Orange vägglocke eller åtminstone en långbenslocke

Jag tror att det här kan vara en orange vägglocke, om inte hör den i alla fall till familjen långbenslocke. Utseende, men även att de trivs i stadsmiljö t ex i trädgårdar, på murar, i blomrabatter etc upp till ungefär Dalälven. Om någon har andra förslag tar jag tacksamt emot dessa. Det är antagligen en hona då de har något större kropp och är mer bruna än orange som är typiskt för hannarna. 

Vi har gott om dessa i trädgården just nu och det var mängder av dem i mina pelargoner som fick flytta in i helgen. Det är inte äkta spindlar men de hör till spindeldjuren och har fyra benpar och två pedipalper. Den här har dock bara sju ben men det är inte ovanligt att de har tappat ett eller två. Till skillnad från spindlar har de bara två ögon och kroppen är mer sammaväxt till en enhet än hos spindlar, som har ett tydligt huvud och en bakkropp. 

Titta på ögonen (förstora gärna), på denna som är fotad bakifrån. Som de är placerade ser det ut som att de även kan se bakåt. Lockespindlar har inget gift och kan inte spinna silke. De springer ikapp sina byten och då är det nog bra att kunna se även bakåt. De är dock allätare och drygar ut bytesdjuren med växter och as.  

Det mellersta benparet på orange vägglocke är 60-70 mm långa och jag undrar om de inte använder dessa som antenner och "smakar av" sina omgivningar. Om man tittar en stund på dem ser man att de ofta drar just ett av dessa extralånga ben mellan pedipalperna. Kanske kan de då bilda sej en uppfattning om vad benet har rört vid. Man ser också att de långa benen berör ytor t ex under blad, där spindeln rimligtvis inte kan se.

Den mest troliga tiden att stöta på dessa långbenta djur är just nu, från sensommar till sen höst och man behöver inte gå långt, närmsta blomrabatt eller kruka torde räcka.

Hälsningar Lena

Biologisk mångfald längs vägkanten

1.

Svenska ängar och naturbeten har minskat kraftigt och det påverkar den biologiska mångfalden negativt. Nu har forskare börjat titta på om inte vägkanter som sköts rätt kan bli ett komplement till ängsmark. I helgen promenerade jag längs en cykelbana i Knivsta med diken på båda sidor. Jag la märke till att det var väldigt mycket som blommade längs dikena och gjorde därför om turen med kameran och fotograferade alla arter jag kunde hitta som blommade. Sträckan var 2,5 km och jag spanade av den vänstra sidan först och på väg tillbaka kollade jag den högra. Inleder med fem sorters klöver och lucern (den blålila).  

2. Åkervindan slingrade sej fram i stora mängder.

Det kommer mycket bilder nu så gillar du inte blommor skrolla till slutet och se hur många jag hittade.

3. Liten blåklocka framför gulmåra. En krusskräppa med åkervinda runt. Kråkvicker till höger med en liten fjäril och den vita resliga stängeln är ett mörkt kungsljus. Gissa om promenaden gick sakta i början. 

4.

När jag går längs cykelbanan passerar jag åkermark med olika sädesslag, vall och en kort bit med våtmark som övergår i lite skog.  Jag blir mer och mer förvånad över hur många olika blommande arter jag hittar och har helt tappat räkningen. Vild riddarsporre, stor blåklocka, mjuknäva, väddklint, blåklint i mitten, midsommarblomster, tandrot, åkerförgätmigej och blodnäva.

5. Vägtistel (tro jag, den står ju vid en väg vetja) och ullig kardborre.

6. Detta är strimsporre har jag fått veta. En växt jag aldrig hört talas om. 

7. Gräs-stjärnblomma

8. Bladersbrå, vallmo (det finns förstås flera sorter), smörblomma och prästkrage.

9. Käringtand. Det finns otroligt många gula blommor. Kolla nedan. 

10. Gulsporre, kungljus och två okända. Min gamla flora räcker inte till. 

11. Åkersenap, blodrot, okänd, okänd, videört i mitten, okänd, falsk johannesört (?), renfana och gulvial 

12. Femfingerört

13. Liten söt vit blomma, det var visst rätt blött här.

14. Rödkörvel

15. Flockblommiga växter kan jag inte så många. Den andra är i alla fall en rölleka (dock inte en flockblommig utan korgblommig), den rosa är oerhört vacker, första i andra raden påminner om morot eller kanske vildpersilja, hundloka och slutligen älggräs.

16. Den andra är i alla fall gråbo och de tre sista är vitmåra, fackelblomster och mjölkört.

17. Uppländsk vallört och blåeld.

18, Hampdån, vitplister och mjukdån (kanske).

19. Kanske en fröställning ? och rosendunört.

20. Okänd och mycket liten blomma, jordrök, revormstörel och tja, en gul till (en fibbla har jag fått veta).

21. Detta är också en fibbla, tack Mats. De är svåra, jag måste ut igen och titta på bladen, men det kanske inte räcker. Det blev i alla fall 69 totalt, inte illa på 2,5 km vägkant.

Hälsningar Lena

Våren kommer trots allt

Under ett par promenader har jag försökt hitta några säkra vårtecken i naturen. Förra helgen blev det inte så många, men de gula små solarna hade faktiskt titta fram även i Knivsta. Nu är det betydligt fler.

På väg till jobbet igår åkte jag förbi de här goa djuren som just blivit utsläppta. De sprang runt när jag fick syn på dem men innan jag lyckats parkera och få fram kameran hade de lugnat sej. 

Nu har även blåsipporna tittat fram. Dessa finns väldig nära hemmet och jag kollade där först. Det var dock helt omöjligt att ligga på mage där och experimentera med de första blå, inte ens med ett liggunderlag.

På samma plats hittade jag förra året vita blåsippor. De fanns där även i år och tittade fram mellan de bruna löven. De växer i utkanten av en trädgård, i skogsbrynet, men det kanske är något som har planterats en gång i tiden. Jag vet inte men kanske någon trädgårdskunnig här på FS vet om det går att köpa vita blåsippor. Våren har i alla fall kommit till Knivsta även om det inte varit någon vårvärme idag direkt. 

Ha en trevlig helg allihopa.

Hälsningar Lena

Glimtar från regnskogen

Vi har kommit tillbaka från 7 intensiva dagar på en dykbåt och jag har förstås mängder med bilder från Stora barriärrevet, det kommer senare för jag har inte hunnit med att jobba med bilderna under resan. Vi avslutade vistelsen i Queensland med några dagar i Cairns med omnejd. Här finns det regnskog och en dag begav vi oss till ett område norrut som heter Cape Tribulation. Här var det inte rak väg och 12 mil i timmen som i Western Australia utan en bilresa på tolv mil visade sej ta nästan tre timmar (+ en färja). Vi trodde Google maps hade fel....men det stämde. Krokigt, smalt och backigt. Väldigt frodigt och växtligheten såg ibland ut att vilja invadera vägen

Regnskogen här är tät och korvig, ofta ganska "skräpig" för stora blad rasar ständigt ner och annat växer uppåt. Vi har lite tur för det är bara 32 grader varmt men med ca 80% luftfuktighet känns det ändå rätt svettigt när vi går till fots.

Det är blött och små krabbor håller till i en stor vattenpöl. Vi ser små ödlor och ibland är ljudet av vad vi antar är grodor nästan öronbedövande. Men vi lyckades inte få syn på en enda.

De stora gröna parasollerna skyddar effektiv från solens strålar och miljön under känns mest som ett tropiskt växthus där bevattningen står på hela tiden.

Vi ser en hel del spindlar och andra insekter men, lite otippat, är de få som är besvärande. Spindlarna sitter ju där dom sitter, men vi hade nog förväntat oss mer mygg och flugor, men de vållade inga problem. De (stora) roliga insekterna ovan är "peppermint stick insects" och de verkade upptagna med att göra fler. Vi gick till fots eller krypkörde med bilen och hela tiden spanade vi efter en stor fågel som ska finnas här....en jättestor 

Efter många timmar och när vi är på väg hem, skymtar vi något stort bland växtligheten. Det är Fredrik som ser den först. En kasuar. Trots att den kan bli två meter hög och väga över 60 kg är det en skygg fågel som är svårt att hitta. Det finns inte så många heller.....även om de förkommer en del i norra Australiens regnskogar så har vi nog tur som får se en. De är också kända för att ha lite dåligt humör.

Till slut öppnar sej en lagom stor glipa så jag kan få några bilder på den stora fågeln. Jag upptäcker då att den också har två ungar. Den ena kan man se i högra hörnet. Det är pappa kasuar som ruvar och sedan sköter om avkomman i åtta-nio månader. 

 Så här ser en av de små telningarna ut. Det är mörkt i skogen, ISO 2000 och just denna bild 1/100 s.

Det är en stöddig fågel med en stor hornplåt på huvudet som den kan försvara sej med, förutom den stora klon på en av de tre tårna som jag tyvärr inte fick med på någon bild.

Nu väntar betydligt kyligare breddgrader för nästa etapp på vår resa är Tasmaninen. Idag utlovades 16 grader på dagen och bara 8 till natten...Vattentemperaturen är 17 grader, vi är vana vid 28 minst.

Hej så länge,

Lena

Naturbete och biologisk mångfald

" - Wow kolla!!! Det kommer ett helt gäng med människor! Undrar vad de ska göra i vår hage? "

" - Vad kollar ni på? Vår mat ??? "

" - Maten är jättegod här men du kanske har lite smågodis eller nåt annat kul med socker på ? "

I går var jag på naturbetesvandring från lunch och hela eftermiddagen. Ciceron för dagen var professor Urban Emanuelsson som under många år var föreståndare för Centrum för biologisk mångfald vid SLU. Han är expert på naturvård i odlingslandskapet och berättade om hur viktigt det är med naturbeten för den den biologiska mångfalden. Naturbeten är permanenta gräsmarker som inte plöjs, sås in, gödslas eller bearbetas. Det ska finnas en lagom mängd träd samt djur som betar och håller öppet, helst kor men får och hästar går också. Som ni sett betade unga nyfikna nötkreatur i denna hage. 

Coola Rosa var också med på vandringen men hon tyckte det gick alldeles för långsamt. Det fanns på tok för mycket för människorna att titta på.

Det ska finnas träd på ett naturbete och djuren verkade gilla de gamla ekarna. Jag har inte en aning om vad de var ute efter men de slickade stammen på den här eken som var uppskattningsvis 300 år gammal. Just nu räknar forskare på hur många träd det krävs för att ett naturbete med ett visst antal djur ska bli klimatneutralt. Det får inte vara för mycket träd för då blir det för skuggigt för vissa växter. Balans mellan djur, träd och växter är vad som gäller.  

Här är det en fallen asp som drar till sej stort intresse. Det var tickor på stammen, hål med småkryp, andra hål där det antagligen bott fladdermöss mm mm. Urban betonade att stammen skulle få ligga och att man kunde gå tillbaka hit och titta på hur livet utvecklades med tiden. 

Det blev förstås en hel del fokus på blommor och när vi hittade den här blev Urban riktigt förtjust. Det är en blåsuga och trots att jag faktiskt är lite intresserad av växter har jag aldrig sett den förut eller hade en aning om vad den hette. 

Vanlig midsommarblomster fanns det förstås. Vad som är speciellt med denna är att det utvecklas en lågväxande sort där det betar djur. De som börjat blomma var bara ett par decimeter höga. 

Smultron stortrivs på naturbeten och det fanns såväl vanliga vilda smultron som backsmultron i mängder. Smörblommorna blommade också för fullt.  

En av mina favoriter, humleblomster, hade precis börjat slå ut. 

Det diskreta lilla junfrulinet var bara ett av många tecken på att det här är ett välskött naturbete som har högt kulturhistorisk värde. Vi kunde heller inte låta bli att spekulera i om inte Linné  själv vandrat i dessa marker (han bodde ganska nära) och att flera av de stora ekarna antagligen fanns där redan på hans tid. 

Den här kombon kan man ju bara inte låta bli att göra. Jag antar att ni känner igen sångtexten....Just kattfot (tredje bilden) är en blomma som minskat kraftigt de senaste 20 åren men som kan komma igen på ett välskött naturbete. Vi hittade en liten plätt med nästan utblommade kattfötter.  

Ungdjuren tröttnade på att följa efter oss och drog ut på egna äventyr, men vi stötte på dem igen mot slutet av vandringen. 

Naturbetet som vi gick i är ca 40 hektar stort och hör till Lövsta forskningscentrum utanför Uppsala. Marken har skötts som ett naturbete i ca 15 år och det har gett mycket bra resultat. 

Om ni undrar över hur vi kunde ha djuren så nära inpå utan problem så var de flesta som gick på denna vandring professionella djurskötare som jobbade på anläggningen med antingen kor, grisar eller fjäderfä. Jag törs nog påstå att alla som var med, även de som inte jobbade där, hade stor djurvana. Den här mannen kan mycket väl ha skött om dessa djur från att de var småkalvar. 

Djuren var väldigt nyfikna och närgångna i början men eftersom ingen som var rädd och betedde sej osäkert lämnade de oss ifred efter ca 15 minuter. När vi sedan mötte dem innan vi skulle lämna hagen kom några fram och "hälsade", men just detta tror jag var mer personligt.

Hälsningar Lena