ÅNGEST VS FONTEX...

Ibland kan jag fortfarande känna tendens till ångest, den bryter aldrig riktigt ut (som den gjorde förr) men den kan liksom ligga och "gnaga under ytan".

Något som jag reflekterat över är hur väl kroppen tolkar dessa "signaler". Trots att ångesten inte bryter ut, startar en nästan "mekanisk kroppslig ritual".

Jag börjar skruva på mig, har svårt för att sitta still och drar ena handen över nacken. Precis som när jag hade ångest. Det är som om kroppen "förväntar sig" att den skall få ångest och reagerar så som den är van vid. Men den där riktiga ångesten kommer aldrig, tack och lov...

Jag antar att det pågår en smärre revolution i min hjärna just nu, där 20 år av ångest brottas med 8 månader medicin ;o) Det tar nog tid för kroppen att vänja sig av med vissa inlärda beteenden/mönster. Eller vad tror Du? Berätta gärna! Jag vet i alla fall vem jag hoppas skall vinna "kriget" :o)

Kram Milla 

Foto: Camilla Thieme

Det sket sig direkt...

I måndags skulle jag börja mitt lite "sundare leverne" (haha, det där lät... jag som aldrig ens druckit alkohol eller rökt en cigarett ;o) Vad jag menar är att jag skulle äta nyttigare och motionera mer. Det sket sig efter två dagar...

Jag har bland annat tryckt i mig pizza med bearnaisesås, ätit kakor, kex, choklad, godis och glass. Jag har inte satt min fot på gymmet en enda gång och jag har endast gått två ynka promenader...

Jag tror att mitt slarvande beror på att jag känt mig lite nere. När jag är deppig känns som det inte spelar någon roll om jag väger 60 kg eller 160 kg...

Men en sak har jag med mig sedan jag gick min Kostrådgivarutbildning och det är att de flesta får "återfall". Det värsta man kan göra då är att ge upp. Man har inte misslyckats om man tar tag i saken igen och fortsätter kämpa :o) Så jag antar att det är just det som jag måste göra. Jag skall ju väga 58.0 kg den 24/8-2011. Önska mig lycka till, DET BEHÖVS!

Ingen som bor i Handen och vill ha en träningskompis? :o)

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Nådde inte hela vägen...

Skickade in ett bidrag till Fototävlingen GRAND PRIX 2011 omgång 7, men lyckades tyvärr inte nå hela vägen fram. Kom dock på plats 17 och fick bilden publicerad på Kamera & Bilds hemsida. Dessutom kan jag vara med och tävla med samma bild igen, inte illa :o)

Denna gång var det fotot på mig och Kickan "Inget kan skilja oss åt" som jag deltog med. Vad tycker Du om bilden?

Har Du deltagit i GRAND PRIX 2011? Berätta gärna!

Kram Milla

Jag är ingen bantare...

Jag lovade i mitt förra inlägg att jag skulle avslöja "hemligheten" bakom min viktnedgång inför mitt bröllop för snart tre år sedan, så här kommer den nu ;o)

Jag har aldrig varit en person som bantat (har gjort det endast en gång för en herrans massa år sedan). Jag tror inte att det är bra att banta eller rättare sagt jag vet att det inte är bra att banta! Det ända rätta är att äta lagom mycket och varierat samt att röra på sig. Det finns tyvärr inga genvägar. I alla fall inte om man vill ha ett långvarigt resultat. Att gå ned i vikt skall ta tid för då är det större chans att man kan behålla vikten.

När jag skulle gifta mig skrev jag en ansökan till tv-programmet "Du är vad Du äter" och jag kom faktiskt till en intervju. Men sedan blev det tyvärr inget av det. Jag beslöt då dock att ta saken i egna händer och lyckades hör och häpna nå mitt mål!

Jag gjorde inga drastiska förändringar i kosten, men ändrade flera små saker. Dessutom började jag att röra på mig mera, framförallt att promenera. Jag gick ungefär fyra, fem timmar i veckan och tränade två gånger i veckan på gym.

Här är två bilder (från innan mitt bröllop 2008) som fick mig att inse hur rund jag faktiskt hade blivit... Idag är jag tack och lov inte lika rund ;o)

Foto: Ola Thieme och Jocke Beland

Jag hade lovat mig själv att aldrig väga mer är 60 kg, när jag närmade mig 70 kg var det dags att ta tag i mitt löfte till mig själv. Detta är vad jag ändrade på:

- Åt mindre portioner

- Åt mer frukt och grönsaker

- Åt inte efter kl.19.00 (endast fukt och ev. lite yoghurt)

- Åt oftare och på ungefär samma tider 

-Drack minst 1½ liter vatten per dag

- Skippade juice och vitt/mjukt bröd till frukost

- Åt havregrynsgröt till frukost

- Minskade på pasta, ris, kokt potatis, pommes frites med mera

- Undvek feta såser (använde till exempel krossade tomater i köttfärssåsen istället för kelda/grädde)

- Åt mer kyckling, lax och tonfisk

- Åt snabbmat, snacks och godis endast en gång i veckan

 - Drack endast lightläsk

Motionerade 4-5 gånger per vecka (promenader, gym, innebandy, golf).

Har Du något gott recept på en bra och nyttig måltid? Berätta gärna!

Kram Milla

Jag kommer aldrig att kunna arbeta som fotograf...

Idag gjorde jag något som tog väldigt hårt på mig. Jag tvingades tacka nej till ett fotouppdrag... I flera månader hade jag sett fram emot den här dagen, men min kropp sade tyvärr ifrån.

I söndags fotograferade jag Vivi och Nils Båvners bröllop vid underbara sjön Båven. Nu på lördag var det tänkt att jag skulle fotografera en god väns bröllopsfest (gifte sig gjorde hon borgerligt och i "hemlighet" för ett år sedan). 

Men efter söndagens sju timmars långa fotograferande och två dygns intensivt photoshoppande ligger jag nu nerbäddad med feber och muskelinflammation!

Kanske var jag för positiv och naiv när jag tackade ja till att fotografera bröllopsfesten? Jag visste mycket väl att det "bara" var sex dagar emellan fotouppdragen. Men jag ville ju så gärna... Jag var så glad över att ha blivit tillfrågad och jag såg verkligen fram emot dessa två dagar. Dessutom hade jag inte haft ont i kroppen lika ofta under de senaste tre månaderna. 

Jag vet med mig att jag lägger ned för mycket efterarbete på bilderna i datorn, men det är ju så roligt och jag blir så enormt engagerad. Jag vill så gärna att de som beställt bilderna skall bli nöjda och glada. Är man inte så duktig "tekniskt", får man kompensera det med Photoshop...

Jag hade visserligen kunnat vila och vänta till på lördag innan jag tackade nej, för att se om jag mådde bättre, men hur sjyst är det mot "kunden"? Nu har de åtminstone ett par dagar på sig att försöka hitta en ersättare.

Det allra värsta är att jag insett att jag aldrig skulle kunna arbeta som fotograf... Det spelar ingen roll hur mycket kunskaper och erfarenheter jag får. Eller hur mycket jag styrketränar, min kropp är helt enkelt slut!

Har Du någon gång tvingats ställa in ett fotouppdrag? Hur kände du Dig? Föreslog Du en alternativ fotograf/ersättare?

Till sist en fråga till alla Er yrkesfotografer. Hur fixar Ni (och Era kroppar) att fotografera flera timmar varje dag samt sitta och arbeta framför en dator dagligen? Berätta gärna!

Kram Milla

På väg till min allra första bröllopsfotografering. Glad, tokig och förväntansfull.Foto: Camilla Thieme