En till undervattensblogg

Vi brukar ofta åka och dyka i Norge vecka 38, men i år blir det ingen resa till Tustna.  Plockade därför fram några bilder från gamla Tustnaäventyr som inte varit publicerade förut. Ni har antagligen sett snarlika, ni som läst min blogg länge, men just dessa bilder har inte varit med förut. Ovan en långa. De stöter man alltid på och eftersom det är en ganska nyfiken fisk är den inte så svår att få på bild.

En liten torskfisk, osäker på vad men den har en skäggtöm. 

En del motiv är vanligt förekommande som t ex denna ishavssjöstjärna. 

De stora röda brännmaneterna brukar vi också alltid stöta på några exemplar av. 

Just denna manet hade en liten skyddsling bland sina brännande trådar. Det är ett vitlingyngel. De producerar en typ av slem som skyddar dem från de brännande nässelcellerna på trådarna och kan sålunda simma i skydd av dessa. 

Andra motiv som vi stött på men som är betydligt mer ovanliga är den här hula-hula maneten. Den kallas så för den ser ut att dansa i vattnet och då vickar "kjolen" vackert fram och tillbaka. De orangefärgade tentaklerna kan också variera i längd och ju längre de är desto mer svårfotograferad blir den förstås.  

Vi stötte på två av dessa udda maneter 2018, vid två olika dyk. Den här var betydligt djupare . Vi har aldrig sett dessa maneter någonstans, vare sej före eller efter vecka 38, 2018. 

För det mesta är vattnet klargrönt med en varm grön ton, vilket beror på att det är mycket partiklar i vattnet. Detta år hade vi ovanligt klart vatten (mindre partiklar) då blir vattnet blåare eller som här, blågrönt. Fisken på bilden är en berggylta.

De små snultrorna ser kaxiga ut när de visar huggtänderna. Den här är nog inte mer än ca 10 cm lång, så det är svårt att ta den på allvar. 

En av de jättestora anemonerna som vi alltid passerar då vi dyker i närheten av boendet på Tustna. För många år sedan hade en av dem alltid små räkor vid basen, men det har vi inte hittat på senare år. 

En liten anemon med vackra färger som jag hittade under bryggan där båten lägger till. 

Vi har också mött åttaarmade bläckfiskar under dyken vid Tustna under flera år. Bläckfiskar är bland de mest fascinerande djur man kan möta och ibland har de också varit förvånansvärt sociala. 

De kan också ändra färg från nästan vita med mörkare mönster till kraftigt röda. Skinnet kan också ha olika struktur beroende på vilken typ av underlag de sitter på. Den här tog en liten simtur, men flyttade sej bara några meter. Generellt uppfattar de inte dykare eller fotografer som något farligt, snarare något som man måste titta lite närmare på och kanske t o m sträcka ut en tentakel för att "smaka" på. 

Vi åker bort nästa vecka men inte till Norge utan till ett annat grannland. Det kommer förhoppningsvis en del bilder från den resan senare.

Hälsningar Lena

Möten i djupet I

Vi gick ner i det mörka men klara vattnet med lamporna tända. Det är alltid lika spännande för man vet inte vad man kan stöta på. 

Vi simmade ut och ner mot djupare vatten. Jag skymtade en stor ljus anemon under mej och sjönk ner bredvid den. Dykdatorn visade 30 m och jag tog raskt några bilder. Det fanns inte så mycket annat liv där som lämpade sej för vidvinkelfoto och vi simmade ganska snart upp till ca 25 m där landskapet öppnades upp med en ljus snäckskalsbotten.

jag insåg plötsligt att det låg ett djur på den ljusa botten. Wow, en bläckfisk! Det är en av de roligaste och mest spännade djur man kan möta under vatten i Norge. Den var ljus  i färgen och väl kamouflerad mot underlaget. 

Jag smög närmare och såg att den rörde lite på sej. När jag sneglade på min dykdator såg jag att tiden jag kunde vara på detta djup började ta slut. Bläckfisken sträckte plötsligt ut sej i sin fulla längd och flyttade sej en bit, tack och lov uppåt, mot något grundare vatten. 

När den slog sej ner igen hade den blivit lite rödare om tentaklerna men var fortfarande ljus. De kan ändra färg blixtsnabbt men den var fortfarande på en sandig botten med snäckskal så den behöll sin ljusa färg. Vi var nu på 22 m och jag fick några minuter dyktid till. 

Bläckfisken rörde sej sakta in bland tarebladen och en bit ifrån låg Fredrik och tittade på den. Den har nu bytt färg och blivit helt röd. Frågan var nu om denna bläckfisk skulle vara så social och nyfiken av sej som den vi träffade förra året.  

Han smög fram och sträckte ut ena handen. Bläckfisken verkade fundera en stund men flyttade sej sedan genom att promenera med tentaklerna ca en meter. Den verkade inte rädd för oss men var helt klart inte intresserad. Det var också hög tid för oss att gå mot grundare vatten så vi lämnade bläckfisken och simmade vidare.

Ca 10 minuter senare och på 15 meters djup låg ytterligare en bläckfisk. Jag trodde knappt mina ögon. Det kunde förstås vara samma men vi hade gått upp 10 m och dessutom simmat åt ett annat håll. Den här låg på en underlag som var lite blandat och hade valt att vara spräcklig i färgen.

Den reste sej upp när jag kom närmare. Mitt objektiv är en fisheyezoom och den var ställd på 12 mm. Närgränsen är 14 cm och tentaklerna nuddar nästan i porten på denna bild. Bläckfiskar har i allmänhet inget emot att vara med på bild och tycks inte uppleva bubblande dykare som något hot. Tvärtom kan man ibland få kontakt med dem och det har hänt att de också "hälsat" på oss genom att skicka ut en tentakel för att smaka av t ex en utsträckt hand (de har smaklökar i sugkopparna). Senast det hände var i Norge förra hösten som det går att läsa om här. 

Fredrik tar av sej ena handsken för bläckfiskar reagerar ofta på varmare objekt. Han närmar sej sakta men bläckfisken är inte intresserad av oss så han backar undan och tar på sej handsken igen. Det är 12 grader i vattnet och handskar är nödvändigt om man simmar runt en timme.  

Den sitter kvar på botten och en liten snultra sveper förbi när jag tar en sista bild. Vi lämnar bläckis för denna gång och går upp mot taren på grunt vatten för att avsluta vårt dyk. Vilken upplevelse, två bläckfiskmöten på samma dyk!

När den sista dykaren kommit ombord på båten är det dax att hitta ett lämpligt lunchställe. Daniel har varit längst tid i vattnet av alla och djupast (90 m). Han hade mer utrustning på sej än vad som syns på denna bild, som han häktat av sej innan han klättrade upp på stegen. För att göra den typen av djupa avancerade dyk krävs mer utbildning, prylar och träning än vid vanlig sportdykning och då kallas det teknisk dykning. 

Vi lägger till vid en liten ö och vädret är fortfarande helt underbart med strålande sol och kanske nuddar vi 15 plusgrader i luften. 

På gasgrillen ligger korvarna och alla tillbehör är framplockade. Såna här gånger smakar grillad korv extra gott. 

Vår kock Johan sköter grillningen med van hand och vi väntar på första servering. 

Naturligtvis ska det vara senap på korven. Daniel, som gjort längsta dyket (och är störst) sätter ledigt i sej tre korvar med bröd och tillbehör.

När vi andra avrundar med kaffe och en skorpa gör kocken något helt oväntat. Han tar av sej kläderna, går ut på klippkanten och hoppar i vattnet. Så varmt är det inte tycker vi andra, men han hoppar i två gånger och njuter. Våra dykdatorer har visat på 12 grader i vattnet en bit ner, men vi har alla känt att ytvattnet är kallare. Vi väljer att avvakta till andra dyk och behåller lager av kläder och tjocka underställ på. 

Hej så länge,

Lena

Ett sällsamt möte under ytan

Efter en dryg timme under ytan smakar det väldigt gott med lunch och varm tomat/böngryta sitter fint. Vi har gått iland på en liten ö och tack och lov regnar det inte. Det finns ju vissa behov som gör att man absolut måste kränga av sej torrdräkten. Det är också mer behagligt att äta om man inte behöver ha en tajt latextätning runt halsen...

Bröd, smör, pålägg, skorpor och kaffe samt en dunk med dricksvatten. Allt smakar förträffligt.

Det är extra gosigt att ha det tjocka understället på sej. Som en korsning mellan en sparkdräkt och en sovsäck. 

Efter maten är det skönt att vila en stund. Det gäller bara att hitta en bekväm position i någon lämplig klippskreva.

Evelina är yngst i gänget och är här med sin pappa som är en av arrangörerna. Dunjacka ovanpå understället och man är rustad att sova på klipporna fast det bara är ca 10 grader ute. 

Något som de flesta av oss måste göra under lunchuppehållet är att byta flaskor till nästa dyk. Om man inte har ett väldigt stort dubbelpaket eller använder en rebreather (som renar och återanvänder luften) måste man ha ett extra flaskpaket med sej.

Snart är det dax för ett nytt dyk och nu har det faktiskt börjat småregna. Vår skeppare Kenth ger oss en orientering över dykplatsen, lämpliga djup och var det kan vara bra att göra uppstigning med säkerhetsstopp. Om det råkar vara strömt, ta det lugnt och följ med, båten kommer att hämta upp oss om vi driver iväg vilket känns skönt. Vi hoppar i och sjunker ner i det gröna vattnet...

Jag har vidvinkel på kameran och spanar efter lite större motiv än nakensnäckor och eremitkräftor. Vi hittar inte så mycket men det gäller att ha tålamod och efter drygt halva dyket rycker Fredrik tag i mitt flaskpaket och pekar mot botten. Trots att den delvis är gömd bakom ett tareblad syns den ändå tydligt mot den ljusa botten, en bläckfisk!

Åttaarmade bläckfiskar är bland det coolaste man kan möta under ytan. Det har bara hänt en gång tidigare i skandinaviska vatten och det var här på Tustna för flera år sedan. Bläckfiskar är också mästare på att gömma sej och det gör dem oftast svåra att upptäcka. Den här stack dock fram en del och Fredrik smyger nära för att se om den är intresserad av att hälsa på honom. Alla ni som sett dokumentären om bläckfisken och fridykaren vet att de mycket väl kan göra det.   

Efter någon minut skickar den ut en undersökande tentakel. De har smaklökar i sugkopparna så den smakar av vad vi är för ena. De kan dessutom registrera att handen är varmare än omgivningen. Jag håller nästan andan och följer händelserna väldigt nära på motsatta sidan. Bläckfisken verkar inte bry sej inte om min kamera eller blixtarna. 

Till slut kryper den fram med hela kroppen och den fortsätter "hålla Fredrik i handen". Det här är ju nästan för bra för att vara sant. Om ni funderar över vad den stora ljusa klutten till höger är så håller F en kamera i den andra handen och blixten är vit. Han har 60 mm makro och tog bara ett par närbilder i början. Det är mysigare att försöka interagera med bläckis. 

Vi är på ca 16 m djup och jag vet att minuterna tickar. Vi har gott om luft men eftersom vi simmat betydligt djupare tidigare under dyket kommer vi inte att kunna stanna här tills vår totala dyktid är slut (60 minuter). Dessutom måste vi få till ett tre minuters stopp på ca 5 m och skicka upp en röd uppblåsbar boj så Kenth kan se oss. 

Bläckfisken släpper Fredriks hand men rör sej sedan över botten mot honom och till slut faktiskt in under honom. Jag har ett par bilder på det men de är ganska grumsiga så jag visar bara denna. Det verkade som att den röda bläckfisken tyckte att den här andra röda typen verkade OK att simma intill. Jag har blå och svart dräkt samt blixtrade ju hela tiden så åt mitt håll kom den inte.  

Bläckis simmade en kort sträcka och satte sej sedan igen och verkade iaktta oss. Jag smög nära och fick några bilder till. Nu hade vi bara ett par minuter på oss.

Ett sånt här möte i hemmavatten, även om det är Norge, är total lycka och det var utan tvekan veckans finaste upplevelse. Jag kände samma eufori som när Öhrnen fotar havsörn som äter hans utslängda fiskar.

Bläckis tar ett lojt "simtag"...

...och svävar iväg en liten bit över botten. Det är signalen för att vi måste avbryta och gå mot grundare vatten. 

Jag tar en sista bild lite ovanifrån. Vi lämnar bläckis och skänker hen ett tack för detta fina möte.

Hälsningar Lena

My Octopus Teacher

Längs hela Nordamerikas kust finns en bläckfisk som heter Giant pacific octopus. Ni som läst min blogg ett tag har sett bilder på den tidigare. Den kan nå en vikt av 50 kg och ha armar som är två-tre meter långa. Det här är ett litet exemplar som vi träffade under ett dyk i Alaska. Bläckfiskar tycker inte nödvändigtvis att dykare är läskiga och ibland kan de faktiskt t o m vara lite intresserade av oss. Det var den här.

Vi var helt ensamma när vi mötte den här bläckfisken. De andra dykarna var i vattnet förstås, men det här var en dykplats där vi kunde sprida ut oss i olika riktningar och strömmen var närmast obefintlig. Bläckfisken satt och myste på en sten såg det ut som.  

Den flyttade runt lite lojt och satte sej mitt i de röda korallerna. Bläckfiskar kan ändra färg och dessa kan bli väldigt röda. Dessutom kan de ändra strukturen på huden och på så sätt blir oerhört väl kamouflerade. 

På ett gulmönstrat underlag blev den mer gul. Den kan också bli nästan helt vit om det finns gott om vita anemoner men det fanns inga här. Färgskiftningarna går fort och det är fascinerande att se hur den skiftar i form och färg då den rör sej över "landskapet". Det mesta som ni ser i bakgrunden är andra djur och inte växter som man kanske kan tro. Det finns dock en del kelp i högra hörnet.

Det här är nästa exakt samma bild som den ovanför men här slog bara en blixt. Den ena är ombyggd och har kortare "recyclingtid". Jag tog med den här bilden ändå för jag tyckte det blev läckert på sitt, sätt även om den inte är korrekt belyst. Utan blixt skulle det inte bli bilder med färg över huvud taget, bara mörkt blågrönt och en dykare utan lampa ser inte de vackra färgerna.

Här är den rätt bra kamouflerad men det brukar vara ögat som avslöjar den. 

Vi uppehöll oss runt bläckfisken och den flyttade sej då och då utan att på allvar gömma sej. Vill de inte vara med på bild hittar de lätt en skreva och förvinner in mellan några stenar. Ibland kom den emot oss och det händer att bläckfiskar skickar ut en tentakel för att känna efter och "smaka" på ytor som är varmare än vattnet t ex blixtar och lampor, men även en framsträckt hand. De har sinnesceller motsvarande våra smaklökar i sugkopparna.

Här gör den precis det dvs "smakar av" Fredriks hand med en undersökande tentakel. Den gjorde det flera gånger men det är mycket skrufs i vattnet på dessa bilder, så jag visar bara denna. Det är en väldigt speciell upplevelse när ett vilt djur vill kolla av vem man är...

Titel på detta inlägg är densamma som en fantastiskt dokumentär (Netflix) om en man på gränsen till utbrändhet som börjar fridyka på samma plats varje dag för att hantera sin situation. Platsen är Sydafrikas västkust med kallt vatten och kelpskog. Han möter så småningom en bläckfisk (mindre än denna) och vinner långsamt dess förtroende. De träffas och simmar tillsammans varje dag, oavsett väder går mannen i vattnet och fridyker. 

Filmen är stillsam, vacker och tänkvärd, så långt från snabba actionklipp man kan komma. Den liknar inte heller vare sig Disney eller BBC produktioner. Den är filmad av en kvinna som också fridyker. Ingen av dykarna har våtdräkt utan de har successivt vant sej vid det kalla vattnet. Den är Oscarsnominerad som bästa dokumentär.

Hälsningar Lena

Bläckfisken på badplatsen

Vi lämnade bokskogen och åkte till Hamburgsund. En kort färjetur tog oss till Hamburgö och vår nästa dykdestination, Hamburgö badplats. Solen strålade och det var riktigt mysigt. Sikten i vattnet såg dessutom väldigt mycket bättre ut här än i Gullmarn.

Först en sen lunch. Eftersom vi skulle göra två dyk och det sista när det blivit mörkt, skulle det bli sen middag. Lika bra att äta ordentligt, så det blev grillad bratvurst med bröd och räksallad. 

Först gjorde vi ett dyk i dagsljus. Det är sandbotten som övergår i fint grus och snäckskal lite längre ut. Botten är ganska ljus och plattfiskarna smälter in förvånansvärt bra. De ligger ofta helt stilla och man kan fota dem i lugn och ro. 

Jag tror att det här är en liten smörbult. En utmaning att sätta fokus på för de simmar lite knyckigt hit och dit. Den är bara några centimeter lång. Bakgrunden ser mörkt ut för att vara i dagsljus, men det är i närheten av en bergvägg. 

En liten stensnultra är lättare att fånga på bild för den rör sej mer förutsägbart. 

Det mest spännande vi hittade på detta dyk var nog den stora valthornssnäckan som faktiskt såg ut att vara mitt i äggläggningen. 

Den här bilden är tagen ca en kvart senare och nu verkar den ha slutat lägga ägg och den har flyttat sej på ägghögen. Vi avslutar dyket efter mötet med snäckan och går upp. Vi fördriver tiden till solnedgången genom att åka och fylla luft på ett dykcenter i Hamburgsund. Dessutom försöker jag få en bild på de gärdsmygar som håller till i buskarna vid badplatsen, men det blev ingenting av det. Vi väntar till ca halv sex. Då börjar det bli rejält mörkt och en stor måne har precis blivit synlig. Trots månen riggar vi en pannlampa i en stolpe på badplatsen, det kan bli väldigt mörkt när vi kommer upp annars.

Varför vill man då egentligen dyka när det är kolmörkt i vattnet? Jo, då är det helt andra varelser som är aktiva. Det var förstås ordentligt med mareld men det har jag inte kommit på något sätt att fota än. Jag tror inte det går. Redan på grunt vatten stötte vi på flera tångsnällor. De är som ett grovt skosnöre och rör sej sakta i ålgräset, som ett vajande gräs. Svåra att få vettiga bilder på så vi simmade vidare.

Det fanns en massa eremitkräftor, krabbor, en hummer, vanliga simpor, småtorskar mm mm men de flesta simmade vi förbi. Vi letade efter något helt annat. En skäggsimpa fick dock vara med på bild bara för att de ser så coola ut. De håller sej helst nära botten så det blir tyvärr inte så bra bakgrund. Vi simmade runt i cirklar och det tog drygt 50 minuter innan Fredrik plötsligt signalerade med lampan...

...en liten röd bläckfisk. Äntligen! Det var ju dessa små 10-armade djur som vi åkt hit för att leta efter. Det finns två olika arter av dessa bläckfiskar på den svenska västkusten och jag tror detta är den mindre (Sepiola atlantica) för de förekommer på ganska grunt vatten.

De kan blixtsnabbt ändra färg och här tror jag den tyckte att jag kom för nära

Den blev snabbt röd igen och här hänger den precis ovanför botten och ser lite avvaktande ut. Totala längden är 4-5 cm

Helst vill jag att den ska simma en bit från botten så jag får en mjukare bakgrund.

Den är oerhört vacker och får mej att tänka på små prydnadsdjur i glas.  

Det är en del skrufs i vattnet men det beror mest på att vi är två klumpiga stora dykare som försöker röra oss runt den lilla bläckfisken. Erkänner att det är nog mest jag som rör upp skräpet när jag försöker hitta  bläckfisken i sökaren. Bilderna är tagna med 60 mm makro.

En bit högre upp i vattnet blir bakgrunden helt svart.

Det blir några bilder till av den spektakulära lilla varelsen innan vi avslutar dyket efter 66 minuter.

I morgon är det fredag....

Hälsningar Lena