The Macintyres

Från parken och papegojorna blev det snabb dusch och ombyte på hotellet, därefter Uber till "Museum of the Home" där min systerdotter skulle gifta sej. Fredrik fick åka vidare med grabbarna till en pub, men vi tjejer fick vara med under bruden och tärnornas förberedelser. Plaststolarna i bakgrunden ska bäras ut i trädgården där vigseln ska äga rum. Dagen till ära strålar solen över London och det är minst 25 grader varmt.

Förberedelserna började för ett par timmar sedan och vi kom in mot slutet. Håruppsättningarna är klara men sminket behöver finputsas och läppstift appliceras. Det finns pizza som man får ta direkt ur kartongen, samt prosecco, apelsinjuice eller vatten. Man får dosera själv.  

Det är fem tärnor och en vigselförättare som är med. Kvinnan som ska viga är en god vän till brudparet och är därför med och fixar till sej här hon också. Det är glada färger och blommor på detta bröllop och klädkoden på inbjudan löd ungefär "festfin, gärna med någon färgglad detalj".  

Brudbuketten är en sommardröm av blandade blommor och tärnorna bär varsin rosa pion. Mamma ska vara med och klä bruden. Jag vet inte om det är så i Sverige eller om det enbart är en amerikansk tradition. Tjejen har ju växt upp i Texas och mamma är med vid påklädningen.  

När bruden är nästan helt klar får pappa komma in och hälsa. Brudgummen väntar någonstans ute i trädgården (han har i alla fall kommit tillbaka från puben).  

Här kommer resten av grabbarna. De här har inte riktigt hörsammat tillägget i klädkoden, men jag lyckades i alla fall få min sambo att köpa en slips med sommarblommor.

Brudgummen får sina blommor på kavajslaget, allt verkar vara under kontroll. 

Bröllopets yngsta gäst får en slurk att dricka innan vigseln. För oss andra gäster har en utomhusbar precis kommit på plats och öppnat serveringen. 

Bruden är redo.

Klockan närmar ser tre och brudgummen  får en sista påminnelse om hur det ska gå till. 

Enligt amerikansk tradition är det pappa som överlämnar bruden.

Det här handslaget kände vi igen från dagen innan då de övande på puben. Sen gällde det för pappa att inte kliva på släpet och slöjan på väg till sin plats. 

Efter en ceremoni som var både högtidlig och glad stod makarna Macintyre framför oss med stora leenden. Mr och Mrs, eller ska det kanske vara Mr och Dr, som min systerdotter ibland har fört på tal.

Konfetti i form av torkade blomblad, både vackert och praktiskt ur miljösynpunkt. Den finaste bilden jag har från detta ögonblick har tyvärr hela ryggtavlan av deras egen fotograf med på en stor del. De var två stycken och av de första smakproven jag sett av deras bilder gjorde de ett mycket bra jobb. Jag fotograferade enbart för vår egen skull och den fotobok som vi lovat göra till brudparet och de närmsta inom respektive familjer. Det har blivit en traditionell gåva från oss när nära familjemedlemmar gifter sej.   

Här får den kvinnliga fotografen rädda slöjan som det är hög tid att plocka av, samt nåla upp släpet på klänningen. 

En liten hemlighet kanske...

Efter vigselakten följde fotografering i alla möjliga konstellationer och familjearrangemang. Jag visar enbart denna bild på bruden och de fina tärnorna. Gästerna fick snittar och baren var öppen så vi minglade och hade trevligt. Förvånansvärt många vänner hade rest till London från USA för att vara med denna dag. Även några som vi kände och förstås inte träffar så ofta.

Vätskepaus för paret Macintyre

Det serverades middag och några höll tal, precis lagom många och inte så långa. Tårtan var inte täckt med söt sockerglasyr utan smakade toppen. Här hade de tänkt till och beställt en extra stor tårta i tre lager utan att kalla det bröllopstårta. Det gör en väsentlig skillnad på prislappen.

Det var inte en vals men en medryckande dans och när bruden därefter dansat med sin pappa fylldes dansgolvet med festglada gäster. Baren hade flyttat in och den killen fick jobba. Värmen gjorde att de faktiskt fick slut på vatten (!), men det löste sej. 

Kvällarna är ljusa även i London så här års och ljusinsläppet i lokalen var otroligt. 

Värmen och danströtta fötter gjorde att allt fler letade sej ut på gården. Nu var det definitivt kavaj av, och väst. Många av damerna hade tagit av sej både sina första och ibland även andra par skor. Bruden är barfota och så även brudens mamma. Kvar på borden låg slipsar, handväskor och högklackat. 

Hälsningar Lena,

som nu har familjen Macintyre i släkten.

Dagen före bröllopet

Eftersom en del av huvudgästerna hade lång resväg anlände vi alla inom familjen med god marginal, dvs två dagar innan bröllopet. Första kvällen samlades vi alla för en familjemiddag på ett mysigt ställe i London. Förmiddagen dag två kunde man spendera som man ville och min svåger, som liksom oss sett Londons centrala sevärdheter, föreslog The British Museum. 

Tja, varför inte. Där kunde det nog finnas en del att titta på, så vi följde med.

Vi "hängde på låset" kan man väl säga och jag fick denna bild innan massorna trängde in på museet. 

Om man inte har läst på ordentligt innan uppstår onekligen frågan "var ska vi gå först ?" 

Om man bara följer strömmen hamnar man här och det är ju tillräckligt för att stanna och ta en bild.

Om man sen viker av till vänster och "följer strömmen" hittar man snart det som nog är museets största sevärdhet, Rosettastenen. På denna stenplatta finns tre liknande texter på tre olika forntida språk inristade, varav det ena är hieroglyfer. Rosettastenen blev därför språknyckeln som gjorde att man kunde tyda hieroglyfer. Stenen hittades 1799 av Napoleons trupper i Egypten. Hur den hamnade i London...

Britterna har onekligen varit  runt en del i världen och samlat på sej historiska objekt som fängslar mej mer än jag trodde då vi klev in i dessa byggnader. 

En stor sal är täckt med dessa stenplattor från antikens Grekland och jag förlorar mej i detaljerna och hur väl de avbildat hästarnas anatomi.

The Lewis Chessmen är en del av en samling schackpjäser från 1100-talet snidade av valrossbetar. De hittades 1831 på en ö utanför Skottland och ett mindre antal av dessa schackpjäser finns på ett museum i Edinburgh, majoriteten (82 delar) finns här. De ser ut att vara samma färg på alla pjäser men när de hittades ska en del ha haft en rödaktig färg. 

När vi klev in i avdelningen som hette "The Islamic World" blev det ett ganska långt stopp när vi hittade montern med astrolabier. De äldsta astrolabierna var av trä men islamiska hantverkare tillverkade astrolabier i mässing med betydligt större precision. Med islams spridning spreds också bruket av astrolabier.  Kortfattat kan man säga att de användes för att bestämma himlakroppars höjd över horisonten och ur dessa beräkna latituden, dvs läget i nord-sydlig led från ekvatorn till polen, men när man tråcklar sej igenom den engelska texten framgår det att de användes till betydligt mer än så och de kallas för "dåtidens datorer". Sökfunktionen var antagligen lite mer komplicerad än idag.

Den här vasen från Rom är daterad ungefär 15 år före Kristus till 25 år efter. Detaljerna är helt otroliga och antas ligga bakom det klassiska engelska porslinet Wedgwood. Det finns förstås perfekta bilder av denna vas på nätet som beskriver motiven i detalj, men jag hade aldrig hittat den och tittat på bilderna, för det här är inte något som jag söker efter (och de algoritmer som styr vad jag "råkar snubbla över" på nätet omfattar inte Portland Vase). Det är en fredag vi besöker museet och nästan i varenda avdelning stöter vi på skolklasser i olika åldrar, med olika uppgifter, papper, pennor, mobiltelefoner och kartor över museets utställningar. Undrar om de förstår vilken ofantlig "guldgruva" av historia de har att tillgå.

På kvällen samlades vi på brudparets lokala pub. Vi har varit där förut och det är en mysigt ställe utan storbildskärmar med fotboll och med musik på lagom volym. Promenadavstånd till hotellet förstås.

En av brudens nära vänner och brudtärna.

Brudgummen pratar med sin blivande svåger.

En hund ligger på golvet och håller koll på vad som händer. Det är en typisk kamphund, ganska stor, men den är trygg på detta ställe och rör inte en muskel ens då vi kliver över den för att nå våra bord. 

Brudparet har bokat ett rum extra för att ha en kort genomgång över hur ceremonin ska gå till och vad som förväntas av alla inblandade. Bruden, som delar ut instruktioner, bär dagen till ära en mörk rosa överdel som hennes mamma en gång gifte sej i. Idag passar den utmärkt till jeansshorts.

Det här ögonblicket kommer igen i nästa inlägg.

Förutom närmsta familjen har en del del av brudens vänner rest över Atlanten för att närvara vid bröllopet. För flera är det första gången de reser längre än till USAs närmsta grannland Mexiko. 

Middag blir det på puben och på detta ställe finns en kock som lagar thailändsk mat, väldigt gott och långt från det traditionella "fish and chips". Pad thai med pinnar passar perfekt till både öl och torr cider.

Stämningen är fin och sommarkvällen lång och ljus även i London så här års. 

Hälsningar Lena

Exotiskt i London

Vi har precis kommit hem från en resa som började i London och slutade i Skottland. I London skippade vi många av de vanliga sevärdheterna och tog bl a en tur till Kensington garden istället. Där kan man  vandra längs The Diana Princess of Wales Memorial Walk. Det var 25 grader varmt och behagligt under de stora lummiga träden.

Det finns förstås vattendrag och de obligatoriska gräsänderna finns även här. Honorna var nog på annat håll med sina småttingar.

En ung sothöna väntade på någon av sina föräldrar. Vi såg en hel del sothöns, med ungar, ett svanpar, hägrar, måsar, trutar mm. Ungefär som man kan förvänta sej i en park på denna breddgrad.

Det var en lördag förmiddag och många var i parken med sina hundar. De allra flesta sprang fritt och de var helt klart vana vid det. Inga hundar kom fram till oss eller störde folk på filtar etc. 

I det här landet är kråkorna svarta och kallas "carrion crow" eller svartkråka. Jag blev mycket fascinerad av dem. De är lika stora som våra gråkråkor och mindre än korpar, som man först tycker att de ser ut som. De rör sej också i mindre flockar och beter sej som kråkor, inte i par som korpar. 

Vi hade med oss ett äpple och bjöd några kråkor som tacksamt tog emot frukten och åt prydligt.

Vad vore en stadspark utan ekorrar och vi såg några bl a den här som satt inne i ett "mjukt" barrträd. I England har den grå ekorren, som introducerades i slutet av 1800-talet från Nordamerika, trängt undan den röda ekorren och tagit över helt. 

Den är större än den röda ekorren som vi har hemma, men beter sej i övrigt precis som en parkekorre dvs den är nyfiken och kollar om vi har något ätbart.

Den får en bit äpple. Egentligen hade vi äpplet med oss för att locka fram något helt annat än kråkor och ekorrar. Vi har hört dem hela tiden vi gått i parken...

...och skymtat dem uppe i trädtopparna. London har nämligen en förvånansvärt stor population halsbandsparakiter.

Gröna papegojor mot grön bakgrund är inte så lätt, men de ger en mängd ljud ifrån sej hela tiden och det underlättar. Papegoja i ek ser ju lite annorlunda ut.

När vi väl hade hittat dem kunde de ibland komma väldigt nära men äpplet var inte intressant, de hade nog hellre velat ha frön eller nötter.

Halsbandsparakiter hör egentligen hemma i Afrika och Asien. En legend säger att det var Jimi Hendrix som släppte ut de två första i London 1968, men hans flickvän på den tiden (Kathy Etchingham) har uttalat sej om att hon aldrig sett några papegojor eller hört att han ska ha gjort det. Det finns också en hel del historiska uppgifter om papegojor i landet som sträcker sej bakåt till viktoriansk tid. Dagens stam har antagligen mer än ett par anfäder.

De här två var gulliga när de satt och pysslade tillsammans. Jag tror att det kan vara två ungfåglar eller kanske två honor. 

De är i alla fall inte tecknade som hannen (saknar halsbandet). De här två kunde vi stå väldigt nära och min sambo fick fina bilder med sin mobiltelefon. 

Det var lite oklart vad de åt i träden men de plockade nog i sej en del unga skott, eller så förväntade de sej att vi skulle bjuda dem på något annat än äpple.

Så här ser den fullfjädrade hannen ut, med ett mörkt halsband och tydligt röd ring runt ögat.

När vi sett oss mätta på de vackra parakiterna och jag hade tagit alldeles för många bilder lämnade vi parken och tog tunnelbanan tillbaka till vårt hotell vid Archway. Vi skulle vidare på ett bröllop senare på dagen, vilket var den egentliga anledningen till att vi befann oss i London.

Hälsningar Lena

Strandhäng med ungnöt

En dag körde vi upp till Ölands norra udde och besökte bl a fyren långe Erik. Innan vi kom ut på ön där fyren står stötte vi på ett gäng nötkreatur. Det hade varit enkelt att skriva kossor, men med min bakgrund kan jag inte förmå mej att göra det då det är unga kastrerade hannar.  

De gick lite överallt på parkeringen och den här tyckte att de tunga fikamöblerna var utmärkt att klia halsen mot.

Det är en färist vid bron så ut på ön för att turista runt fyren kommer de inte. 

Men man kan ju stå och titta på de som ska gå över bron. Här kommer en sliten löpare som sprungit hela vägen från långe Jan, som tog oss två timmar att köra med bil. Det är en sträcka på 16 mil. Vi förstod att de flesta löparna hade gått i mål under gårdagen och vi undrade lite var den här killen varit hela natten.

Han var inte rädd för djuren och hälsade på dem när han kommit över färisten. Det gjorde nog inte så stor skillnad för han sluttid.

Vi åt lunch vid stranden och fick vifta bort den här killen som kom väl nära bordet. 

Det verkade som att de mest ville ligga och mysa i sanden, idissla frukosten.

Eller bara stå och titta på den fina utsikten och låta den lätta vinden blåsa bort flugorna. 

Hälsningar Lena

Svalor

En svala gör ingen sommar, men här är det två och de jobbar på sin bostad så att de snart kan fylla på svalpopulationen ytterligare. 

Hussvalan bygger bo med lera och saliv samt en del växtdelar ser det ut som här. De bor gärna nära människor och de här paret bygger på bokhandelns gavel vid Ottenby naturum. Den kanske känner sej trygg mellan husen och med alla skådare som promenerar förbi. 

De flög fram och tillbaka med bomaterial hela tiden. 

Här samlar de sitt material och då förstår man varför det ser ut som en del växtmaterial i leran.

Det är en frenetiskt aktivitet i vattenbrynet.

Även ladusvalorna jobbar med bobygge och hämtar samma typ av material. 

Ladusvalan är Sveriges vanligaste svala och den häckar ända upp till Torne lappmark.

Ladusvalan är en kul utmaning att fånga flygande, eller som här när den kommer in för landning. 

Kolla in insekten som den har framför sej.

Det här är bilden efter men jag vet tyvärr inte var insekten tog vägen. 

De är fantastiskt vackra när de visar upp sej med alla stjärtpennorna utspända.

Avslutar med fyra rutor på doldisarna som åtminstone inte jag ser så ofta, backsvalor. De har minskat avsevärt i Sverige och är nu med på rödlistan som "sårbar". Avståndet var mycket långt när de här flög förbi och jag visste inte vad jag fotat förrän jag förstorade bilderna och gjorde en koll i fågelguiden.  Vi hade varit på ett annat ställe och letat efter backsvalor men inte lyckats se några, så det här blev en bonus den dagen. 

Hälsningar Lena