Svalbard - Longyearbyen till fots

Dag två på Svalbard var det mulet men uppehåll och vi promenerade ut efter frukost med lite matsäck i våra ryggsäckar och en hel del kamerautrustning. Idag skulle vi göra Longyearbyen till fots.  Vi började med att vandra upp till den gamla linbanecentralen.

Longyearbyen har varit en gruvsamhälle och det finns en hel del kvar från den tiden, men bara en gruva är numera i drift, gruva 7. Där bryter man stenkol som bl a används i Norges enda kolkraftverk som finns här på Svalbard. Byggnaden på bilden ovan är linbanecentralen och man kan se resterna av de olika linbanor som fraktade kolvagnar hit runt hela Longyearbyen.

Så här ser den mest intakta linbanan ut med vagnar och allt. Oftast är det bara trätornen som finns kvar och det står flera höga sådana i central Longyearbyen.

Dessa grabbar skulle på en längre promenad än oss. Vi såg till att hålla oss inom det som åtminstone vi tyckte kändes som "stadskärna" och borde vara tämligen isbjörnssäkert.

En mamma som skulle på cykeltur med sina barn. Lite udda ser det ju ut med ett gevär som sticker upp ur ryggsäcken, men det hör uppenbarligen till deras vardagsrutiner.

Jag mindes från Margaretas inlägg att kyrkan var väl värd ett besök så det blev vår nästa anhalt. Kyrkan är hopbyggd med en församlingsgård och det är genom den man går in. 

Precis som i alla byggnader i Longyearbyen (även hotellen) tar man av sej skorna när man kommer in. Här kan man ställa sina kängor och låna ett par Foppa tofflor. I kassaskåpet kan man förstås låsa in sitt vapen.

Först kom man in ett trevligt gemensamhetsutrymme som var utrustat med sittgrupper, en stor öppen spis, en del litteratur etc. Om man tittade lite extra noga fanns också en projektor i taket och en duk som kunde hissas ner. Det fanns utförlig information om hur uppstoppade isbjörnen skjutits 1987. Efter att man försökt skrämma den med både knallskott och varningsskott, dödades björnen på ca 50 m avstånd från expeditionen. Den skänktes till kyrkan av dåvarande Sysselman.  

Från kortsidan på samlingsrummet kom man in i kyrkorummet. Det var det ganska enkelt men ljust och vackert med träväggar och fina målningar.

En dopfunt fanns det förstås.

Nästa anhalt var museet som inte är så stort, men mycket informativt och med väldigt fina utställningar och en spännande ljussättning. Här är det samma sak med kängorna i entreen och foppatofflorna, vapenskåp, samt hängare för ytterkläder förstås.

På museet kan man på ett lätt sätt ta del av Svalbards historia från upptäckten, den 25 juni 1596 av den holländske upptäcktsresanden Willem Barents, till nutidens Svalbard där forskning och turism är de viktigaste inkomstkällorna istället för jakt, valfångts och gruvdrift som dominerat tidigare.  Till skillnad från den unga (2 år) isbjörnen vi såg i kyrkan var denna minst dubbelt så stor och mycket imponerande.

På museet lärde vi oss att gässen som gick utanför är "kortnebbgås" som på svenska är spetsbergsgås. Vi köpte också en liten trevlig fågelbok "Svalbardfugler" för att få bättre koll. Spetsbergsgås är den vanligaste gåsen på Svalbard.

Vi promenerade ner till stranden igen och nu satt en del praktejdrar, tillsammans med vanliga ejdrar, på land. Vi närmade oss försiktigt men innan vi kommit på vettigt fotoavstånd var alla praktejdrar långt ute på vattnet. Nåja, det skulle väl bli fler chanser...

Den här charmiga vadaren var dock inte det minsta skygg för oss. Enligt boken en "fjaereplytt", vilket ni fågelkunniga antagligen känner igen som en skärsnäppa. Det skulle bli fler av dessa senare på resan.

Det började falla lite lätt snö på eftermiddagen och vi vände tillbaka mot vårt hotell. 

När vi spanande upp på berget fick vi syn på detta gäng. Tre personer och två hundar, också ett sätt att rasta sina husdjur.

Hälsningar Lena

Svalbard - ankomsten

Vi tog oss till Longyearbyen den 20 maj från Stockholm, via Oslo och kom fram (med bagage ) trots att det fortfarande var en del förseningar på Arlanda efter radarstrulet den 19 maj. När vi flög in såg det lovande ut genom fönstret...

....när vi landade föll det dock stora snöflingor och blåste. Vi har åkt på försommarsemester till vinter !

I väntan på bagaget fotograferade jag en av de obligatoriska skyltarna.

När vi checkat in och fått i oss en sen lunch hade det klarnat upp och vi gav oss ut på en första promenad i Longyearbyen, som är Svalbards administrativa centrum och största ort. Staden är belägen på ön Spetsbergen, har ca 2 000 invånare och är en av världens nordligaste bebodda platser.

Mycket av snön hade smält i staden och såväl snöskotrar som sparkstöttingar var parkerade för säsongen. Fåglarna till höger är spetsbergsgäss men det hade vi inte kommit på ännu när jag tog denna bild.

Hundar av polarhundstyp fanns lite överallt och det stod hundkojor utanför många bostäder och en del företag. Utanför det största hotellet (Radisson Blue) fanns "hundparkering" och skyltar att man inte fick lämna sina hundar utanför entrén eller bundna i cykelstället.  

Första anhalt på vår semesterresa blev stranden, helt normalt. Men kanske mindre normalt att gå på en strand där det fortfarande ligger snö och vattentemparaturen är runt 0 grader. Utsikten över Longyearelva och Adventdalen var dock storslagen.  

Vi tittade ut över vattnet och såg några ejdrar. Den som förstorar kan se att några har gula näbbar och färggranna huvuden....praktejder. Hit skulle vi helt klart återkomma senare. Det måste gå att få span på dessa ejdrar på närmare håll.

På andra sidan älven låg några spridda hus.

Vi promenerade längs stranden och njöt av det storslagna landskapet. Ofta stod vi bara stilla och tittade....med vinden i ryggen och huvorna uppe för det blåste isande kallt.

Man känner sej liten i den här miljön och omvärlden känns långt borta. Det skulle vi få uppleva många gånger under vår vistelse.

Fartyget Polarsyssel låg i hamnen. Fartyget hör till Sysselmannens resurser på Svalbard ocn används främst för räddningsinsatser, miljöövervakning och bevakning för att förhindra oljeutsläpp. Sysselmannen (just nu en kvinna) är norska regeringens högste representant på ögruppen.  

När vi gick längs stranden stötte vi på den här pigga och kvittrande fågeln. Snösparven är i stort sett den enda "småfågel" man ser på Svalbard. Till vänster en hona och den sjungande till höger en hanne. Det skulle bli många fler snösparvar innan vår resa var över.

Fyrhjulsdrivna bilar och snöskotrar, samt en del fyrhjulingar verkar vara standardfordonen. Vi såg trettio fyrhjulingar uppradade utanför ett företag som har turer och alla hade nycklarna i. Även om man skulle vilja stjäla en kan man ju inte komma så långt ... vägens ände är ganska nära.

Solen strålade även efter vi ätit middag och vi tog en till liten promenad. Det låg rejält med snö på topparna runt staden.

När vi tittade upp såg vi plötsligt en liten prick som rörde sej. En annan prick hade kommit högre upp. Någon skulle ha ta en skidtur på kvällskvisten och det här verkade vara enda sättet att ta sej upp.

Den här killen gissade vi var på väg hem från jobbet. Det fanns en del som cyklade på ön och om man rörde sig utanför Longyearbyen skulle man vara beväpnad. Så är det att leva med isbjörn in på knuten.

Hälsningar Lena

Svalbard - genom mina gluggar

Efter en lång förväntansfull längtan var det äntligen dags. Den 20 maj flög vi till Longyearbyen för en tolv dagar lång vistelse på ögruppen Svalbard. Vi skulle både upptäcka på egen hand och mer organiserat, samt tillbringa 7 dygn ombord på fartyget Malmö. Äventyret levde upp till alla förväntningar...

...allt från fågellivet med de ständigt närvarande stormfåglarna till lunnefåglar, praktejder, grisslor, alkekung, simsnäppor, charmiga "fjaereplyttar" mm mm.

Till en storslagen natur som ändrade skepnad var gång man kom ut på däck. Ibland var ljuset bländande vitt och ibland tittade jag ut över det mörkaste kalla vatten. Ljust var det dock dygnet runt och det avspeglade sej på de förvånansvärt låga ISO talen. Miljön kan inte beskrivas med ord, den måste ses.

Slutligen den fråga som man får först när man säger att man varit på Svalbard. Fick ni se någon isbjörn? Ja, genom att ändra den planerade rutten och gå mot platser med mer säkra isförhållanden fick vi se dem, isbjörnar på packis, deras rätta miljö.

I kommande bloggar kommer jag att berätta mer om vår resa och visa mer av det ni sett ett smakprov på ovan. Om ni är intresserade är det bara att följa med.

Hälsningar Lena

PS. För den som undrar så dök vi inte på denna resa. Det går förstås att göra det men inte med det bolag vi bokat båtturen med. Endast ett norsk dykföretag kan erbjuda det och denna gång fick det bli en upplevelse enbart ovanför havsytan.

Äntligen lite dykning !

Jag sorterar egentligen som bäst bilder från Svalbard, men i helgen hade vi en tur till västkusten inbokad sedan länge och vilken tur det blev. En morgon när vi gick ut från Hamburgsund mot Väderöarna såg det ut så här. Det var två dykbåtar som gick ut och vi klagade lite för att den första båten rörde upp vattenytan för oss som kom bakom...

Det var helt stilla och det gick därmed att dyka på alla dykplatser dvs det blev svårt att välja. Skarvar, ejdrar och en och annan säl förgyllde tillvaron. Men jag måste erkänna att mitt driv att fotografera fågel- och djurliv från båten var lite mättat efter vistelsen på Svalbard.  

Mellan dyken avnjöt vi som vanligt lunch med kaffe, frukt och kaka på någon fin ö vid Väderöarna. I lördags var det nästan för varmt att ligga på klipporna trots att vi var så pass långt ute på havet. Det kändes helt ofattbart och något som vi inte upplevt särskilt många gånger.

En och annan sjöfågel ville förstås vara med och smaka på lunchen. Havstrutarna är kaxiga och håller sej alltid framme när det vankas något gott.

Under dyken blev det mest makromotiv för sikten inbjöd inte till att använda vinvinkel. En liten plattfisk poserade snällt.

Sjuryggen är lite i största laget för makro men det går bra med porträtt. Den här hannen vaktade antagligen ägg för den höll sej troget vid samma plats. Jag kunde dock inte se någon äggsamling.

En liten snultra med en vit "död mans hand" i bakgrunden.

Vi hittade en hel del nakensnäckor trots att den bästa säsongen för att se dessa djur är över. Det är vackra små djur som är tacksamma att fotografera för de rör sej ganska långsamt. 

Många av dessa nakensnäckor har enbart latinska namn som jag inte bryr mej om att skriva ut här. Om någon är intresserad kan jag förstås bidra med dessa så långt det är möjligt.

Den här nakensnäckan var ovanligt stor (ca 5 cm) och fantastiskt vacker. Just denna sort har vi inte sett så ofta i våra svenska vatten.

Det här var också mycket praktfull och lyckades "larva runt" ganska mycket under fotosessionen.

Därför får ni se en till bild på denna lilla juvel.

På lördagskvällen serverades det som vanligt skaldjur till middag. Just nu är det havskräftor som gäller och det fanns mer än tillräckligt med kräftor till alla. För den som vill ha sallad till maten fanns det en skål, den gick inte åt helt heller....

Kräftorna var som alltid helt makalöst goda och serverades med hemgjord aioli eller romsås, vitlöksbröd och lite gott vitt vin för den som ville.

Avslutar med en bild på Viktoria och det senaste tillskottet till familjen (nr 4 !), som redan spanat in havskräftorna. Hon driver med sin man Anders dykföretaget DykLeif och har bl a dukat upp festmåltiden ni såg ovan, samt lagat frukost och lunch till alla gäster (ca 25) under helgen.

Hälsningar Lena