B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Blå brännmanet med vitling

I vanliga fall kan man hitta stora röda brännmaneter som har små vitlingar som lever i skydd bland de brännande trådarna. Vitlingarna skyddar sej med "manetslem" som gör att de inte bränner sej. Det kan man läsa om i länken i slutet av denna blogg.

Under midsommarhelgen såg vi en del blå brännmaneter, eller blåklintsmanet som den också kan heta. De är mindre än de röda och med kortare trådar. De bränns inte heller lika mycket. Lustigt nog hade en del sällskap av små vitlingar.

En eller ibland två små genomskinliga fiskar simmade i skyddet av de brännande trådarna. Om man förstorar kan man se organen i kroppen på dem.

Ytan på manetens klocka kan se slät ut men den har små upphöjningar som man kan se på denna bild. De blå maneterna är ganska ovanliga och det här var första gången vi såg dem med vitlingar. Havet levererar ständigt överraskningar. 

Hälsningar Lena

 https://www.fotosidan.se/blogs/logholm/manetslem.htm

Postat 2017-07-03 19:02 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Cylinderros

Cylinderrosor kan man hitta på lerbotten men man måste tyvärr ner ganska djupt, oftast under 30 m. Här hade vi tur och hittade en på 26 m. Tyvärr var det en hel del partiklar i vattnet så vidvinkelbilderna blev inte riktigt vad jag tänkt. 

Trots att cylinderrosor är rätt stora kan man också få till en del effektfulla bilder med makro. I det här fallet 60 mm makro.

Cylinderrosor är ensamlevande djur som lever i ett rör och förflyttar sej långsamt på lerbotten. Den lever av pyttesmå djur som den fångar i sina långa randiga tentakler.

Här kan man se röret.

Det är ganska stora, fascinerande djur som inte alls ser ut som ett djur vid första anblicken.

Vår dyktid "tog slut" vid cylinderrosen och vi måste påbörja uppstigning. På väg upp längs en sluttning fick jag syn på en stor trollkrabba. Jag hade inte möjlighet att stanna upp för att ta mer genomtänkta bilder, utan tog två i snabb följ då jag passerade.   

Lunch mellan dyken blev grillad korv på vår portabla gasgrill som är toppen när man vill att det ska gå fort och även vara lätt att packa ihop efteråt. Vattnet i Jordfall låg blankt inne i viken. Till höger står min kamera med dubbla blixtar och fokusljuset på toppen. Till midsommar bär det av igen. Då blir det Väderöarna, som numera är en tradition för oss.

Hej så länge,

Lena

Postat 2017-06-15 19:25 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Öronmaneter

Under den gångna helgen hittade vi mängder med öronmaneter i Gullmarsfjorden. På 10 till 20 meters djup mötte vi tusentals maneter. De karaktäristiska ringarna, som är fyra stycken, är manetens könsorgan och eftersom de liknar öron har de gett maneten dess namn. 

Det var tyvärr en hel del andra partiklar i vattnet för det hade blåst rätt rejält och då blir inte vidvinkelbilder helt lyckade. Som många av er nog känner till bränns inte dessa maneter särskilt mycket, då de innehåller ganska lite nässelgift.

Maneterna kan bli roliga motiv även med makro. De rör sej graciöst i vattnet och har en vacker "gardin" av korta tentakler.

Förstora gärna så syns alla fina detaljer. Den lilla inbuktningen till höger i bilden ovan har en struktur som innehåller manetens sinnesorgan. Det finns åtta sådana strukturer runt manetens kant.

En del av de stora maneterna hade en liten fisk som simmade i dess närhet och på så sätt fick skydd av tentakelgardinen. Det är vitlingyngel och man ser ofta dessa när de simmar i brännmanetens långa och betydligt mer brännande tentakler. 

Vi har aldrig tidigare sett vitling i vanliga öronmaneter. Nu blev det plötsligt ännu roligare att fota maneterna med makro.

De små vitlingarna är nästan genomskinliga och man kan se organen i kroppen på dem. Eftersom det fanns så mycket maneter kunde fiskarna snabbt rymma till en ny när fotografen blev för närgången.

Ibland hittade man dem på manetens ovansida. Det var lite kurragömmalek helt enkelt.

Två vitlingar i samma manet var ovanligt och här hade jag lite tur att de blev skarpa.

Det jobbigaste när man simmar runt i öppet vatten och fotar makro är att man tappar lätt orienteringen. Man glömmer tid och rum, tittar inte på bottenformationerna och vips vet man inte vilket håll man kom ifrån eller vilken väg som leder tillbaka mot platsen där vi gick i, men det löste sej...vi var ju två och en hade koll.  

Hej så länge,

Lena

Postat 2017-06-10 10:28 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Tångsnärtan - en ärtig liten fisk

En tångsnärta kikar ut från en klippskreva. Det är så man oftast hittar den...om man hittar en över huvud taget. De är inte så vanliga och man måste veta var man ska leta. Just denna individ håller till i en skreva vid en småbåtshamn som heter Jordfall i Gullmarn. Det är antagligen Sveries mest fotograferade tångsnärta. Den brukar ha en partner också men det är svårt att få med båda på bild.

Om man ligger still och väntar kikar den ibland fram lite längre.  Då kan man tydligt se att den har gula till bruna, plymliknande utväxter på huvudet. Äldre hanar kan också ha liknande utskott på ryggfenans framkant. Den är i örvigt oregelbundet mönstrad i gult och brunt.

Det här är en ganska vanlig syn när man hittar en tångsnärta. Den ligger ofta långt in i en trång skreva där den samsas med andra fiskar, krabbor eller trollhummer. Här ser det mer fördelaktigt ut att vara plattfisk.

Den här låg på en klipphylla och då kan man ana sej till att det är en långsträckt fisk med mycket lång ryggfena. Den blir max 25 cm lång så det är ungefär lika stor som tejstefisken. Den ser lite överrumplad ut över den plötsliga uppmärksamheten, men den låg kvar och lät sej villigt fotograferas. 

Den här tångsnärta låg helt öppet och det har jag bara stött på en gång, i Norge. Ni har nog sett denna förut, eller en bild ur samma serie. Den lät mej komma mycket nära och jag kunde lugnt ta mina bilder utan att den tycktes bry sej.

Den här bilden tog vi i årets SM i undervattensfoto och den fick en del poäng. Om man sätter en sk snoot på blixten kan man beränsa spridningen av ljuset så det bara slår in i skrevan utan att belysa väggarna framför. Det här är lite knöligt att hålla på med men min sambo fick assistera och rikta blixten.

Hälsningar Lena

Postat 2016-11-10 18:47 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Ålgräsmonstren i Skår

Största chansen att få se bläckfisk har man om man dyker i mörkret. Så här års är det mörkt redan vid femtiden och man kan avsluta en dykdag med ett mörkerdyk innan middag. Vi pratade med andra dykare som nyligen sett bläckfisk i Skår, så Skår fick det bli. 

Det hade nästan mörknat när vi kom fram. Ljuset till höger är där färjan till Lysekil lägger till. Tyvärr så hör man färjan när man är under vatten, vilket är lite störande.

Det första jag fick syn på när vi kom ner på ca 3 meters djup var den här fina eremitkräftan som satt på ett ålgräs. Men vi måste passera snabbt för här finns det inga bläckfiskar.

Vi möter den genomskinliga klarbulten, som visar hela sin anatomi när vi lyser på den med våra lampor. De simmar runt i öppet vatten och stannar ibland till i ljuset.

Det här var ett annat nästan transparent djur, en liten räka som också simmade i öppet vatten. Räkor kan man ofta se i mängder på nattdyk. Vi fortsatte simma djupare längs mjukbotten och spanade hela tiden efter de små bläckfiskarna.

Fiskar ligger stilla och sover, som denna kantnål. Jag tog bara ett par bilder för att inte störa den.

Denna kantnål sov också men jag kunde inte motstå att ta en bild då den låg så perfekt med huvudet mot ett blad.

På ett ställe var lerbotten helt täckt av ormstjärnor som myllrade omkring. Den här simkrabban hade bestämt sej för att ormstjärna fick bli dagens middag. Lättfångat var det i alla fall. Inte en bläckfisk så långt ögat kunde se...

På ca 25 meters djup så vände vi och började sakta simma tillbaka. Eremitkräftorna sprang runt på botten. Just denna har en fin päls av hydroider på sitt skal.

Tillbaka på grundare vatten hittade vi tångruskor och där hade de större räkorna börjat titta fram med sina röda ögon som reflekterar ljuset så det ser ut som pyttesmå lysdioder inne bland tångbladen. Ingen bläckfisk och dyket led mot sitt slut.

Ålgräset på ca 3 meter lockade mej igen och jag siktade på några bilder av ålgräsrosorna. Då fick jag syn på vad som såg ut som en monsterspindel som satt på ett strå. Den såg nästan död ut men rörde plötsligt på sej...

Jag upptäckte snart att det satt lurviga "spindlar" på flera ställen och att de stirrade på mej med röda ögon. Riktigt läskiga små monster. Den här har en ålgräsros bakom sej.

 

 Jag vet inte vad det är, kanske någon sorts spindelkrabba. Det finns Japanska spindelkrabbor som har en benlängd på upp till tre meter. Tänk att möta ett sådan i mörkret! Dessa var några centimeter långa, men blänga ilsket kunde de ändå, som små monster i det svarta vattnet.

 

Hälsningar Lena

 

Postat 2013-11-11 19:31 | Permalink | Kommentarer (17) | Kommentera
1 2 3 Nästa