B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Semestercollage

Det blir mycket bilder när man är borta ett par veckor så jag avrundar vår resa till British Columbia med några collage. Hunden med de blå ögonen hette Nanuk. En jättelik blandras med bl a siberian husky, därav de blå ögonen. Har man hund och bor i vildmarken är det stora hundar som gäller, för de ger sej pumorna inte på...

Blandar med lite makro från den våta världen. De små röda anemonerna i högra övre hörnet heter jordgubbsanemon och jag kan avslöja att den lilla fisken bredvid den färggranna snäckan såg jag inte när jag tog bilden, den blev ett bonusdjur.

Sheryl med parter uppe till vänster är amerikanska kråkor. De påminner om korpar men är betydligt mindre. Den vackra ormen var stammis på kvällar och nätter då den alltid låg ringlad på ett varmt rör under en trappa tillsammans med en eller flera kompisar.

Nakensnäckor, fiskar och räkor fanns det gott om och även om sikten var dålig ibland går det alltid att fota smått. Då fungerar Canons 60 mm makro alldeles utmärkt för både fisk och små nakensnäckor.

Goda vänner på Rendezous med hunden Sam, en annan stor korsning, denna med misstänkt rottweilerinslag. Sam älskade råa morötter och fick alltid en när vi la ut med båten varje morgon. Han vaktade stället när vi var ute men en dag när vi kom hem satt det ett visitkort i ytterdörren.....Någon som kunde "prata med hundar".

Hälsningar Lena

Postat 2017-08-31 18:51 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Bald eagle

Man kan inte tillbringa två veckor i Kanadas vildmark utan att stöta på den amerikanska nationalsymbolen, den vithövdade havsörnen. Oftast ser man den så här....dvs man får syn på det vita huvudet i den annars mörkgröna omgivningen.

Ofta sitter den högst upp och spanar. En morgon med dimma gav lite extra stämning.

När vi var ute med dykbåten hade jag alltid en "landkamera" med 100-400 och spanade örn så fort tillfälle gavs. Avstånden blev oftast väldigt långa....

 

...och om örnen flög var det förstås åt fel håll.

Ett örnbo men ingen var hemma. Det här är betydligt större än det ser ut. Träden är grymt stora.

Den här har hittat ett riktigt coolt träd att sitta i.

Grova stammar och spännande former. Jag vet dock inte vad det är för träd. Här finns Douglasgran som blir enormt stora och ceder. Det gröna i bakgrunden tror jag är ceder men det behöver inte höra till denna stam.

Ibland kom vi lite närmare som t ex denna ungfågel som skrek och skrek för att bli matad. Vi såg, och hörde, båda föräldrarna men de satt högt upp och det var ingen ide att fota dem mot en ljus himmel.

 

Bästa tillfället att fota dessa pampiga örnar är när laxarna samlas i vattendragen. Då frossar örnar, fiskgjusar och björnar tillsammans. Det kan man göra i juli....men då är det ofta mycket dålig sikt om man vill kombinera örn och björn med dykning.

Tills vidare får vi nöja oss med att se dem på lite avstånd. Bästa fotomöjligheterna inträffar ju dessutom när man står med full dykutrustning och inte har en chans att greppa rätt kamera.

Hej så länge,

Lena

Postat 2017-08-27 21:15 | Permalink | Kommentarer (18) | Kommentera

Pigga hajar

När man åker på dyksemester till British Columbia förväntar man sej inte att få möta haj. Det finns visserligen en unik och mycket ovanlig hajart i trakterna kring Barkely Sound, som vi sett vid ett tillfälle 2012. Nu hade vid dock flyttat på oss och dök utanför en liten ort som heter Egmont, vid BC sunshine coast. På första dyket påstod min sambo att han sett en haj men jag trodde han skojade. Men det gjorde han inte....för visst fanns det hajar, små nyfikna pigghajar.

Vi mötte dessa pigghajar nästan på varje dyk. De kom till oss. Det var som att de patrullerade området och kom fram för att kolla vad vi var för konstiga djur. De möter inte några stora mängder dykare och var mycket nyfikna. Ibland var det t o m två hajar och här kan man se den andra i bakgrunden.  

Här kommer en pigg liten haj simmande rakt mot kameran och man kan se kompisen vid stjärtfenan. Dessa hajar finns även i skandinaviska vatten men de är starkt hotade och det är mycket ovanligt att få se en. Vi har fiskat slut på dem. Det här var första mötet för vår del. 

Det enklaste när man fotar dessa är att bara ligga stilla och låta dem komma fram. De kommer av ren nyfikenhet. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 fisheyezoom på en Canon 7d mk II. Hajarna är graciösa och oerhört vackra tycker jag.

Pigghajen blir drygt 1 m lång och kan väga 15 kg. Vi mötte flera som var mindre men de drog sej inte för att komma så nära att de inte ens fick plats i bildrutan. Här kan man tydligt se taggen som finns framför varje ryggfena. Den är giftig och används vid bade anfall och försvar.

En haj kom så nära att den nästan satte nosen i kamerans port och med en fisheye blir den då lite "stornosig". Den såg antagligen sin spegelbild i den välvda porten vilket brukar kunna locka fram en del djur väldigt nära. Dock blir den lite dåligt belyst för blixtarna är inte ställda för att de ska komma fullt så nära.

Hajmötena gick ofta ganska snabbt. De kom simmande mot oss och svepte förbi för att sedan återkomma i ett par eller möjligen tre loopar som blev snävare för varje runda. Sedan vände de ofta ner mot djupare vatten. Flera av dessa bilder har jag bara tryckt av utan att ens titta genom sökaren. När hajen väl kom gick det fort och jag ville inte rycka upp kameran framför ansiktet, vilket antagligen hade skrämt den. Det var bättre att chansa lite och några bilder blev ju skarpa.

Den här hajen kom mot mej när jag låg vid en vägg ganska djupt (ca 30 m). Den valde att simma under mej och försvinna bort i mörkert. När man tar bilder mot djupet är inte vattnet grönt, bara svart.

Hälsningar Lena

Postat 2017-08-25 08:13 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Udda djur

I ett förvånansvärt smalt utrymme ligger den store och vilar. En "giant pacific octopus" som var rejält stor för det är bara bråkdelen som syns av den åttaarmade bläckfisken. De har inget skelett och kan däför tränga in sej på vad som verkar vara helt omöjliga platser. Om man tittar noga kan man se att den har en sjögurka, en sjöstjärna och en gul naknesnäcka (bakom sjöborren) som "kompanjoner" i skrevan.

Det här är en riktigt "udda typ". En "puget sound king crab". De finns från Alaska längs hela västkusten ned till ungefär Californien. De ser ut som en korsning mellan en stridsvagn och en "transformer".  Det kan t o m vara lite svårt att förstå vad man tittar på.

Här en närbild där man faktiskt kan skönja ögonen mitt i bilden. De är orange med en svart prick i mitten.

På den här bilden kan man kanske få en viss uppfattning om hur stora de är.  De är rödorange och gula med en del blålila prickar när de är vuxna.   

Det här är en mycket liten (ca 3 cm) juvenil krabba. De ser ut som små kantiga orangefärgade stenar som rör sej över botten. Under det här dyket höll vi oss längs en bergvägg för det var mycket dålig sikt i vattnet. På ytan passerade en knölval längs väggen precis ovanför våra bubblor. Peter som var på båten var i extas när vi kom upp och trodde förstås att vi sett valen, men icke....Om man inte kan se längre än en halv meter missar man även en knölval. Han hade fått största upplevelsen under detta dyk för valen hade även kommit förbi båten på ett par meters avstånd och tittat på honom.  

Det här är en annan speciell varelse som man kan möta i vattnen runt British Columbia. En "wolf-eel" som närmast kan översättas till havskattål på svenska. De kan bli två och en halv meter långa och väga upp till 20 kg.

Huvudet är mycket likt den havskatt som man kan se i Skandinaviska vatten, men den är lång som en muräna. Vuxna djur är blågrå och kan se ganska grymma ut med sitt skrynkliga och ibland ärrade ansikte. Ibland kan man hitta två i samma skreva för de bildar par och vaktar sina ägg tillsammans.

Unga individer är brunaktiga och blir sedan blåare i tonen.

Den här är inte tjockare än min tumme men ser redan "gammal och tandlös" ut. Det finns dock en rejäl uppstättning tänder i munnen på varje individ. 

Efter en lång dykdag slår vi oss ner på verandan och tittar ut över Rainy Bay. I går skymtade vi faktiskt valen (mest troligt den Peter såg idag) när vi satt här. Vi såg den blåsa och så småningom visa stjärtfenan.

Det är helt vindstilla och fortfarande minst 25 grader varmt....kall dryck står på bordet, blixtar och batterier ligger på laddning...

....och på grillen ligger middagen.

Nästa inlägg bli en hajspecial.

Hälsningar Lena

Postat 2017-08-23 08:06 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

De små glädjefåglarna

Det finns nog ingen fågel som gör mej så glad som de pigga små kolibrierna. Dessa våra minsta fåglar ( ca 320 arter) finns bara i Amerika, flest i Syd- och Centralamerika, men även så långt norrut som British Columbia, Kanada. När vi anlände i början på augusti hade de flesta dock dragit söderut men några ungfåglar av Rufus och Annakolibrier höll sej fortfarande kvar. Det är en utmaning att fånga dessa på bild, men man lär sej ganska snabbt deras rutiner och beteende....

Det här är inte svårt att få till. Lika lätt som att fota svenska småfåglar vid fågelbordet på vintern. De sitter långa stunder i kolibrimataren och sörplar i sej sockerlösning. Men det är ju inte den här typen av bilder man helst vill ha... 

Det här är inte heller så svårt. Bara att flytta fokuspunkten från mataren till fågeln som med jämna mellanrum lämnar mataren och flyger runt en stund för att bevaka automaten. De är mycket teritoriella och jagar snabbt bort andra kolibrier (och andra fåglar som tror att de är kolibrier och vill ha socker till middag).

På tvättlinan är inte heller så svårt. Den var en perfekt landningsplats mellan två automater och en blommande buske. En av de få växter som fortfarande blommade och kolibrier vill ha blommor, helst röda.

Till slut hittade jag det bästa stället. Jag stog inne i vardagsrummet och fotade ut på balkongen, genom öppna balkongdörrar. På ett bord stod en stor röd pelargon och alldeles intill fanns en automat. Kolibrier älskar röda blommor och pelargonen fick flera besök, det var bara att invänta pippin och sätta fokuspunkten på den. Vilket inte var helt lätt för det går undan och på ett fullständigt oberäkneligt sätt.  

Lägg märke till att den sticker ut tungan lite på denna bild. Det var skugga eller halvskugga på balkongen och ganska sent på dagen när jag tog dessa bilder. ISO 1250 eller 1600 och slutartiden någonstans mellan 1/1000 s och 1/2000 s.  

Jag använde Canons senaste 100-400 på min 5D mk III och bländaren är sålunda 5,6 på alla bilder. Alla bilderna är beskurna även om jag inte stod särskilt många meter från blomman. Fåglarna är pyttesmå.

Jag håller andan och sätter fokuspunkten på den lilla irrande varelsen....och om någon såg mej skulle de se att jag ler hela tiden. Man kan inte annat är bli glad när man ser dessa små intensiva fåglar...seriebildtagning på högsta nivå, för mej 7 bilder/s. Det räcker faktiskt, om man bara sätter den enda fokuspunkten....

De kan besöka upp till 2000 blommor på en dag men äter också en hel del insekter. De behöver förstås både protein och raketbränsle (glukos).

Om en människa som väger  ca 70 kilo skulle sätta i sej lika mycket socker som en kolibri, i förhållande till sin kroppsvikt, skulle det bli ungefär 35-40 kg per dag...och det finns inga feta kolibrier.... Den här sträcker också ut tungan.

De har ett flygsätt som gör att man snarare förknippar dem med stora insekter. De kan flyga baklänges, göra volter, stå helt stilla och sedan kasta sej iväg i vilken riktning som helst. För att klara detta slår hjärtat 1200-1300 slag/minut i dessa småttingar. Dessutom är hjärtat ovanligt stort i förhållande till kroppsvikten, en anpassning för att klara den extrema flygningen.

Kolibrier har ofta mycket färggranna fjädrar som kan se extra spektakulära ut i rätt ljus. Det är oftast hannarna som uppvisar denna prakt men eftersom de fåglar vi såg var uteslutande ungfåglar var de inte alls så praktfulla. Den här ryggtavlan tyckte jag ändå var rätt spektakulär.

Det här är en Annakolibri och man kan precis ana några rosafärgade fjädrar på halsen/huvudet.  Den här bilden är ingen höjdare men jag vill gärna visa hur de kan se ut med längre slutartid, i detta fall 1/125 s.

Här ser man mer av de rosafärgade fjädrarna. Samma slutartid som ovan. Bakgrunden är ett mörkt fönster och vi befinner oss på ett helt annat ställe än på de tidigare bilderna.

Här är det 1/500 s. Lägg märke till fötterna som "hänger" under fågeln, dvs de drar inte in dem i fjäderdräkten. Det är för att fötterna är ett sätt för dessa fåglar att göra sej av med värme. Fåglar kan inte svettas. Muskelaktivitet som den här typen av flygning genererar mycket värme och i ett varmt klimat skulle de snabbt bli överhettade. Genom att exponera fötter och ben kan de göra sej av med en del av denna värme (dokumenterat med värmekamera).

Är de inte helt fantastiska ???

Hälsningar Lena

Postat 2017-08-20 18:24 | Permalink | Kommentarer (18) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa