B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Hummerns krabbfest

Under ett dyk i Hamburgsunds skärgård stötte vi på flera riktigt stora hummrar. Den första stegade kaxigt fram ur sitt gömställe när jag kom fram med kameran.

Den hade absolut ingenting emot att vara med på bild.

Hummer äter gärna krabba och dykparet före oss fick se hur denna hummer jagade bort den hummer som kalasade på krabban först. Det är lite grumligt i vattnet för de rörde till en del under den kortvariga striden. Hummern äter på ett krabben och spar en klo till senare.

Utkörd från sin håla och bortkörd från sin festmåltid. Det är mycket ovanligt att se hummer ute på botten på detta sätt på dagtid, men den här hade inget val. Det gällde att hitta en ny bra håla.

Här ger den sej av ut på jakt efter något nytt.

Festmåltiden var en vanlig krabbtaska, som man kan se nergrävd i sanden ibland.

Ibland hittar man dem klättrande på klippväggar. Det är samma sort krabba som vi gärna äter själva framåt hösten.

God lördag allihopa

Lena

Postat 2013-06-29 12:28 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Goda grannar...

" - Titta Kurt!!! Ser du så de håller på ! Man kan tro att de inte bryr sej ett dugg om vad grannarna tycker.....men KOLLA DÅ KURT !!! Tur att lillen sover..."

Hos Skansens lemurer. Kunde inte motstå en kort rapport från deras vardag.

 

Sommarhälsningar från Lena

Postat 2013-06-28 12:28 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Fiskar som byter kön och bygger bo

En av de vackraste fiskar vi har i svenska vatten är blågyltan. Den hör till läppfiskarna och är vanligt förekommande längs Bohusläns kust. Det är stor skillnad i färgsättning mellan hannar och honor. Hannarna blir också betydligt större, ca 40 cm. Honorna blir inte mer än ca 30 cm.

Den rödaktiga fisken ovan är en hona, som ibland kallas rödnäbba, och den blåskimrande fisken är en hanne, eller blåstråle. Hannar och honor är så olika att man lätt tror att det är två olika arter, dessutom förekommer varianter däremellan. Carl von Linné gjorde det misstaget då han namngav arten 1758, och gav den tre olika latinska namn. Det rätta är Labrus mixtus.

Blågyltan är hermafrodit och har anlag för båda könen när den föds. Unga fiskar ser alltid ut som honor. Vid 7-13 års ålder blir hannen vackert blå och skaffar sig då ett revir och ett harem med honor. Honorna har en hirearki inom gruppen där den största honan är dominant. Om hannen skulle förolyckas förvandlas hon till en ny hanne och tar över reviret.

 

Den vackra lilla grässnultran är en annan läppfisk, fast den har väldigt liten mun. Den finns bara i Bohuslän, men där är den ganska vanlig. I synnerhet i närheten av Gullmarns mynning.

 

En fisk som är rolig att titta på nu och dessutom tacksam att fotografera är skärsnultran (en läppfisk även den). Hannarna har väldiga bestyr med att bygga och vakta sina bon just nu.

 

Hannen bygger ett bo av alger i en skreva och lockar sedan dit honor som lägger sin rom där. Han befruktar rommen och stannar sedan för att vakta äggen fram till kläckning.

Om man upptäcker en hanne som bygger kan man lugnt stanna och titta på den. Den är så upptagen av sitt byggande att den inte bryr sej om vare sig dykare eller fotografer om man är lite försiktigt.

Här byggs det frenetiskt. Kanske inte fototekniskt så bra men ändå illustrerar bilden artens beteende rätt väl.

Man hittar ofta dessa fiskar ganska grunt och man kan då ligga länge och titta på dem.

Mera bomaterial  samlas in. Arbetet är inte över när hannen lyckats få rom i sitt bo utan då måste han vakta äggen. Det finns nämligen snikna hannar som ser ut som honor. De försöker komma åt att befrukta äggen för att föra sina egna gener vidare utan att behöva lägga ner allt arbete på bobygge och att locka till sej honor. Desstom finns de förstås de som äter fiskägg...

" - Här är mitt bo så håll er på avstånd ! "

 

Det var allt från dagens rapport

 Lena

Postat 2013-06-27 08:10 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Brännmaneter

Det fanns gott om brännmaneter i vattnen runt Väderöarna och i Hamburgsunds skärgård. De är fascinerande motiv och jag brukar strunta i trådarna och hoppas att så få trådar som möjligt ska hamna i ansiktet (där jag inte har något skydd förutom masken).

Vi såg även ovanligt många blå brännmaneter. De påminner om de röda men klockan är vackert blå och de är något mindre än de röda.

Ytan på klockan har en ojämn struktur på de blå brännmaneterna. Vissa anser att de blå bränns mer och andra att de bränns mindre än de röda.

Läckra är de i alla fall.

Röda stora brännmaneter var det gott om och många hade små vitlingyngel som höll till bland de brännande trådarna. Här är det en hel familj som nyttjar manetens skydd.

Förra sommaren berättade jag om vitlingynglen och att de är täckta av ett slem som gör att de inte bränner sej i manetens trådar. De kan både producera slemmet själva och dra nytta av slem från maneten.

De små ynglen smiter undan när man kommer med kameran och blixtarna börjar slå.

Naturligtvis fick jag manettrådar på läppen i mina försök att få bilden jag var ute efter. Eftersom jag heller inte lyckades lär bli fler närgångna möten med maneterna.

Hälsningar Lena  

 

Postat 2013-06-26 07:54 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

LÄCKAGE ! Mardröm för undervattensfotografen

Midsommarhelgen med dykning på Väderöarna började strålande.

Vattnet låg blankt i Hamburgsund då de båda dykbåtarna gav sej av på morgonen.

Lite molntussar var det här och där men det var varmt och nästan vindstilla.

Sälarna låg och gottade sej på klipporna och vi såg fram emot en stilla dykdag som kanske t o m skulle kunna resultera i ett möte med sälar i vattnet.

När man fotograferar under vatten har man oftast en vanlig landkamera, i mitt fall en Canon 7D, som man stoppar in i ett vattentätt undervattenshus. Via finurligt tätade knappar på undervattenshuset kan man komma åt alla knappar på kamerahuset. Förutom det stora locket som man stänger när man stoppat in kameran, och fästet för porten som varierar med vilket objektiv man använder, kan alla dessa små knappar resultera i läckage. Mitt undervattenshus är genomskinligt och om det uppstår ett läckage när trycket ökar under nedstigning, ser jag det som små droppar som sprids från den läckande knappen på husets insida.

Erfarna dykare går ofta ner snabbt för att utnyttja dyktiden väl och på midsommaraftonens första dyk var vi som två mycket dyksugna stenar. Under nedstigningen brukar jag sätta på blixtarna, kameran och fokusljuset samt vika ut blixtarnas armar alltmedan jag tryckutjämnar och fyller lite luft i dräkten för att bromsa nedstigningen. När vi når önskat djup är jag i allmänhet redo att ta en testbild för att se att blixtarna slår och justera exponeringen efter förhållandena på den aktuella dykplatsen. Jag var sålunda redan på 15 meters djup då jag snabbt tittade i sökaren, lät kameran fokusera och tog en bild. Ingen blixt. Jag kontrollerade då att båda blixtarna var ordentligt påslagna. Om knappen står i mellanläge slår de inte och det känner man inte alltid med tjocka handskar. Sedan upptäckte jag spåren av små vattendroppar inne i huset, och de ökade….LÄCKAGE ! Ingen panikuppstigning, det strömmade inte in vatten, men jag kunde heller inte se var det läckte…Signalerade Fredrik och tecknade UPP med tummen, ett tecken som inte går att missförstå. Pekade på kameran och han förstod vad det handlade om.

Vi gjorde inte en okontrollerat snabb uppstigning utan nådde ytan på ett någorlunda sansat sätt. Jag såg då att det samlats en liten pöl inne i huset och jag vickade kameran framåt där det satt en välvd port som kunde ta emot en del vatten. Båtföraren var observant och vi blev snabbt upphämtade. Av med alla grejer och upp med kameran på ett bord i hytten. Kameran var blöt på ovansidan och det var en obehaglig mängd vatten i huset och porten. Efter avtorkning fungerade dock allting och vi kunde pusta ut. Nu återstod bara att lista ut var det läckte. Jag misstänkte att det kunde vara i fästet för porten och plockade isär delarna. Hittad inget misstänkt men monterade i alla fall en annan port och Fredrik hoppade i vattnet med bara det tomma huset. Då upptäckte han att det var infästningen för fokuslampan som läckte. Jag var helt övertygad om att det inte skulle gå att reparera utan att skicka iväg huset på flera veckor till USA, men min underbara sambo fixade det! Jag såg inte förloppet och när jag hörde att han bl a använt en polygrip från båtens verktygslåda ville jag inte veta exakt hur det gått till. Plötsligt ville han ha fett för att smörja en o-ring och sedan skruvades fästet fast på huset igen. Ett kontrolldyk på lunchen med bara det tomma huset visade att det var tätt. Med viss tveksamhet plockade jag ihop hela utrustningen och vi gick i vattnet tillsammans efter lunch. Det blev en långsam nedstigning med mycket kontrollerande, men det var tätt. Jag tog en testbild, blixtarna slog och det såg helt OK ut. Vi simmade in bland taren och de vackra formationerna. Efter ca 10 minuter signalerar Fredrik till mej och pekar på kameran. Jag får hjärtat i halsgropen men det är inte vatten i huset…det har däremot immat igen fullständigt. Naturligtvis, fukt kvar och minst 25 grader varmt på ytan, påföljt av nedstigning i 14 grader. Nåväl, lite imma kan man leva med, det var tätt och fungerade.

Så här luddigt och mjukt blir det med imma framför objektivet. Det avtog lite under dykets gång och jag kunde inte motstå att testa några bilder.

En stor brännmanet genom ett filter av imma. Men det gjorde inget. Resten av helgen bjöd på åtskilliga möten med brännmanet, både röd och blå.

När vi kom tillbaka efter utfärden stod bordet dukat inför kvällens middag. Havskräftor till hungriga dykare, närmare bestämt 26 kg havskräftor (till 25 dykare). Dykare är hungriga men inga festprissar. Med magen full av kräftor och ömma fingrar hade de flesta hittat sina sovplatser redan vid tiotiden på kvällen. Alla ville ju vara utvilade till midsommardagens undervattensäventyr.

Mer från dessa dyk en annan dag

Lena

Postat 2013-06-24 21:24 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa