Facebook...

Jag har den senaste tiden fått flera vänförfrågningar på Facebook från medlemmar här på Fotosidan. Ni som frågat har säkert märkt att jag inte accepterat dessa. Jag vill här passa på att förklara varför...

För det första så gillar inte jag Facebook (gick endast med där för att kunna se foton på en väns nya hus och som bara gick att se på Facebook). Sedan bestämde jag mig för att bara acceptera vänförfrågningar från personer som jag träffat personligen (eller chattat med en längre tid på MSN).

Jag hoppas att Ni inte tar illa upp av detta och förstår varför jag agerar som jag gör. Det har absolut ingenting med Er som personer att göra och vem vet kanske blir vi riktiga vänner en vacker dag! Det hoppas i alla fall jag :o)

Kram Milla

Sämre igen...

Idag hade jag tid till en kurator på Ankaret, Carema Hjärnhälsan i Haninge (då vi skulle diskutera olika stipendier jag kan söka). Tyvärr blev jag tvungen att avbokade den tiden. Inte på grund av ångest utan för att jag fått en fruktansvärd huvudvärk! Jag vet att det är en av biverkningarna från medicinen jag äter (Fontex) men är inte helt säker på att värken kommer från den? Jag har varit hängig en tid med lite feber, enorm trötthet samt känt mig yr och skakig. Så idag tänkte jag vara hemma och bara vila.

Har någon av Er som äter (eller har ätit medicin mot oro/ångest) fått samma symptom? Berätta gärna!

Kram Milla

Smärtkliniken - Första besöket

Idag var jag på mitt första besök hos Capio Smärtkliniken S:t Görans Sjukhus.

Redan på morgonen när jag vaknade kände jag mig nervös och orolig, vilket jag tyckte var lite konstigt efter att ha mått så bra i flera dagar. Oron höll tyvärr i sig och bilresan till kliniken blev ganska jobbig (men långt ifrån så jobbig som bilresorna känts tidigare, innan jag började med medicin mot min ångest). Jag försökte sysselsätta mig med att fila naglarna under resan för att tänka på annat, men det gick väl sådär... ;o)

Min man och jag var nästan en timme för tidiga och satt därför kvar i bilen på parkeringen och väntade. Jag hade tid klockan tjugo över tio men vi gick in fem över, för att vara ute i god tid. När jag hade anmält mig i receptionen fick jag ett tjockt formulär med frågor angående mitt hälsotillstånd som jag skulle svara på. Tyvärr hann jag inte fylla i allt innan läkaren ropade upp mitt namn (men som tur var hade jag ju redan förberett mig hemma och gjort ett "eget svarsformulär").

Min man följde även med mig in till läkaren, dels för att vara ett "moraliskt stöd" för mig, men också för att han måste vara med när vi skulle bestämma tid för återbesök (jag behöver ju hans hjälp för att komma till Smärtkliniken).

Väl inne hos läkaren satte vi oss ned alla tre och så fick jag svara på en massa frågor samt berätta med mina egna ord om mina problem och vad jag önskar få hjälp med. Jag hade lite ångest i början, men efter ett tag släppte den nästan helt. Tycker jag fick med det mesta, men lämnade även mitt "svarsformulär" för säkerhets skull. Gissa om han blev imponerad över att jag var så väl förberedd och ambitiös ;o)

Innan vi lämnade kliniken fick jag fyra nya tider. En tid till en psykolog, en till en sjukgymnast och så två tider till samma läkare.

Så nu är det bara att hoppas på att jag kommer få hjälp med att bli fri från min smärta eller åtminstone få minskad smärta! Håll gärna tummarna :o)

Tack Marko för att Du följde med mig, Du vet hur mycket det betyder för mig :o)

Kram Milla

Tänk vad livet var lätt när man var liten...

Foto: Harrieth eller Hans Thieme

Biverkning av min medicin? ;o)

Det stod ingenting om denna biverkning i bipacksedeln till Fontex...

Tycker Ni jag skall stämma medicintillverkarna? ;o) 

 Kommentera gärna bilden genom att klicka på den, TACK! :o)

Själva idén till bilden fick jag när jag var på Fotomässan i Älvsjö i november 2010.
Någon som känner igen fotografen som jag försöker efterlikna? Idén till titeln på detta inlägg fick jag av Pia Hansen-Svensson när jag läste hennes härliga kommentar. Tack Pia!

Här kan Ni se hur bilden eller jag menar biverkningen sakta växte fram ;o)

Foto: Camilla Thieme

Nu skall jag snart till smärtkliniken... Bloggar om hur det gick senare :o) 

Kram Milla

Jag är synsk...

Ända sedan jag var liten har jag drömt sanndrömmar, känt på mig när någon gått bort, vetat vad de skall säga på tv innan de säger det, känt på mig hur mycket klockan är mm.

Jag kan inte påstå att jag sett detta som något positivt, då det oftast har handlat om otäcka saker, som till exempel dödsfall. 

Senast i fredags morse, vaknade jag klockan 04.00 och kände på mig att en ung kvinna jag känt sedan barndomen och som varit sjuk i cancer en längre tid hade dött. Tårarna började helt okontrollerat rinna och senare samma dag ringde min far och bekräftade att hon tyvärr hade lämnat oss...

Jag har även drömt att kvinnor i min bekantskapskrets fått missfall och som sedan helt osannolikt visat sig bli verklighet.

Jag vet inte varför men jag tycks ha förträngt det mesta av sådana här saker, önskar att jag istället hade skrivit upp varje gång det hänt. Men det verkar som om min kropp inte riktigt "vill minnas"...

Trots alla sanndrömmar och saker som jag känt på mig under hela mitt liv, måste jag nog säga att jag är mest fascinerad över min förmåga att känna hur mycket klockan är och det handlar inte bara om en ungefärlig tid, utan ofta minuttal. Ibland till och med sekunder! Jag kan vakna mitt i natten och känna att "nu är klockan 03.14.07" och när jag tittar så stämmer det på exakt!!!

När jag arbetade (för länge sedan) och hade ställt väckarklockan på en viss tid (observera att tiden var olika varje dag, eftersom jag arbetade efter ett schema) så vaknade jag varje morgon ett par sekunder innan klockan ringde. 

Ofta när jag ser på tv/film känner jag vad de skall säga innan de säger något och det handlar inte bara om enstaka ord utan hela meningar.

Jag minns en kväll för ca femton år sedan, då jag var hemma hos ett par vänner och tittade på en direktsänd hockeymatch på tv. Det var en väldigt spännande match där Sverige låg under med ett mål när det var ca tio minuter kvar av matchen. Plötsligt fick jag upp en tid i huvudet då jag kände att Sverige skulle göra mål. "Ni kan vara lugna" sade jag till mina oroliga vänner. "Sverige kommer att göra mål när det är tre minuter och tjugofem sekunder kvar" (minns inte den exakta tiden, men det är mindre viktigt). Vad tror Ni händer??? Sverige gör mål när det är tre minuter kvar och tjugofem sekunder!!! Gissa om mina vänner höll på att tappa hakan ;o)

Tyvärr kan jag inte påverka denna "förmåga" själv, utan det är bara något som jag känner inombords ibland. Jag har flera gånger fått förfrågan att göra till exempel Lotto eller tipsrader åt mina vänner, men det har inte gått något vidare eftersom jag inte kan styra över detta själv. Någon enstaka gång har jag dock kunnat "se vilka som skall vinna en match" (jag sluter ögonen och ser vilket lag som jublar) men då har det oftast varit för sent att tippa :o(

Känner någon av Er igen sig? Har Ni varit med om något liknande? Ser Ni detta som någonting positivt eller negativt? Berätta gärna!

Kram Milla