Kanske borde jag lära mig att älska mig själv som jag är istället för att drömma om det som en gång varit?
Drygt två år har gått sedan jag började med medicin mot ångest och under dessa år har jag gått upp 20 kg!
I början brydde jag mig inte så mycket när jag gick upp ett par kilo. Jag var fortfarande "smal" och relativt nöjd med mig själv (jag var/är ju trots allt över 40 år). Men framför allt mådde jag så himla bra och jag övertygade mig själv att "jag var värd" att få "festa" lite extra nu när jag äntligen blivit ångestfri och kunde äta sådant som jag tidigare inte vågade stoppa i munnen. Tanken var att jag skulle "ta mig i kragen" och börja leva sundare, snart... Jag skulle bara tillåta mig själv att få må bra ett litet tag till.
Men festen bara fortsatte, jag mådde så himla bra och tillät att fler och fler kilo fick sätta sig på min rumpa, midja, lår och armar. Tidigare var jag ganska "vältränad" men nu lät jag min kropp förfalla mer och mer. Snart hade jag gått upp 7 kg och jag började inse att min nya livsstil inte skulle hålla i längden.
Jag tröstade mig med att jag teoretiskt visste hur jag skulle göra för att gå ned i vikt igen (eftersom jag hade gjort det ganska nyligen inför mitt bröllop 2008). Vad jag däremot inte visste var hur svårt det skulle bli och hur mycket min ämnesomsättning hade förändrats i samband med att jag började äta "lyckopiller".
Jag gjorde några tappra försök att återfå min gamla vikt, men det slutade alltid med att jag gick upp igen, plus lite till...
När jag hade gått upp 10 kg stannade vågen faktiskt ett tag och jag började hoppas att den med min hjälp till och med skulle börja sjunka.
Jag kommer ihåg att jag köpte ett par lila "arbetsbyxor" (sådana där byxor med skydd för knäna) som jag planerade att använda när jag fotograferade makro ute i naturen. Jag köpte ett par som var något för små, för att jag skulle bli peppad att gå ned ett par kilo, så att byxorna skulle passa perfekt. Idag får jag inte ens på mig dessa byxor...
Helt utan förvarning eller utan någon speciell anledning började vågen stiga igen och helt plötsligt hade jag gått upp ytterligare 7 kg!!! Jag hade vare sig börjat äta mer eller motionera mindre, ändå fortsatte jag bara att gå upp i vikt.
Idag är jag 20 kg tyngre och inget tyder på att jag kommer gå ned i vikt i framtiden.
Men vad är det egentligen som säger att man måste vara smal? Kan man inte bli älskad och leva lycklig i alla fall? I nuläget vet jag faktiskt inte. Jag älskar sannerligen inte mig själv. I dagsläget skäms jag över hur jag ser ut. Jag vill inte klä av mig inför min man, när jag ser min egen spegelbild blir jag äcklad och jag vill helst inte träffa familj och vänner. Speciellt vänner som inte har sett mig på ett par år.
Samtidigt mår jag som sagt så bra. Jag är lyckligare än jag någonsin varit, ångestfri, äter gott och rör på mig när jag själv vill. Jag har (nästan) allt en människa kan önska sig, men ändå hindrar vikten mig från att vara 100% nöjd och lycklig.
Kanske skulle jag kunna gå ned i vikt (i alla fall några kilo) om jag verkligen lägger manken till. Men är det värt all uppoffring? Kan man inte arbeta på att "älska sig själv som man är" istället? Vad är det som säger att man måste vara smal? Är det för att man vill "se bra ut", men för vem? Är det för ens egen skull eller någon annans? Eller är det för att kroppen mår bättre av en sundare livsstil? Kanske resonerar jag så här bara för att slippa ta itu med problemet?
En av nackdelarna med att ha gått upp i vikt är att jag går miste om en "helt ny garderob" med kläder (kläder som jag köpte när jag var smal) men det finns ju nya, större kläder att köpa. Min man skulle aldrig lämna mig på grund av min övervikt, det är jag säker på och mina husdjur älskar mig villkorslöst. I ärlighetens namn tror jag att det är jag själv som är mest kritisk mot mig själv och min vikt. Men jag tänker på min vikt nästan jämt. Hela tiden blir jag påmind om mitt utseende. Varje dag upptäcker jag att "kläderna är för små", jag känner hur låren "slår" emot varandra för varje steg jag tar och BH-n sitter så tajt (trots att den är knäppt på yttersta "knappen") att jag knappt kan andas. Jag får ont i knäna och i ryggen, eftersom min kropp är ovan att bära 20 kg extra. Ibland känns det till och med som hjärtat mår dåligt av övervikten. Det allra värsta är när jag går förbi en spegel eller ser mig själv på foto/film, då HATAR jag faktiskt mig själv för att jag låtit det gå så långt.
Tänk om vågen fortsätter uppåt, tänk om det inte finns något stopp, tänk om jag "äter mig till döds"!
Kram Milla





Natti natti
Gun-Inger
Natti, natti.
/Milla
Må gott
Mvh Milla
Må gott
/Hans-Åke
Om din viktuppgång däremot beror på kosten så förstår jag att det är svårt...men ingen kommer se på dig annorlunda för att du väger mer än du gjorde innan du började med medicin! Du är ju fortfarande samma Milla, fast en lycklig Milla, och jag hoppas verkligen att du kommer kunna vara lycklig nu resten av ditt liv! <3
Du anar inte vad jag önskar att jag hade 5-10 kg extra på kroppen nu.....jag tror att alla människor vill ha något som dom inte har, och i ditt fall så handlar det om vikten, men försök att tänka att du blivit frisk från din ångest! Både du och jag och många andra vet hur fruktansvärt det är att leva som du gjort, och som jag gör...
Ska inte skriva ett jätte långt inlägg, men ville bara berätta det där med medicinen, du kan ju tänka på det iallafall, eller läsa lite om det få se om det kan stämma.
Du är bäst vännen!
Kram <3
Min kropp har alltid varit fylld med vatten (min pappas lika så). Men tror faktiskt att det blivit värre de senaste åren. Skulle inte förvåna mig om det har med medicinen att göra. Vet Du, alldeles nyss minskade jag min medicin med 10 mg igen!!! Hoppas, hoppas att detta kommer att fungera. Nu äter jag två kapslar om dagen, istället för tre...
Sköt om Dig min vän och tack för Dina rader.
Kramar Milla
Den överviktige skyller på allehanda omständigheter som dålig förbränning och så vidare, och påstår sig äta så lite, så lite. När man sedan låter närstående kontrollera och skriva upp - visar det sig att dom småäter mest hela tiden. Deras övervikt motsvaras tämligen precis av deras för stora näringsintag.
Börja med att lyfta bort allt småätande mellan måltiderna (som jag är alldeles säker på att du håller på med) - och du kommer snabbt att rasa i vikt.
Mvh Milla
mvh Tommy
Det är mig själv som jag har svårt för att tycka om.
Mvh Milla
Hoppas du hittar någon lösning...Lycka till!
Med vänlig hälsning MIlla
Frågan är bara hur man gör?
Med vänlig hälsning Milla
Katarina
på egen hand, tyvärr.
Med vänlig hälsning Milla