Resan går vidare

Norr om Alta öppnar landskapet upp sej, storslaget och vidsträckt med stora mjuka former. Bebyggelsen är sparsam men det finns enstaka hus, spår av samer och strukturer kopplade till renskötsel. Vissa vägskyltar har namn på tre språk, norska, finska och samiska.

Mil efter mil och inte ett enda får slår det mej. Får vid vägkanten är annars ett väldigt vanligt inslag när man kör bil i Norge, även längs "stora" vägar. Här finns det inga får men naturligtvis ren. Träden och den blommande mjölkörten vi såg runt Alta är borta. Landskapet har blivit kargare.

Vi kör genom ett område med sten som jag tror kallas skiffer. Havet har nu öppnat sej på vår högra sida och sjöfåglarna sitter i grupper lite här och där. Nu bara måste jag ut ur bilen en stund så vi stannar bland stenformationerna.

Det här var väldigt läckert att vandra runt och jag förlorar mej en stund med kameran (och svär över den blaskiga himlen).

Här finns öppningar och prång där man kan kika in...

...sten, sten, sten...

...samt en och annan sommarblomma.

Mellan stenformationerna är det grönt, mjukt och mossigt...

Men, vad är nu detta? Skal från sjöborrar! Havet ligger ju ganska nära och det är nog måsar och trutar som släppt sjöborrarna på land, antagligen mot stenarna för att komma åt innehållet. Antar att de kan plocka dem när det är lågvatten, men jag blev ändå lite förvånad.

Det här fyndet bådar mycket gott. Det är ett ben från en kungskrabba och just de stora krabborna ser vi särskilt fram emot att få se när vi tar en titt under ytan. Vi har också med oss en stor kastrull för det är lagligt att ta upp dem i området. Fåglarna gillar uppenbarligen också krabba och måste ha kommit över resterna på något sätt för jag hittade fler bevis spridda på marken.

Nu börjar vi närma oss slutdestinationen som är Nordkapp camping strax norr om Honningsvåg på ön Magerøya. Vi passerade genom en 6875 m lång undervattenstunnel för att komma till ön och det är en hisnande känsla att köra ner över 200 m under marken för att sedan plana ut en stund och köra uppför på andra sidan. För de som väljer att cykla till Nordkap (förvånansvärt många) måste tunneln vara en mardröm. Det fanns förstås också några till riktigt tunga uppförsbackar (och livsfarliga nerförsbackar) innan målet var nått.

Nu är det inte långt kvar och de tunga molnen vägrar lätta. Temperaturen är 9 grader, men det regnar i alla fall inte...

Nordkapp camping, 1663 km från Knivsta (inte inräknat våra kringelikrokar i Alta). Här ska vi bo en vecka. Det borde ju kunna klarna upp en dag i alla fall...

Hej så länge,

Lena

Hornborgasjön, men inte som Ni tror....

I går morse, efter tre timmar i olika gömslen vid Hornborgasjön, kände jag för att röra på mej. Jag hittade en skylt vid Naturum där det stod tog Vässtorpsåsen 2 km och bestämde mej för att det verkade som en lagom promenad. Först följer man sjön en bit men efter ca 700 m blir det mer kuperat och landskapet ändrar karaktär.

Jag hade som tur var ett 24-105 i ryggsäcken och fick byta ut min 100-400. Jag var ju trots allt där för att spana på fåglar och brukar inte tynga ner packningen med alltför många gluggar, men just 24-105 brukar vara användbar till lite blandat.

Jag blev fullkomligt överrumplad av det böljande landskapet och tänkte både en och två gånger på vad en landskapsfotograf hade kunnat åstadkomma på denna plats. Jag kände mej som en riktig amatör....Jag störs dock av de orangefärgade märkena, men det var stigens markering.

Jag fortsatta min promenad och de täta molnen började spricka upp...solen kom fram och småfåglarna sjön ikapp.

Hornborgasjön fanns där hela tiden i bakgrunden och jag hörde en del större fåglar. En och annan kvardröjande trana passerade över mitt huvud.

Träden blommade ikapp...

...och bland ännu kala grenar skymtade jag flera gulärlor (här är det 100-400 igen men bara kortvarigt).

Jag kom upp på det som måste vara Vässtorpsåsen och följde den med sjön på höger sida.

Det var bedårande vackert och jag tog en paus i solen. En mulen och kylig gryning hade nu övergått i solig och varm förmiddag. Jag fick trycka ner två klädlager i ryggsäcken.

Jag kom ner på andra sidan åsen men valde att vända efter ca 2,5 km. Ibland blir en promenad inte alls det man väntat sej och jag kan varmt rekommendera denna tur till de av er som åker till Hornborgasjön.

Hälsningar Lena

Nr 59

Den pampiga isbjörnen som vi fick se äta upp resterna av nattens byte var märkt med stora siffror i rumpan, nr 59. Alltså fanns det uppgifter om denna björn och nu har vi fått ta del av dem.

”Nr. 59”, som vi träffade på i isen utanför Mohnbukta på Spetsbergens östkust, är en välmående 14-årig hane. Han fångades första gången som 3-åring 2005 vid Sarstangen, på Prins Karls Forland, och nu senast i april i Dunérbukta, bara några kilometer söder om där vi var. Forskarna har bara stött på honom dessa två gånger. Det är ovanligt att isbjörnar blir äldre än 15-20 år, men denna kommer nog att bli gammal.

Forskare vid Norsk Polarinstitutt fångar årligen in isbjörnar för att ta prover, mäta, och åldersbestämma dem etc. En del (honor) får också GPS halsband så de kan följa deras rörelser så länge halsbandet fungerar och sitter kvar. Björnarna tatueras i munnen så att de ska gå att identifiera om de fångas igen. De stora siffrorna på rumpan är gjorda med hårfärgningsmedel som går bort efter en tid. Den märkningen är bara till för att man inte ska fånga samma björn igen under den period på vår/försommar då man genomför detta.

Vi såg Nr 59 försvinna bort på packisen samtidigt som motorerna åter startade och Malmö började tråckla sej ut mot öppet vatten.

Långsamt rörde vi oss genom att "putta undan" isflaken framför båten. Det var fortfarande helt stilla.

Det fanns en del rejält stora flak....

Vyerna imponerade som vanligt och trots att det var mulet glimtade solen fram helt kort i en spricka i molnen. Lagom för att ge en liten spegling.

Vi fortsatte norrut mot Negribreen för ett kortare besök.

Här kom det faktiskt lite snö. Inga mängder och det upphörde snart, men sikten blev för en stund väldigt begränsad. Nu måste vi vända och påbörja resan söderut pga av att det var dåligt väder att vänta, dvs vi skulle möta det dåliga vädret, men hade inget annat val.

När snön dragit förbi gick det dock alldeles utmärkt att sitta på däck igen...

...och stormfåglarna inbjöd hela tiden till fotografering.

Det blev en serie bilder förstås.

Ett isberg i finaste blå nyans.

Under middagen uppmanade man oss att säkra allt löst i hytten och packa ner kameror där de inte kunde skadas. Vad i hela friden hade vi att vänta oss...? 

När vi gick och la oss var havet fortfarande blankt som en spegel och inte minsta gungning kunde kännas i hytten. Men så såg det inte ut när vi vaknade...

Hälsningar Lena

Resan med MS Malmö börjar

MS Malmö byggdes 1943 och har varit i Sjöfartsverkets tjänst i många år som isförstärkt lotsfartyg. Fartyget är K-märkt sedan 2004 och den gamla inredningen är fint bevarad. När vi klev ombord på måndag eftermiddag var det lugnt i Longyearbyens hamn men molnen låg lite lågt.

Vi var ett förväntasfull gäng på 12 personer som snabbt kom ut på däck med kamerorna i högsta hugg. Under morgonen hade vi fått rapporter från gruppen som varit ute veckan före oss att de haft mycket dåligt väder och inte sett någon isbjörn....Vintern har varit mild och det är dåligt med is,.. resultat, ingen isbjörn.

Vi färdades därför enligt en ny rutt och styrde söderut när vi lämnade Isfjorden. Förtjust insåg jag i sista ögonblicket att det var lunnefåglar som kom flygande och fick dem bara precis när de passerat. Det gäller att hålla bättre utkik...

Alkekung och grisslor, först flög de åt ena hållet...

...sedan åt andra hållet.

När vi rundade Kapp Linné och kom ut på mer öppet hav kände vi av små gungningar ett tag, men inget allvarligt.

Innan vi gick och la oss började molnen lätta något och man kunde se solen lysa på några toppar långt bort. Så länge det inte gungade var jag mer än nöjd. Båten gick hela natten och vi kom fram till Hornbreen (Hornsund) vid 5:30 på morgonen.  

Kom ut på däck vid 6:30 och var några redan ute och kollade vyerna och om de kunde sikta något djurliv.  

Glaciären med sin blåaktiga is framträdde tydligt. Det serverades frukost ombord klockan åtta och då presenterades förmiddagens plan. Gummibåt bland isflaken längs glaciären.  

En del blå fläckar började visa sej på himlen, det såg lovande ut.

En stormfågel som undrar om vi ska komma i vattnet snart eller inte. Just denna stormfågel är mycket ljus i fjäderdräkten. Det är då en sydlig variant av arten. Den nordliga, som vi sett många exemplar av, är betydligt mörkare.  Här hade vi båda sorterna.

Till slut kom vi iväg med gummibåtarna. Här är det expeditionsledare Fredrik Granat som kör den ena gruppen. Nu var spänningen stor, vad skulle vi få se denna morgon... 

Hälsningar Lena

Pyramiden - en rysk spökstad med svenska anor

Pyramiden var en rysk/sovjetisk gruvby på Svalbard, belägen vid Billefjorden några mil inåt landet öster om Ny-Ålesund. Pyramiden hade som mest 1 200 invånare men övergavs hastigt 1989 pga ekonomiska orsaker och har sedan dess varit en spökstad. I gruvan bröt man stenkol och enligt guiden gick man aldrig med vinst, men det var mycket praktiskt att bryta stenkol här och skeppa till nordligt belägna ryska städer.

Orten är så gott som obebodd, men det bor ett fåtal personer på Hotellet, som vaktar och underhåller byggnaderna samt tar emot turister. Sajsa från St Petersburg mötte oss på bryggan för att guida oss genom Pyramiden. Om jag minns rätt har han bott i Pyramiden ca 10 månader om året sedan 2012 och han trivs.

Orten grundades av Sverige 1910 och var svensk fram till 1927 då den såldes till Sovjetunionen. Därför står namnet både på svenska och ryska när man kommer in i staden. Namnet kommer av att berget som orten är byggd vid liknar en pyramid som synns i bakgrunden på denna bild.

Vi promenerade längst en väg som gick i utkanten av staden. Guiden betonade att det var viktigt att hålla ihop gruppen för han var den enda som var beväpnad. Det gick väl sådär...Han berättade att det varit isbjörnar inne i staden tidigare år, bl a en som hade sönder ett fönster och klättrade in till Hotellets bar. Han intygade att det var obehagligt för de sov alla inne i hotellet och han var själv på plan 2.

Pyramidens flygplats används fortfarande för t ex helikoptertransporter.

BBC filmar för sitt reportage. De blev kvar i Pyramiden och övernattade väl antagligen på hotellet. Man kan boka rum där och det går även att boka ett enklare typ vandrarhemsboende om man vill övernatta i spökstaden.

Solen strålade när vi vandrade längst vägen. Det bruna huset är det senaste som byggdes. Det är inte trä utan ser bara så ut. Det finns dock en del gamla träbyggnader kvar bl a från tiden då Pyramiden var svenskt.

Högt uppe på berget bakom det vita huset finns en gul stuga (ses på nästa bild)...

...dit upp går de som bor i Pyramiden för att få tillgång till Internet, det fungerar ibland. Sasja uppdaterar inte sin FB status så ofta :-) Mobiltäckning kan man få uppe på någon bergstopp om man har tur.  

Vi upptäcker efter en stund att några renar nyfiket spanar på oss genom en öppning under en husgrund.

Herr och fru Svalbardripa spankulerar över snön och gör att flera av gruppens medlemmar halkar lite efter.   

Jag antar att det är vatten, värme och avloppsledningar under plankorna. De ligger ovan jord pga permafrosten, det gör de även i Longyearbyen..

Trähusen längs huvudgatan är vackert dekorerade.

Här finns den nordligast belägna Leninstatyn. Den står utanför den kombinerade sport- och aktivitetshallen där vi fick gå in och titta.  

På bottenplanet fans bl a biografsalong och bilden kommer från entrén utanför biografen.

Biblioteket låg en trappa upp.

Här kunde man sitta och njuta av utsikten. Det var mörkt i många av rummen och jag hade ingen blixt med mej. Tänkte inte på att vi skulle besöka övergivna byggnader.

På trappan kunde man blicka ut över staden. Det bruna gräset som växer på esplanaden är sått. Det skeppades in enorma mängder matjord för att anlägga dessa gräsmattor. De skulle inte bara se fint ut utan också bli foder till de mjölkkor som man höll i en ladugård. Renarna gillar inte den sortens gräs men betar örterna som växer mellan grässtråna.

Det här huset var mässen. Dit gick alla och åt gratis. Det fanns inga kök i bostäderna. Jag hade gärna velat titta in i detta hus men fick inte möjlighet till det.

Tretåiga måsar hade tagit över ett hus helt. I varenda fönster bodde tre par såg det ut som. Den lilla lådan i varje fönster är inte en luftkonditioneringsanläggning utan ett kylskåp, dvs stora delar av året ett frysskåp. Lite mat eller möjligen dryckesvaror förvarades sålunda i hemmen. Lägg märke till att måsarna har TV antenner.

Efter ca 90 minuter som gick alldeles för fort lämnade vi Pyramiden.

Vädret var fortfarande strålande och vi såg fram emot båtresan tillbaka till Longyearbyen.

Ren njutning...

Vi gjorde en liten tur in vid ett vackert ställe som hette Trygghamna, för att det oftast var lä för vinden där. Föga anade vi att vi skulle komma att söka skydd där med Malmö några dagar senare då vädret såg helt anorlunda ut. 

Stormfåglar och guidens berättelser följde oss på vägen tillbaka till Longyearbyen. Vi passerade "svenskhuset" där 17 personer dött i svåra plågor för 135 år sedan. Ingen visste vad de dog av men gåtan löstes 2008 då man genom att gräva fram och provta kropparna kom fram till att de dött av blyförghiftning. Bly användes på den tiden i konservburkar.

Innan vi kom fram till Longyearbyen tog också Brazzbanditen upp sina instrument igen och rev av några bejublade nummer.  

Full ös. I morgon skulle vi packa för att gå ombord på vår veckolånga tur med Malmö. Det kändes helt OK att bo på båt om det skulle vara så här stilla och vackert. Nu blev det inte riktigt så....men det började bra.

Hälsningar Lena