Getter på sommarbete

Vi har en liten flock getter på jobbet som jag har visat bilder på vid något tidigare tillfälle. På sommaren har dessa djur ledigt och går på bete en bit utanför Uppsala. Djur på bete ska ha daglig tillsyn och vi har haft två studenter som omväxlande skött detta under sommaren. I augusti fick båda Covid och då fick de som kunde rycka in och åka på getkoll.  

Jag passerar rätt nära deras hage när jag åker till och från jobbet, och jag hade inget emot att stanna till där på hemvägen. Det var tvärtom ett mysigt sätt att avsluta dagen. Getterna används i undervisning och är väldigt sociala. När de insåg att man var i deras hage, som hade både skog och egen badplats, kom de småspringande mellan träden. 

I deras inhängnade område fanns det betesmark men de här djuren vill ju ha variation i kosten. 

Just det här taggiga trädet verkade vara extra gott.

Lägg märke til taggarna på grenarna. Man kan ju tycka att de kunde hitta annat att äta men här stod det nästan alltid någon när jag kom dit. 

Det skulle vara 23 djur i hagen och för det mesta var det rätt lätt att räkna in dem. De kom ofta springande mot en när man kom in i "skogen" och flera av dem ville helt klart att man skulle gosa med dem. De såg nog fram emot att få möta studenter igen. Getter är små idisslare och utmärkta modelldjur för mjölkkor. De är också så pass små att de inte kan ställa till med några allvarligare skador. Många av studenterna är ovana vid stora djur och då är getter perfekt. Det blir på sin höjd ett blåmärke om man blir trampad eller knuffad av en get.

Det är rätt personliga djur och charmfaktorn är hög. Getterna på mitt jobb är av mjölkras, vilket ärvad man oftast ser om man stöter på getter på en gård i Sverige. Man håller dem för mjölken som oftast blir till ost på gården där de bor. 

Det här är något betydligt mer ovanligt. Getter för köttproduktion. Rasen heter Boer och kommer ursprungligen från Sydafrika. Dessa djur blir betydligt tyngre och en fullvuxen get han väga över 100 kg. 

Jag har aldrig sett den här typen av djur förut och det blev förstås tvärnit då jag fick syn på dessa i Norge. Det var när vi var ute på älgsafari med Ole Martin i Flatanger som vi passerade dessa djur. Då hade jag precis listat ut att han är agronom, äger en gård med mark i området och han kände förstås ägaren till dessa getter (eller så var de t o m släkt). 

Här fick nu ett gäng fågelfotografer möjlighet att fota boergetter, fast det var nog mest jag som var intresserad. De är ganska roliga i färgerna med mörkbruna huvuden. En del blir ljusare men med samma typ av fläckar på huvud och framdel. Kanske finns det en helvit bock någonstans "i bakgrunden".

Det fanns också en del helbruna individer och horn hade förstås alla.

De mjuka hängande öronen ger dem ett speciellt och myckte charmig uttryck tycker jag. Det finns andra raser med stora hängande öron t ex Anglo nubian getter.

Jag frågade förstås Ole Martin om marknaden för köttget i Norge och han sa att den var mycket liten men exklusiv. Dessa getter gick till restauranger med Michelinstjärnor och lantbrukaren fick mycket bra betalt. 

Hälsningar Lena

Dimma och spindeltråd

Nu är vi i den årstiden att man kan göra en tidig morgontur och ändå hinna till jobbet i hyfsad tid. Solen går upp vid halv sex så man behöver inte stiga upp mitt i natten. I veckan gjorde jag en sådan tur och det såg lovande ut när jag kom till Hjälstaviken.

Men framme vid gömslet var det för mycket dimma. Jag såg nästan ingenting och kamerans autofokus kämpade med de fåtal motiv som fanns. Det var dock helt vindstilla och en speciell stämning. Jag hörde en hägers höga skrän någonstans ute i dimman.

Det satt också en häger till vänster om gömslet. Det var inte den här som lät, den satt mest stilla och putsade sej. 

Plötsligt lättade dimman något och jag hoppades att det kanske skulle bli lite mer givande. Enligt klockan skulle solen vara uppe vid det här laget, men det är en skogsridå som den måste över på detta ställe. Dimman tätnade igen så jag gick ut på spången för att se om det fanns något annat att fokusera på.

Solen var mycket riktigt på väg upp bakom träden.

Jag gick tillbaka till gömslet för att se hur långt solen kommit där och om det hänt något nytt. Gäss flög ju hela tiden över mitt huvud. När jag kom fram var det en fågel där, hägern, och den drog. Då gav jag upp den platsen. 

Jag hade noterat att det var både dagg och en del spindelnät så på väg tillbaka till bilen tog jag först några bilder med telet. Solen började också ge en del fina effekter.

Jag bytte till 100 mm makro som jag för ovanlighetens skull hade med mej. Oftast har jag bara ett objektiv när jag åker ut men det händer att jag stoppar på mej ett till, oftast en vidvinkel. Nu hade jag makro och då blev spindelnäten ännu mer spännande. 

Jag hade inget stativ men handhållet kan också fungera om man kan ta stöd mot något. 

Ibland var det t o m en liten spindel "hemma". Det här var ganska små nät och inte alls den typ av spindel jag hade förväntat mej.

Jag gick på en spång med räcken och det begränsar möjligheterna att fota samma nät från olika håll och i olika ljus. Men det fanns många nät att välja på. 

Nu var solen helt uppe och då upptäckte jag att spindelnäten skimrade i regnbågens färger om man tittade på dem med rätt vinkel. Tyvärr hade det också börjat blåsa. Inte mycket men tillräckligt för att ställa till det när man fotar makro. 

Jag tog några fler bilder på de vackra näten men tiden för min morgontur började ta slut.

Hög tid att åka till jobbet och ta uti med en av dagens uppgifter, som faktiskt handlade om spindeltråd och hur de spindlar som spinner stora hjulnät bildar "klistret" som gör trådarna klibbiga. Det läckra är att trådarna förblir klibbiga fast de blir blöta. 

Hälsningar Lena

Den tillintetgjorda örnen

Havsörnen har fått syn på fisken som ligger på ytan och dyker för att få sej en lättfångad måltid. Nu händer det som faktiskt inträffar med jämna mellanrum, även för en erfaren örn. Den bommar fisken. Fotografen bommade också hela förloppet, eller jag fick bilder men inte med skärpan exakt där jag ville ha den. Så jag skippar att visa dem. Det här handlar om vad som händer efter bommen med fisken.

Örnen kommer upp med tomma klor och en havstrut i baken som gapar för full hals. Visst kan man gissa sej till vad den säger?...

" - Kolla in allihopa, här flyger Norges kassaste örn! Kan inte ens ta en död fisk! Ha, ha, ha !" 

" - Hur klumpig får man vara! Det är ju ett under att du inte svultit ihjäl!!! " 

" - Halloj alla fotografer där nere i båten ! Har ni sett en så här tafatt örn förut? Å så ger den sej ut för att vara en toppredator, vilket skämt! "

" - Jaha, du ska förstås på den igen och rafsa med klorna, du vet ju hur det kommer att gå! "

" - Ska det vara nödvändigt med en sådan jaktpose, fisken är ju död! " 

" - Hallå där!!! Tro inte att du kan smita undan dokumentationen genom att försvinna ur bildfältet. Fegis!" 

Örnen kommer ner och plockar fisken lite nonchalant med ena foten. "Piece of cake" för en erfaren havsörn.

" - Så DÄR ska det gå till och nu kan du hålla TRUTEN! "

Örnen har precis lättat från vattnet  när havstruten dyker upp bakom stjärten och tjatar på med sin högljudda stämma. 

" - Nu är du bra nöjd va, men jag vet hur det kommer att sluta. Du kommer att tappa den din stora klant !!!

" - Tänk vad man får stå ut med..."

Hälsningar Lena

Kustlabb

Förutom örnar kan man också stöta på kustlabb i Nordnorge. Den har ett vingspann på ca 100–115 centimeter och kommer svepande elegant över vattnet. 

Dess fjäderdräkt förekommer i mörk-, ljus- eller mellanfas, s k morfer, vilket resulterar i att olika individer kan ha olika ljus/mörk färg. Vi mötte ett par som häckar i området och båda var ganska mörka, men beroende på exponering och bakgrund ser de lite olika ut på bilderna. De är extra vackra i häckningstid för då har de två utstickande fjädrar på stjärten. 

De här två labbarna tyckte också om hundmat, precis som måsar och trutar. De behövde dock inte ta till sina "vanliga fasoner" och jaga andra fåglar tills de spyr upp maten de lyckats komma över, sk kleptoparasitism. Här kunde de själva komma till båten och ta del av det som Ole Martin bjöd på.  

De kom ett par vändor varje gång vi var ute med båten och poserade väldigt fint för fotograferna.

I lite sol kan man se att fågeln är brun....

...och väldigt tjusig tycker jag.

Efter ett tag blev det en utmaning att försöka fånga båda labbarna på samma bild. Det var inte så lätt för det gick undan då de svepte förbi båten. Men de gjorde ofta en loop runt och kom tillbaka igen. Vi fick många chanser. 

De kunde också stanna upp i luften och nästan "ryttla" när de väntade på att få en godisbit. Det beteendet inbjöd ju till några test med olika slutartider. Här 1/1600 s och jag är förvånad att vingarna är så pass oskarpa, men de flaxade på bra när de stannade upp.

Jag gick snabbt över till mycket längre tider som t ex 1/50 s. Fågeln rör huvudet väldigt lite men det blev ju ändå väldigt få bilder som var värda att spara.

Här är det 1/40 s och huvudet är hyfsat skarpt. Att man fotograferar stående i en båt gör det ju inte lättare.

1/25 s och en lyckträff. 

Tillbaka till korta tider, 1/2500 s. Kustlabben är en av de arter som drabbats hårt av fågelinfluensa i sommar. Dessa två mådde bra då vi var där men vi hittade ett par döda och en döende havssula. Arten anses livskraftig globalt men i Sverige är den rödlistad. 

Hälsningar Lena

Mjölk på jobbet - mer än bara i kaffet

Just nu kan vi köpa mjölk på jobbet. Det kan tyckas vara en självklarhet om man jobbar på Sveriges Lantbruksuniversitet, men mjölk ska både pastöriseras och kylas för att få säljas som livsmedel (små volymer får säljas opastöriserade). Korna går ju heller inte på campus. Men i fredags dök den här upp, en mjölkautomat.  

Om man inte har med sej en egen flaska för mjölken kan man köpa en för 10 kronor. Den kan man naturligtvis återanvända.

Det här är mjölkautomaten. Mjölken pastöriseras på Lövsta gård, där korna går, och levereras kyld till automaten. Här är det bara att följa instruktionen.

Man öppnar luckan, ställer in sitt kärl och trycker på knappen. Ett räkneverk talar om hur många ml du fyllt. Sedan betalar man med svisch. Mjölken kostar 42 kronor litern. Vilket är vad man får betala om man vill ha närproducerad mjölk, ej homogeniserad och med naturlig fetthalt. Mjölkautomaten är inte något som är unikt för SLU. Den finns på ett antal gårdar ute i landet och det finns ett tillräckligt stort antal konsumenter som betalar för den här sortens mjölk. 

Vad som är lite speciellt med den här mjölken är att den kommer från ett forskningsprojekt där kor fått behålla sina kalvar i 4-6 månader. I vanliga fall tar man bort kalven från kon någon dag efter att den är född och föder upp kalvarna separat. Här följer kalven med och dricker när den behagar. 

I söndags stämde jag träff med projektledare Sigrid Agenäs och fick besöka korna med sina kalvar. Jag vet vad några av er anser om kor men här var jag tillsammans med ett proffs, fick tydliga instruktioner hur jag skulle bete mej bland djuren och naturligtvis byta både skor och kläder för att ens få sätta min fot i stallet eller hagen. Väl ute i hagen var det bara att stå stilla och titta på djuren. En och annan var förstås lite nyfiken.

Om ni föreställde er små gulliga kalvar som skuttar runt så har de passerat det stadiet nu. En sex månaders kalv är ett ganska stort djur. Den kan dricka 18-20 liter mjölk per dag, fast den har fint grönt bete att äta av. 

Men de är förstås lite söta fortfarande....

...och de mäter sej med varandra, eller så är det bara sällskapligt buffande. 

Här är några av korna på väg in till roboten för att bli mjölkade. De väljer själva när det är dax och då får de också kraftfoder. De har en transponder på halsbandet så varje ko får en fodergiva anpassad efter sina behov. Det finns en grind inne i stallet som hindrar kalvarna att komma in till mjölkroboten. När det inte är sommarbete går ju alla djuren inne i stallet och där måste det fungera med att ha kalvarna bland korna.

Här funderar de över om det är höger eller vänstertrafik som gäller. De har inte så bråttom. Eftersom de kan bestämma själva behövs ingen som stressar dem genom att  driva dem i gångarna. 

Jag fick vänta ganska länge på att en kalv skulle ta sej en slurk mjölk, men till slut fick jag utdelning. 

Sigrid berättade att korna är betydligt mer än bara "en mjölkbar", även när kalvarna börjar bli så här stora. De ser mycket ömsesidig samvaro mellan ko och kalv, de gosar och slickar varandra. 

Här är ett exempel. Det är inte bara kon som slickar kalven utan också det omvända. Det som ser ut som konstiga mönster i vitt på den här kon (och andra) är resterna av märkning med stora siffror som de haft när en doktorand gjort beteendeobservationer. Man samlar förstås in mängder med data från dessa djur. Det finns kameror både inne och ute, de har band på benen (blå grej på kalvens bakben) som registrerar hur mycket de rör sej. De registrerar förstås all typ av mjölkdata, hälsodata, vikter och en massa som jag inte har koll på. 

Men här är det bara gos just nu och visst ser man att det är mor och dotter.

Det finns lantbrukare som är intresserade av den här sortens djurhållning och det finns en efterfrågan bland konsumenter på mjölk producerad på detta sätt, men det finns väldigt lite forskning på hur väl det fungerar i praktiken.  

Här är projektledaren tillsammans med två av de mer nyfikna individerna. Sigrid är professor med inriktning på idisslare och denna söndagseftermiddag var hon på plats för att göra en del kontroller inne i stallet. Då går hon också gärna ut bland djuren och man ser att de helt klart är vana vid att hon rör sej bland dem. 

De här två var också nyfikna på oss och den där grejen som riktades mot dem som det kom små klickande ljud från. Jag hade en telezoom på den ena kameran för att kunna fota kor och kalvar på ett avstånd som inte störde dem. Jag ville ju se dem interagera med varandra. På den andra kameran hade jag 16-35 mm för Sigrid hade sagt att vissa kommer väldigt nära. 

Ko-lossalt nära ibland och då kan man ju inte motstå att ta några närbilder. Jag satt förstås inte på huk när jag tog dessa utan stod stilla bredvid kon och chansade, utan att titta i sökaren. Därav den sneda horisonten. 

Här lyckades jag bättre med horisonten. Notera flugan på mulen, nästan skarp är den också. 

Hälsningar Lena