Gamla nallar i ny tappning

Det blir mycket jobb just nu och väldigt lite tid att vara ute. För ett tag sedan gjorde jag en djupdykning i arkivet och plockade fram ett av mina första möten med björnar. Bilderna är från oktober 2010 fotograferade med en Canon 300 mm/f4 samt 1,4 konverter på min gamla 7D. Vi hade haft en heldag med fantastiskt dykning i Barkely Sound på västra sidan av Vancouver Island och gick med låg hastighet ganska nära land då vi fick syn på björnhonan och hennes ungar. 

De uppehöll sej vid en gammal brygga och letade godsaker på klipporna i lågvatten. Vi slog av motorn och lät båten sakta driva in mot land. Vattnet var spegelblankt och solen var på väg att gå ner. Kameran satt förstås i undervattenshuset, jag hade bara ett kamerahus på den tiden. Det tog ett tag att få ut det och byta objektiv, därav inga bilder på när vi närmade oss björnarna. 

 Eftersom vi var de enda gästerna på dykcentret och värdparet var ute med oss hade vi ingen anledning att skynda oss hem. Vi satt i båten och tittade på björnarna en lång stund. Honan visste att så länge vi inte la till så var båten inte ett hot mot dem. Vi kunde sålunda fortsätta njuta av mötet utan att stress för familjen. Vi hade den lågt stående solen på båten, vilket var ljuvligt, men ljuset på björnarna var minst sagt knepigt och mina kunskaper långt ifrån vad de är idag. Bilderna är knappt beskurna men däremot kraftigt redigerade och nu också brusreducerade med den nya funktionen i LR. Det var just den funktionen som gjorde att jag tog fram dessa bilder igen.

Vi lämnade björnfamiljen innan solen försvunnit helt och åkte mot dykcentret för packa ur all utrustning och förbereda för nästa dags dykning. Vi såg honan med sina ungar på håll ett par dagar senare, men där kunde vi inte komma närmare. Men vi fick detta minnesvärda möte under en fantastiskt vecka (i oktober!), på en plats långt från vägar och civilisation i British Columbia.     

Hälsningar Lena

Kongsfjord med omnejd

I Kongsfjord fick vi bo i det högra huset, i en fullt utrustad lägenhet för fyra personer där det t o m fanns tvättmaskin och torktumlare. Det var inte vad vi bokat (eller behövde) men när vi slutligen kommit överens om ett pris för två nätter, som var betydligt lägre än att bo där en natt till ordinarie pris, och det enda andra alternativet var ett pyttelitet rum med "hostel" standard, så blev det detta. 

Vi hade en lanthandel med café ett par hundra meter från huset. Pyntat för turister var väl ganska uppenbart, men de hade ägg och det behövde vi. Vädret var extremt växlande och här var himlen plötsligt blå. 

Vi bestämde oss för att göra ett dyk från denna strand. Norrmannen i receptionen sa att det var OK att dyka där. Han sa dock inget om hur långgrunt det var. 

Vi hoppades på möjligheten att hitta en kungskrabba eller två, för en sista festlig måltid innan vi åkte hem. Det blev inga krabbor men när vi simmade runt på sandbotten fanns det mycket gott om "haneskjell". Det är en musselsort som bara finns norr om Lofoten och i vattnen runt Jan Mayen, Bjørnøya och Svalbard. De är mindre än pilgrimsmusslor (kamskjell på norska) men smakar lika gott. Man får bara plocka fler.  

Det fanns också en hel del eremitkräftor, men de fick vara ifred när vi plockade på oss en halv kasse med haneskjell. 

Sambon rensade med van hand de mindre musslorna på bryggan bakom vårt boende. Nu trodde vi att vi skulle få sällskap av de tretåiga måsarna som också bodde här...

...och hade sin utkiksplats på bryggans räcken. Men de här måsarna äter inte "rens" och inte en enda visade sej när vi bjöd på musselgälar och annat gott. Vi har vid andra tillfällen blivit bestulna på rensade musslor av fiskmås och gråtrut, men här var det inga problem. Det par som rensade några fiskar vid bryggan fick också vara ifred.

De kunde dock föra väsen på bästa måsmaner. Tyvärr såg vi också spår av fågelinfluensa här och i veckan läste jag att just tretåig mås har drabbats hårt i Nordnorge, medan det främst är skrattmåsar som drabbats i Sverige.  

Vi hade också silvertärnor i närheten som vi kunde spana på om vi gick ut på bryggan bredvid vår. De var riktigt duktiga på att precisionsskita om man kom för nära. 

Silvertärnor har kortare ben än fisktärnor och helröd näbb. Silvertärnan är det djur som är känt för att det flyttar den längsta sträckan mellan häckningsplats och övervintringsplats, vissa populationer flyger årligen ca 90 000 km! Inte illa för en fågel som väger drygt 100 g.

Här visar den upp sej fint med middagsmat i näbben.

Vi gjorde också en tur till Berlevåg, där tar vägen slut. Vilket man kan se på kartan som jag visade i förra inlägget. Längs vägen var det liknande bergsformationer som ut till Hamningberg, men inte alls lika mycket. Blåklockorna blommade i det karga landskapet.

Berg i platta skivor på högkant. Det ser verkligen annorlunda ut. 

Vädret i Berlevåg var ostadig och regnet hotade. Vågorna är ofta hårda utanför Berlevåg och före 1975 fick hurtigrutbåtarna ankra upp på öppet hav och gods och passagerare lastas över i en mindre båt för att ta sig in till land. År 1975 blev nya vågbrytare färdigställda och därefter lägger fartygen till vid kaj. Bygget av vågbrytaren tog 70 år. 

Vi tankade vid macken i Berlevåg, gjorde ett snabbt besök i mataffären och hos glaskonstnären Daniela Salathés. Det blev dock inte fler bilder än de jag visar här.  

Vi åkte tillbaka till Kongsfjord och gick ut för att titta lite mer på fågellivet vid bryggorna där vi bodde. Solen tittade fram men oväder hotade igen.

Regnet var nära. 

En annan fågel som också höll till här är tobisgrissla. Här kommer en inflygande med mat till familjen.

De bodde i lådor under en av de stora bryggorna. Tobisgrisslan tillhör också familjen alkor, som lunnefåglar och sillgrisslor.

Från en annan brygga kom jag lite närmare inflygningen till en bolåda.

Det började bli sent och dags för middag. Med musslorna som vi plockat tidigare under dagen blev det en pastarätt med lite bacon, hackad vitlök och en skvätt vitt vin. Musslorna är så små att de behöver inte mer än 30-40 sekunder i stekpannan. Det här är en klassiskt rätt när vi är i Norge och dyker, fast oftast med stora pilgrimsmusslor. Tomaterna är från egen odling. De har varit med oss på resan i 10 dagar och är fortfarande mycket fina. 

Vi avslutade som kvällen innan med att sitta och titta ut på fåglarna och landskapet. Dagen efter påbörjade vi hemresan på drygt 1700 km. Den första etappen gick till Korpikylä, ca 740 km

Hälsningar Lena

Lunne

Finns det någon fågelart som har ett så charmerande utseende som lunnefåglar? Ett ansikte som en ledsen clown och ett lite tafatt sätt att röra sej "till fots" ger den en oemotståndlig karaktär. Att den dessutom ofta står med fötterna vända lite inåt och den ena foten på den andra bidrar ju också.  

När man kommer iland på Hornøya har man ett stort fågelberg framför sej. Här samsas mängder med lunnefåglar, skarvar, sillgrisslor, tordmular och tretåiga måsar. Den lilla byggnaden är en toalett, för närvarande stängd (så man får hålla igen på kaffet). 

Här kan man skymta några lunnar annars är det nog mest sillgrisslor just här. I bakgrunden ser man Vardø och radarstationen Globus. Den har funnits på Vårberget vid staden sedan 1989 och dess  officiella syfte är att spåra rymdskrot. Mot bakgrund av Vardøs närhet till den militärt viktiga Kolahalvön i Ryssland, och ett påstått direkt samband med USA:s anti-missilförsvarssystem, har denna bas varit föremål för politiska kontroverser, och Ryssland anser att stationen utgör ett hot mot dess nationella säkerhet (Wikipedia).

Lunnarna häckar i jordhålor så den här ligger nog bara och vilar på klippkanten. Bilden är tagen med 24-105 mm och jag står på den enda stig man får gå på. Fåglarna rör sej nära på båda sidor, samt även över våra huvuden. 

Några lunnefåglar får sällskap av en skarv. 

Det blommar fint på hela ön när vi är där. Det är annars populärt att besöka Hornøya i mars och april, när flyttfåglarna anländer för att påbörja häckningen. De fridfulla charmiga lunnefåglarna (hannarna) kan tydligen slåss ordentligt för att erövra den bästa jordhålan till sin familj. 

Som ni ser på denna bild så regnar ner. Det kom aldrig något ösregn men utan heltäckande regnkläder hade vi blivit blöta under de fem timmar vi tillbringade på ön. 

Så här ser de ofta ut när de sitter nära kanten längs bergväggen, lite obeslutsamma. Man undrar ju vad som rör sej i deras huvuden.

" - Ska vi flyga eller?...Nja,...vet inte, det är ju dimma...Flaxa lite, det gillar fotograferna.  "

Lunnefåglarna är mindre är sillgrisslorna och definitivt mindre än skarvarna. De får därför flytta på sej om någon av de större vill ha platsen.

De flaxar intensivt med vingarna när de flyger och det ser ofta rätt vådligt ut när de hoppar från klippkanterna...

... och de tappar mycket i höjd då de flyger ut över vattnet. En tordmule spanar i bakgrunden. 

En del av fåglarna som återvände till sina boplatser hade fisk i näbben, men långt ifrån alla. Man undrar ju om det är ont om fisk?

Så här kan det se ut vid en lunnehåla. Oftast var det mycket mindre och snävare vid öppningen och man kunde inte mer än möjligen skymta en vuxen individ inne i hålan. Vi såg inga ungar och de borde vara så pass stora nu att man kan se dem om de inte medvetet gömmer sej. Jag kan inte tillräckligt om lunnefåglarnas beteende för att veta vad vi borde se vid denna tid på året i Nordnorge.

 Om det å andra sidan är ont om fisk kanske häckningen inte gått bra. En del av fåglarna vi ser är också unga lunnar som återkommer hit och studerar de vuxna fåglarnas bestyr. Lunnefåglarna häckar inte förrän vid ca 5 år ålder, så en avsevärd del av populationen är ungdomar och det kanske är dessa vi ser mest av. De har antagligen inte heller kommit över särskilt bra bohålor, om de ens bryr sej om sådana.

Man får se upp för plötsligt flaxar en lunne förbi i ögonhöjd. Då ser de verkligen ut som tafatta ungdomar som övningsflyger, men flyga det kan de så det här är bara deras sätt att förflytta sej mellan klippor och stenar. 

Det är få bilder som kräver 500 mm brännvidd på denna ö, förutom riktiga närbilder. Ett 70-200 mm hade fungerat utmärkt. 

Lunnefåglarna är oemotståndliga och det blir mycket bilder på dessa fåglar även om ön också inhyser en del andra arter. Vi promenerar längs hela sträckan som är tillåten dvs upp till fyren och tillbaka, så det kommer några andra motiv i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena

Sillgrisslor

Nyligen läste jag att Sveriges äldsta ringmärkta flyttfågel hade hittats. Det var en sillgrissla som blev 49 år gammal som hittades död på Gotland. Den var också den tredje äldsta fågeln i Europa. Sillgrisslorna på bilden ovan är fotograferade på Hornøya utanför Varangerhalvön i Nordnorge. 

Sillgrisslorna är eleganta i sina mörkbruna och vita dräkter. Särskilt iögonfallande är den vita ringen runt ögat och strecket. Alla fåglar har inte denna teckning.  En viss procent, som ökar ju längre norr ut man kommer, har detta mönster och kallas för "ringvia". Platsen jag befinner mej på ligger väldigt långt norrut så det är inte konstigt att mängder med fåglar har detta mönster.

Här ser ni exempel på några som inte har den vita teckningen på huvudet. De är inte heller helt överens om vem som ska sitta på toppen av denna klippa. Notera åskådarna som följer dispyten på håll.

Här är diskussionen i stort sett över och den högra får ge sej.

Den tar en flygtur och hittar snart en annan klippa att slå sej ner på. När sillgrisslorna flyger sticker fötterna ut bakom fågeln hela tiden, inte bara vid start och inför landning. Det kan man se hos en del andra alkor, den familj som sillgrisslan tillhör.

Här en fågel som kommer in för landning och då kanske fötterna kan fungera som broms eller hjälpa till att styra. Den ska landa på en liten klipphylla så det gäller att det blir rätt på första försöket.

En perfekt landning och här var det inte ens packat med kompisar som det är på många andra ställen som vi passerar på vår promenad.

De här två som inte heller är helt överens har en åskådare som avviker något. Det är tordmule, en fågel som också hör till familjen alkor. Tordmule samsas med sillgrisslor, lunnefåglar, skarvar och tretåiga måsar på denna ö. Det finns andra arter också men det är dessa fyra vi ser mest av.

Sillgrisslorna har inget emot att trängas och på en del hyllor är det packat med fåglar. 

Undrar om den här verkligen har kollat med flygledningen om det finns någon ledig plats att landa på? 

Sillgrisslorna häckar här och vi spanar men ser inga ungar. Antagligen har ungarna redan hoppat från boet tillsammans med sin pappa. Det sker när ungarna är mellan 15-30 dagar gamla och fortfarande inte kan flyga. De möter upp i vattnet och hannarna simmar med sina ungar till övervintringsplatsen. Honorna flyger dit senare på säsongen. De fåglar vi ser borde därför vara mest honor och möjligen ungfåglar. De häckar inte första gången förrän vid 4-5 års ålder.

Jag har använt ett 100-500 mm tele till de flesta bilderna, men det är bara närbilderna som är tagna med 500 mm, vilket är ovanligt när man fotograferar fåglar. Man får bara gå på den märkta stigen, men det gäller att se upp för ibland sitter det fåglar även på den t ex skarvungar. Ibland flaxar det förbi något alldeles ovanför huvudet. Regnjacka med huvan uppe visade sej vara ett perfekt plagg, även när det inte regnade.

Hälsningar Lena

Vardø

Vardø är den östligaste tätorten i Norge. Kiberg ligger visserligen längre österut men räknas inte som en tätort med sina 202 invånare, jämfört med Vardøs 1690 (jan 2022). Kyrkan är relativt ny för den gamla brändes ner 1944.

Det händer inte så mycket i staden denna förmiddag. Det här borde vara huvudgatan (tror vi) och klockan är halv tio. Vädret är som ni ser blygrå dimma, ca 10 grader.

Så här kan man färdas med sin fiskeutrustning i dessa trakter. Mer storskaligt fiske har förstås varit och är fortfarande viktigt här. Likaså har det förekommit livlig gränshandel med Ryssland under 1800-talet, som kallades pomorhandeln. 

 Vi passerar pomormuséet och denna staty som vittnar om fiskets betydelse. 

Muséet hyser också en koloni tretåiga måsar. Det är ännu inte öppet så vi passerar och fortsätter ner mot hamnen. 

Det här är hamnen med de mindre båtarna. Det finns också en större hamn som man passerar innan man åker över till ön. Om man förstorar kan man se texten på den röda, något slitna, byggnaden precis bakom stolpen "Make The North Great Again".

Vi ska ut med båt, dock inte denna rib utan en lite större båt som har hytt. Resan är visserligen inte så lång, ca 10 minuter, men regnet hänger i luften. 

Vi hittar denna skylt utanför turistinformationen som sammanfattar Vardøs historia. Det har bott folk här sedan 800-talet. Här har man också omnämnt de omfattande häxbränningarna på 1600-talet och Pomorhandeln från 1700 till 1917 mm. Den sista noteringen är den som vi har kommit att förundras över mest, den 2,8 km långa tunneln ut till ön som blev klar 1983. Hur kan en så liten tätort som det faktiskt är numera ha en undervattenstunnel? Frågan är om militärbasen och radarstationen Globus, som upptar halva ön, kan ha med det att göra? Men det har vi inte lyckats ta reda på. 

Vi ska ut till denna ö, som ligger ca 10 minuter med båt från Vardø. I normala fall ser man förstås ön men just denna dag är det bara grått när vi spanar ut över vattnet. Men vi är klädda för en heldag i blöt dimma (med inslag av regn) och dessa bilder kommer i ett senare inlägg.

Hälsningar Lena