Kungskrabba

Ett av målen på vår resa norrut var Kirkenes. Vi var där 2009 och mycket i staden var sej likt, men den här klättervänliga skulpturen på torget var ny. Krabba var också den huvudsakliga anledningen till att vi gjorde ett stopp i Kirkenes.

Under vårt första besök 2009 fick vi tipset av den lokala dykklubben att dyka vid en stor rastplats längs E6, strax utanför Kirkenes flygplats. Den ligger tillräckligt långt från flygplatsen och det militära området att man kan fotografera här. Rastplatsen har toaletter, regn- och vindskydd, helt perfekt. 

Vår första dykdag var vädret strålande och ca 25 grader varmt. Varmare än vi någonsin haft så här långt norrut på en semester. Det gör att man blir svettig och kan få kondens innanför dräkten när man går i det kalla vattnet. För att vattnet skulle vara kallt det visste vi. Fjorden vi skulle dyka i står i förbindelse med Barents hav.

Dykplatsen är så här fin när det är högvatten och vi väntade medvetet till det var mycket vatten, för annars är det en vådlig promenad med stora hala stenar och slipprig tång. Med över 30 kg utrustning samt en tung kamera med dubbla blixtar och ett par fenor i händerna vill man inte ha så spännande terräng att ta sej fram i. 

Vi hade bara varit i vattnet ca fem minuter när vi stötte på den första kungskrabban, eller Kamchatka krabba. De stora krabborna förekommer naturligt i Stilla havet vid Alaska och utanför Japan, men har inplanterades runt Murmansk på 1960-talet och sedan spridit sej längs den norska kusten. Det här är ett ganska litet exemplar och den fick vara ifred när den poserat framför kameran.   

När vi kommer ner på ca 10-12 meters djup stöter vi på större krabbor. Fullvuxen kan den väga upp till 7 kg och bli 1,8 m mellan benspetsarna. Någon så stor krabba stötte vi inte på men den här var rätt rejäl. 

De stora krabborna äter allt i sin väg och har förökat sej mycket framgångsrikt. De finns nu längs norska kusten ända ner till Lofoten. De vill helst ha en temperatur på 10-12 grader C och en hög salthalt i vattnet (högre än på svenska västkusten). Krabborna lever på 10-500 m djup. 

Vi hade 8 grader i vattnet under dyket och ca 10 grader från 5 m och upp till ytan, vilket faktiskt värmer då man närmar sej slutet på dyket. Den här krabban blev middagsmat.  

Den här också. Man tar inte upp dem levande utan avlivar krabban genom att sticka en kniv genom skölden bakom ögonen. Sedan tar man av benen och stoppar dem i en fångstkasse. Under tiden flockas mindre asätare runt resterna, t ex eremitkräftor. En stor eremitkräfta (stor, dvs med ett skal stort som en knytnäve) försökte ta med sej ett helt ben, men det fick ge sej. Det fanns tillräckligt med andra rester av den stora krabban som den kunde äta. 

Här ligger en del av fångsten i diskhon där vi bodde och på diskbänken ligger förrätten, några "haneshell" som liknar pilgrimsmusslor men är mindre. Vi hade med oss en 10-liters kastrull och kokade benen i saltat vatten ca 6-8 minuter, de tjockaste lite längre. 

De är lite svåra att lägga på en tallrik och det bästa besticket för att äta dem är sax och fingrarna. Vi hade smält smör med vitlök samt tomatsallad och gurka från växthuset som tillbehör. 

Det var fortfarande strålande sol och varmt på kvällen när vi satt ute, solen sken förstås hela natten, som den gör så här års i Kirkenes.

Här är det som inte fick plats på tallriken och våra små goda musslor som bara brynts hastigt i smör. Vi åt så mycket krabba vi kunde till middag och gjorde sedan krabbsallad på resterna som vi åt till lunch i två dagar. 

Hälsningar Lena