Charmigaste blötdjuren

Det är dessa charmiga små blötdjur som lockar oss att dyka i mörker och kyla en lördagskväll i november, istället för att mysa i soffan efter en god middag. Vi var helt ensamma på Hamburgsunds badplats när vi bytte om och vadade ut i det becksvarta vattnet. Vi tände våra lampor, gick ner under ytan och började söka av sandbotten samt vattnet precis ovanför sanden. Efter ungefär 15 minuter hittade vi den första. En liten tioarmad bläckfisk, cirka fem centimeter lång, simmade framför oss ungefär en halvmeter ovanför botten. Yes! Det var det här vi kommit för att se!

Det är vanligt att hitta dem så här, delvis nergrävd på botten. Ibland sticker bara ögonen upp och med tanke på storleken är de inte så lätta att hitta trots att de lyser i röda toner och har blanka stora ögon.

De kan blixtsnabbt ändra färg och bli väldigt ljusa, ibland skiftar de också i blått och grönt. Det finns tre eller möjligen fyra olika arter längs svenska västkusten och de har bara latinska namn. Vi hittade sex olika individer och jag kan inte skilja dem åt. De skiljer sej lite i storlek, från ca två centimeter till cirka åtta. Kroppen är nästan helt genomskinlig och man kan se de inre organen om man belyser dem mot en ljus botten.

En spektakulär pose som de visar upp ibland, undrar om det är ett hot eller...De är kaxiga och simmar inte undan i första taget. Det blir inte helt lyckat med den ljusa botten och helst vill man möta dem simmandes lite högre upp i vattnet. Det är i alla fall 10-12 m djupt där vi är så det finns en del vatten ovanför oss.

Efter halva dyktiden möter vi den första som simmar en bit upp och då blir bakgrunden helt svart. Åtta armar med två rader pyttesmå sugkoppar och två längre tentakler som den rullat ihop. Den är nära kameran och det är attans svårt att backa i vattnet utan att orsaka så mycket virvlar i vattnet att man tappar bort sitt motiv helt.

Som sagt, attans nära. Bilden är tagen med 60 mm makro på en Canon 7D mkII med två externa blixtar.

Den lilla bläckfisken dansar framför kameran och det är bara att trycka av och vara glad. Blixtarna laddar på 1,2 s så det blir en och annan bild.

Här har Fredrik placerat sitt fokusljus under bläckfisken och den är både lite för mycket belyst och inte helt skarp. Men lampan är 5 cm bred och det ger lite känsla för ungefär hur små de är.

Efter drygt en timme lämnar vi bläckfiskarna och simmar mot grundare vatten. På den becksvarta stranden kan vi precis skönja konturerna av vår bil, för att vi lämnade en pannlampa under den innan vi gick i. Det duggregnar när vi packar in vår utrustning + all den sand som bara följer med hur man än beter sej. Vilken toppenkväll!

Hälsningar

Lena

Dyk 1000 och möte med de små bläckfiskarna

Dykare skriver loggbok och i fredags loggade jag dyk nr 1000. Det var inte speciellt på något sätt och vi hittade inte något spektakulärt vid Släggö i Lysekil. Det var inte förrän på kvällen och dyk 1002 som vi hade turen att hitta tioarmad bläckfisk. De är små och lever den mesta tiden för djupt men på senhösten kan man hitta dem om man ger sig ut och dyker i mörkret i t ex Gullmarn.

De gnistrar i olika färger i skenet av lampor och blixtar. När de tycker dykaren blir för jobbig med sin kamera gräver de ner sej i sand/lerbotten. Den här var ungefär 5-6 cm lång och bestämde sej för att gömma sej. 

Ganska snabbt syns bara ögonen och den använder t o m två armar för att dra sandkorn över sej och bli nästan helt osynlig. Vi simmade vidare och lät den vara ifred i sanden. Finns det en borde det finnas fler.

Det fanns flera. Bara några minuter senare hittade vi en ny individ. Det är samma art som ovan men den har ändrat färg. Det gick blixtsnabbt och vi fick se många prov på det. Ena stunden kunde de vara ljusa med metalliskt gröna och blå fläckar.

I nästa ögonblick var de mörkröda med orangefärgade fläckar och en del glänsande gröna prickar.  De har tre olika celltyper i huden som reflekterar flera olika färger vardera samt kan ge metallglans i silver, guld, blått eller grönt. Genom att kombinera de olika celltyperna och ändra formen på en av dem kan de byta färg på ett spektakulärt sätt. 

De små bläckfiskarna simmade lojt längs botten och vispade tyvärr upp en del grums i vattnet. Här kan man se de åtta armarna och två extra tentakler som är hopringlade "i mitten".  

Det är vårt första möte med dessa små juveler och det tog väldigt lång tid innan vi fick chansen. Nu vet jag precis hur jag vill fota dem nästa gång...Hoppas det inte krävs tusen dyk till för det bara.

Här vispas det bra i sanden och dessa små korn ger upphov till "backscatter" när man fotograferar med blixt. Som att den vet hur mycket svårare det blir att få till en bild. Många av bilderna är ganska mörka och det går förstås att använda blixt så det ser ut som på dagen, men jag vill gärna ha kvar lite av den ombonade mörkerdykskänslan. Släcker man alla lampor kan man uppleva mareld som en liten bonus.

Efter 76 minuter i vattnet vid en liten båthamn som heter Jordfall vadade vi upp på land. Det var fullmåne och riktigt mysigt.

Hej så länge,

Lena

Udda djur

I ett förvånansvärt smalt utrymme ligger den store och vilar. En "giant pacific octopus" som var rejält stor för det är bara bråkdelen som syns av den åttaarmade bläckfisken. De har inget skelett och kan däför tränga in sej på vad som verkar vara helt omöjliga platser. Om man tittar noga kan man se att den har en sjögurka, en sjöstjärna och en gul naknesnäcka (bakom sjöborren) som "kompanjoner" i skrevan.

Det här är en riktigt "udda typ". En "puget sound king crab". De finns från Alaska längs hela västkusten ned till ungefär Californien. De ser ut som en korsning mellan en stridsvagn och en "transformer".  Det kan t o m vara lite svårt att förstå vad man tittar på.

Här en närbild där man faktiskt kan skönja ögonen mitt i bilden. De är orange med en svart prick i mitten.

På den här bilden kan man kanske få en viss uppfattning om hur stora de är.  De är rödorange och gula med en del blålila prickar när de är vuxna.   

Det här är en mycket liten (ca 3 cm) juvenil krabba. De ser ut som små kantiga orangefärgade stenar som rör sej över botten. Under det här dyket höll vi oss längs en bergvägg för det var mycket dålig sikt i vattnet. På ytan passerade en knölval längs väggen precis ovanför våra bubblor. Peter som var på båten var i extas när vi kom upp och trodde förstås att vi sett valen, men icke....Om man inte kan se längre än en halv meter missar man även en knölval. Han hade fått största upplevelsen under detta dyk för valen hade även kommit förbi båten på ett par meters avstånd och tittat på honom.  

Det här är en annan speciell varelse som man kan möta i vattnen runt British Columbia. En "wolf-eel" som närmast kan översättas till havskattål på svenska. De kan bli två och en halv meter långa och väga upp till 20 kg.

Huvudet är mycket likt den havskatt som man kan se i Skandinaviska vatten, men den är lång som en muräna. Vuxna djur är blågrå och kan se ganska grymma ut med sitt skrynkliga och ibland ärrade ansikte. Ibland kan man hitta två i samma skreva för de bildar par och vaktar sina ägg tillsammans.

Unga individer är brunaktiga och blir sedan blåare i tonen.

Den här är inte tjockare än min tumme men ser redan "gammal och tandlös" ut. Det finns dock en rejäl uppstättning tänder i munnen på varje individ. 

Efter en lång dykdag slår vi oss ner på verandan och tittar ut över Rainy Bay. I går skymtade vi faktiskt valen (mest troligt den Peter såg idag) när vi satt här. Vi såg den blåsa och så småningom visa stjärtfenan.

Det är helt vindstilla och fortfarande minst 25 grader varmt....kall dryck står på bordet, blixtar och batterier ligger på laddning...

....och på grillen ligger middagen.

Nästa inlägg bli en hajspecial.

Hälsningar Lena

Bläckfisk special, ett dyk i arkivet

Det regnar ute och inspirationen är inte på topp. Jag drömmer mej tillbaka till Mexico, där vi var och dök i slutet av mars. Varmt blått vatten och färggranna fiskar. Bläddrar i Lightroom... 

Tänk att en blåprickig plattfisk kan vara så kamouflerad. Den smälter in ännu bättre om man inte lyser upp den med blixt.

Jag hoppas ni ser den här ordentligt, den är nämligen giftig och inte något man ska sätta handen på av misstag.

Bläckfiskar kan vara oerhört väl kamouflerade och den här såg inte jag förrän den rörde på sej. Lägg märke till fisken till höger om bläckisen.

Bläckfisken vill ha den skrevan som fisken håller till i...

Sådär, bläckfisken är nöjd och fisken fick flytta på sej. Jag är mest förvånad att fisken stannade kvar. Betänk att de har en dykare med kamera och blixtar väldigt nära (bilden är tagen med fisheye, 17 mm) och något beskuren.

Den här vackra bläckfisken hittade jag senare på samma dyk. Den bjöd på lite orange färg när jag kröp riktigt nära med kameran.

Det här är samma bläckfisk fotograferad från andra hållet. Fredrik försöker "prata" med den genom att erbjuda sina fingrar och skrapa lite på stenen. Ibland skickar bläckfisken ut en tentakel för att undersöka och "smaka" med sina sugkoppar. Den här ville inte interagera med oss men handen ger er åtminstone en uppfattning om bläckfiskens storlek.

Den satt förnöjt kvar och lät mej komma mycket nära med kameran.

Det här är väl en mindre lyckad bild på fiskar men jag upptäckte också att det finns en simmande bläckfisk med i högra hörnet. Mexico bjöd på många bläckfiskmöten.

" - Hallå ! Men jag då? Kan inte jag få vara med på bild ??? "

Hej så länge,

Lena

Det kommer en dagens bild vad det lider....kanske flyger det in något nytt i trädgården...

Med åtta armar kan man kramas ordentligt

Vår resa längs Alaskas Inside Passage fortsatte norrut och vädret var för det mesta riktigt fint. I den skyddade passagen var vattnet ofta väldigt lugnt.

Lite krusningar på ytan mitt på dagen och ofta blev det helt blankt mot kvällen.

På Nautilus Swell är man van att det är många undervattensfotografer med och så här ser laddnings- och arbetsstationen ut. Lägg märke till alla eluttagen på översta hyllan. Till vänster kan man se en balja med färskvatten där man kunde skölja sina grejer efter varje dyk.  

Ett djur som jag alltid spanat efter då vi varit i British Columbia är bläckfisk, specifikt den som heter Giant Pacific Octopus. Vi visste att den skulle finnas även i Alaska och spanade på varje dyk. Oftast hittade man den som på bilden ovan. Sovandes i en smal skreva.

Detta bamseexemplar låg i en väldigt smal skreva och var fullkomligt ointresserad av vad som hände utanför. Sugkopparna var flera centimeter i diameter och det säger lite om bläckfisken storlek. De kan uppnå en vikt av 50 kg och då är armarna ca 3 m långa!

Till slut så mötte vi en bläckfisk som var vaken och satt mellan några stora vita anemoner. Inte ett bamseexemplar men det var alert och brydde sej inte nämnvärt om att bli fotograferad.

De smälter för det mesta in i omgivningen på ett häpnadsväckande sätt och kan ändra både färg och form oerhört snabbt. Här fick jag dock en bild då den poserade mot en ganska OK bakgrund. 

Plötsligt "blåste den upp sig" och ändrade delvis färg.

Om den inte smälter in i miljön så blir ändå mönstret väldigt förvillande.

Jag vill gärna ha mycket tentakler på bilderna, helst med sugkopparna synliga.

Bläckfisken poserade villigt och tycktes inte bry sej särskilt mycket om att det blixtrade omkring den. Om man sträcker ut en hand mot deras tentakler brukar de ofta känna efter (provsmaka) på vad de "hittat" genom att ringla upp på handen/armen. De har nämligen smaksensorer i sugkopparna. De händer dock att de blir väldigt närgångna och då är det svårt att fotografera samtidigt. Sugkoppar som fäster mot naken hud ger sugmärken, kanske inte helt oväntat...

Vi avslutade mötet med bläckfisken med några närgångna portträtt.

Till kvällen så var vattnet spegelblankt och passagen hade smalnat av ordentligt.

Vi mötte en båt som drog en timmertrål strax efter solen gått ner.

Himlen färgades rosa och månen kom fram. Vi passerade timret och ännu en dag längs Inside Passage led mot sitt slut.

Hälsningar Lena