Kanske borde jag lära mig att älska mig själv som jag är istället för att drömma om det som en gång varit?

Drygt två år har gått sedan jag började med medicin mot ångest och under dessa år har jag gått upp 20 kg!

I början brydde jag mig inte så mycket när jag gick upp ett par kilo. Jag var fortfarande "smal" och relativt nöjd med mig själv (jag var/är ju trots allt över 40 år). Men framför allt mådde jag så himla bra och jag övertygade mig själv att "jag var värd" att få "festa" lite extra nu när jag äntligen blivit ångestfri och kunde äta sådant som jag tidigare inte vågade stoppa i munnen. Tanken var att jag skulle "ta mig i kragen" och börja leva sundare, snart... Jag skulle bara tillåta mig själv att få må bra ett litet tag till.

Men festen bara fortsatte, jag mådde så himla bra och tillät att fler och fler kilo fick sätta sig på min rumpa, midja, lår och armar. Tidigare var jag ganska "vältränad" men nu lät jag min kropp förfalla mer och mer. Snart hade jag gått upp 7 kg och jag började inse att min nya livsstil inte skulle hålla i längden.

Jag tröstade mig med att jag teoretiskt visste hur jag skulle göra för att gå ned i vikt igen (eftersom jag hade gjort det ganska nyligen inför mitt bröllop 2008). Vad jag däremot inte visste var hur svårt det skulle bli och hur mycket min ämnesomsättning hade förändrats i samband med att jag började äta "lyckopiller".

Jag gjorde några tappra försök att återfå min gamla vikt, men det slutade alltid med att jag gick upp igen, plus lite till...

När jag hade gått upp 10 kg stannade vågen faktiskt ett tag och jag började hoppas att den med min hjälp till och med skulle börja sjunka.

Jag kommer ihåg att jag köpte ett par lila "arbetsbyxor" (sådana där byxor med skydd för knäna) som jag planerade att använda när jag fotograferade makro ute i naturen. Jag köpte ett par som var något för små, för att jag skulle bli peppad att gå ned ett par kilo, så att byxorna skulle passa perfekt. Idag får jag inte ens på mig dessa byxor...

Helt utan förvarning eller utan någon speciell anledning började vågen stiga igen och helt plötsligt hade jag gått upp ytterligare 7 kg!!! Jag hade vare sig börjat äta mer eller motionera mindre, ändå fortsatte jag bara att gå upp i vikt.

Idag är jag 20 kg tyngre och inget tyder på att jag kommer gå ned i vikt i framtiden.

Men vad är det egentligen som säger att man måste vara smal? Kan man inte bli älskad och leva lycklig i alla fall? I nuläget vet jag faktiskt inte. Jag älskar sannerligen inte mig själv. I dagsläget skäms jag över hur jag ser ut. Jag vill inte klä av mig inför min man, när jag ser min egen spegelbild blir jag äcklad och jag vill helst inte träffa familj och vänner. Speciellt vänner som inte har sett mig på ett par år.

Samtidigt mår jag som sagt så bra. Jag är lyckligare än jag någonsin varit, ångestfri, äter gott och rör på mig när jag själv vill. Jag har (nästan) allt en människa kan önska sig, men ändå hindrar vikten mig från att vara 100% nöjd och lycklig.

Kanske skulle jag kunna gå ned i vikt (i alla fall några kilo) om jag verkligen lägger manken till. Men är det värt all uppoffring? Kan man inte arbeta på att "älska sig själv som man är" istället? Vad är det som säger att man måste vara smal? Är det för att man vill "se bra ut", men för vem? Är det för ens egen skull eller någon annans? Eller är det för att kroppen mår bättre av en sundare livsstil? Kanske resonerar jag så här bara för att slippa ta itu med problemet?

En av nackdelarna med att ha gått upp i vikt är att jag går miste om en "helt ny garderob" med kläder (kläder som jag köpte när jag var smal) men det finns ju nya, större kläder att köpa. Min man skulle aldrig lämna mig på grund av min övervikt, det är jag säker på och mina husdjur älskar mig villkorslöst. I ärlighetens namn tror jag att det är jag själv som är mest kritisk mot mig själv och min vikt. Men jag tänker på min vikt nästan jämt. Hela tiden blir jag påmind om mitt utseende. Varje dag upptäcker jag att "kläderna är för små", jag känner hur låren "slår" emot varandra för varje steg jag tar och BH-n sitter så tajt (trots att den är knäppt på yttersta "knappen") att jag knappt kan andas. Jag får ont i knäna och i ryggen, eftersom min kropp är ovan att bära 20 kg extra. Ibland känns det till och med som hjärtat mår dåligt av övervikten. Det allra värsta är när jag går förbi en spegel eller ser mig själv på foto/film, då HATAR jag faktiskt mig själv för att jag låtit det gå så långt.

Tänk om vågen fortsätter uppåt, tänk om det inte finns något stopp, tänk om jag "äter mig till döds"!

Kram Milla

Gun-Inger Arvidsson 2014-01-17 23:15

Nej du måste sluta med allt som är socker i samt bröd det gör susen skall du se.
Natti natti
Gun-Inger

Besvara

Svar från Trullan 2014-01-17 23:20

Önskar jag kunde, men det är inte lätt när man är beroende.
Natti, natti.
/Milla

Svara

präntare 2014-01-17 23:28

Hav tröst, jag har gått upp 30 kilo...
Må gott

Besvara

Svar från Trullan 2014-01-17 23:41

Äter du också medicin? Jag är nog snart uppe i 30 kg jag med om det fortsätter så här...
Mvh Milla

Svara

präntare 2014-01-18 01:04

Äter inte medicin, men brukar densamma betablockerare för högt blodtryck, men rör på mig alldeles för lite. Du allvarligt, socker, ost. vitt bröd mm,mm. Rör på dig lite utöver det vanliga jag menar utöver vardagsrörelse så skall du se att det gör underverk. Kläd dig i träningsoverall och börja svettas.
Må gott
/Hans-Åke

Svara

Jessica

Nu vet jag inte hur det är med din medicin Milla, men när jag pratade med läkare på psykiatrin, så sa dom att kroppen lätt kan bli fylld med vätska när man äter medicin (antidepressiva) vilket gör att man kan gå upp i vikt, du tror inte det kan ha med det att göra? Jag tänkte när du skrev att du hade gått upp fast du inte ätit annorlunda....jag vet som sagt inte om det är så, men skulle det vara så, så tycker jag att du ska försöka tänka att medicinen gjort dig ångestfri och lycklig MEN du har gått upp en del i vikt av den, men i det stora hela så gjorde den dig "frisk" och det är väll ändå det viktigaste.

Om din viktuppgång däremot beror på kosten så förstår jag att det är svårt...men ingen kommer se på dig annorlunda för att du väger mer än du gjorde innan du började med medicin! Du är ju fortfarande samma Milla, fast en lycklig Milla, och jag hoppas verkligen att du kommer kunna vara lycklig nu resten av ditt liv! <3

Du anar inte vad jag önskar att jag hade 5-10 kg extra på kroppen nu.....jag tror att alla människor vill ha något som dom inte har, och i ditt fall så handlar det om vikten, men försök att tänka att du blivit frisk från din ångest! Både du och jag och många andra vet hur fruktansvärt det är att leva som du gjort, och som jag gör...

Ska inte skriva ett jätte långt inlägg, men ville bara berätta det där med medicinen, du kan ju tänka på det iallafall, eller läsa lite om det få se om det kan stämma.

Du är bäst vännen!

Kram <3

Besvara

Svar från Trullan 2014-03-14 09:39

Hej Jessica!
Min kropp har alltid varit fylld med vatten (min pappas lika så). Men tror faktiskt att det blivit värre de senaste åren. Skulle inte förvåna mig om det har med medicinen att göra. Vet Du, alldeles nyss minskade jag min medicin med 10 mg igen!!! Hoppas, hoppas att detta kommer att fungera. Nu äter jag två kapslar om dagen, istället för tre...
Sköt om Dig min vän och tack för Dina rader.
Kramar Milla

Svara

[email protected] 2014-01-18 09:05

Jag tror att det är ens egen vilja och stålsättning om man märker att vågen börjar visa några kilos övervikt .Kanske måste du få dej att verkligen bestämma dej att jag vill gå ner i vikt . Men jag tror även att känner man att man mår -OK- med sitt utseende så kanske man ska lära sej leva med sin vikt och bli lycklig där . Jag tror riktig lycka är att man kan tycka om och och börja tro på sej själv . Du skriver att du vill bli -ÄLSKAD- för vem du är . Jag känner inte dej Camilla men jag tror att du inte är svår att tycka om . Önskar dej ett bra liv och var lycklig i din kropp så tror jag att du får ett bra liv . Kram från Krillan 54 i Läckeby .

Besvara

syntax 2014-01-18 10:19

Problemet är och förblir ätandet. Allt som man blir fet av kommer in genom munnen - det finns ingen annan väg.
Den överviktige skyller på allehanda omständigheter som dålig förbränning och så vidare, och påstår sig äta så lite, så lite. När man sedan låter närstående kontrollera och skriva upp - visar det sig att dom småäter mest hela tiden. Deras övervikt motsvaras tämligen precis av deras för stora näringsintag.
Börja med att lyfta bort allt småätande mellan måltiderna (som jag är alldeles säker på att du håller på med) - och du kommer snabbt att rasa i vikt.

Besvara

Svar från Trullan 2014-01-18 10:50

Faktum är att jag INTE småäter mellan måltiderna. Det har aldrig varit "min grej". Är jag hungrig vill jag ha MAT. Efter maten däremot äter jag gärna en bit choklad (ca 10 gram)? Mat äter jag 1 (max 2 gånger/dag) plus frukost.
Mvh Milla

Svara

syntax 2014-01-18 13:04

Då går ekvationen inte ihop med mindre än att du smäller i dig rent enorma mängder mat vid de två måltidstillfällena.

Svara

tomazon 2014-01-18 10:48

Man ska alltid älska sig själv. Gör man inte det kan man inte älska andra.

mvh Tommy

Besvara

Svar från Trullan 2014-01-18 10:57

Men det stämmer inte. Jag har superlätt att älska andra!
Det är mig själv som jag har svårt för att tycka om.
Mvh Milla

Svara

steffe53 2014-01-18 17:16

Bästa sättet att gå ner i vikt är att lämna kilona kvar på tallriken sa saligt avsomnade Tore Wretman...håller med...själv gick jag upp 20 kg sen jag slutade jobba men har kämpat mig ner 10 kg sista halvåret med ngn slags 5-2 diet lite halvslarvigt men det har funkat genom att bara äta tonfisk, makrillfiléer, frukt, brysselkål o.s.v....och det bästa med det är att man kan äta ofta så man slipper det där jäkla suget hela tiden...tonfisk är bra...bara å ta ett par tuggor när man känner att det börjar suga lite i tarmen...ska ner mera kilon men just nu så är det paus...och vågen står still!
Hoppas du hittar någon lösning...Lycka till!

Besvara

Svar från Trullan 2014-03-14 09:47

Tack Stefan. Jag hoppas också att jag kommer ut ur detta "matmissbruk" på något sätt. Har aldrig haft problem att gå ned i vikt innan jag började med medicin, men medicinen gör att jag tänker (och handlar) helt annorlunda. Bra jobbat av Dig och fortsatt lycka till.
Med vänlig hälsning MIlla

Svara

ronny vervaart 2014-01-18 20:12

nu läste jag inte hela texten tyvär,men vad jag kan säga skit i vågen å se till dej själv och inte vad andra har för förväntningar på dej som du tror.du lever ditt liv som ingen annan kan leva,njut av dagen i morgon kan det vara försent.mvh ronny

Besvara

Svar från Trullan 2014-03-14 09:45

Precis så skulle jag vila tänka/känna ända från mitt hjärta.
Frågan är bara hur man gör?
Med vänlig hälsning Milla

Svara

Katarina Holmström 2014-01-19 20:41

Huvudsaken är väl att du mår bra, tänker jag. Men om du vill gå ner lite så kanske du kan byta diet..? Jag menar absolut inte att du ska banta, men har du prövat LCHF? Då äter man gott och håller sig mätt...
Katarina

Besvara

Svar från Trullan 2014-03-14 09:42

Grejen är att jag inte fixar att byta kost på egen hand. Jag har blivit "matmissbrukare" och jag skulle behöva bli "inlåst" och tvingad att äta vissa saker (och avstå från andra)! Jag behöver hjälp, klarar inte detta
på egen hand, tyvärr.
Med vänlig hälsning Milla

Svara

peryourhealth

I was actually reading your article and found some really interesting information. The thing is quite clear that I just want to thank for it. peryourhealth

Besvara