intressant kamera på ebay i England. En Corfield Periflex-1. Av den information jag fått fram verkar det som om denna kamera kommit fram ur ett behov av att kunna erbjuda ersättare för Leica i en tid (efter kriget) då import från Tyskland var belagd med hårda restriktioner och dyra tullar. Det är en 35mm SLR-kamera med två sökare. Den ena är en vanlig sökare men den andra, spegelsökaren, är ett omvänt periskop som man trycker ner i strålgången för skärpeinställning och skärpedjupskontroll. Kameran har Leicas gängfattning och några Leicaobjektiv kan användas. Här lite bilder på engelsk ingenjörskonst av det kamerala slaget.

 "Periskopet" med knappen för nedfällning.

Objektivet borttaget och spegeln nertryckt.

Kameran hade inget tandhjul så frammatning av film var nog inte det lättaste.