Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig

Om naturfotografi

Jag har för längesedan givit upp när det gäller naturfotografi. Alla mina försök har varit en besvikelse. Jag lyfter numera aldrig kameran till ögat ens för en vackert kolorerad solupp- eller nedgång. Men så har jag upptäckt att andra tar väldigt bra bilder på fåglar och fjärilar. Jag beundrar deras förmåga och tålamod. Dels att sitta i timmar och vänta på rätt tillfälle. Dels att sitta vid datorn och sortera bort alla som inte blev bra. Alla är min överman i dessa hänseenden. Men jag sörjer inte. Jag har min egen väg att gå.

Jag vill inte stjäla bilder från internet för att visa exempel så ni får stå ut med mina egna (gamla) försök. Det ska vara bilder i min fotoblogg.

Ja, det står en ren där nånstans i mitten.

Jag är för långsam för fåglar. Lommen dök när jag tryckte av.

Fiskar är jag bättre på. Om jag får döda dem först.

Kor är jag en rackare på. Men de är ju inte särskilt vilda.

Eders Hängivne

En kamera, ett objektiv

Om fotografisk asketism

1974-1985 använde jag pappas gamla Praktica IVB med objektivet Meyer Primotar 3,5/50 mm. Efter ett tag fick jag också låna ett Tokina 4/150 mm. Telet använde jag dock inte så ofta. Detta ekipage blev min ständiga följeslagare på allt jag företog mig. Resor, utflykter, födelsedagar, kanotfärder, läger, vapenfri tjänst, you name it. Dokumentationen av min ungdomstid är omfattande. Jag använde så gott som alltid diafilm, den tidens hemmabio. För det mesta Ektachrome 200. Pappa och jag brukade dela på en 30-metersrulle. Ibland prövade jag andra fabrikat, typ Fujichrome, Sakurachrome och Kodachrome m fl. Sakurachrome var den i särklass sämsta film jag någonsin använt.

Praktica IVB. Här har jag dock en Zeiss Tessar 2,8/50 mm. Meyer-50:an ser nära nog likadan  ut. Jag har en Meyer också. Telet på bilden fick jag av pappa när jag  långt senare skaffade en likadan Praktica IVB från ebay. Numera ha jag också en Meyer Primagon 4,5/35 mm. Ska det va så ska det va.

Här några bilder tagna med detta DOGMA-ekipage. (Med Meyer-50:an). Från de första åren 1974-1976. Jag håller fortfarande på med att skanna diabilderna.

Praktican har en mattskiva som varken har snittbild eller gitter. Det var alltså ingen lek att fokusera med den.

Eders Hängivne

PS
1985 skaffade jag en egen kamera, en Chinon CE-5 med ett Chinon normalzoom 28-50. Men fortsatte med samma stuk, en kamera-ett objektiv.

PPS
Nu blev jag lite sugen på att köra en rulle i den! Men jag har redan så många kameror med film i så det får vänta.

Jag kapitulerar

Om att fotografera i färg

Alla filmer har det höjts priset på. Och särskilt färgfilm. Jag fotar inte så mycket att det lönar sig att framkalla själv ens. Kemin kostar för mycket och blir snabbt dålig. Att lägga filmerna i kylen tills jag har 12-16 rullar kan ta ett par-tre år. Jag har kört Tetenals 1-liters C-41 kit. Senaste gången framkallade jag 3 rullar som blev som de skulle. Några månader senare framkallade jag en till i samma kemi och den blev skit. Så 500 kr för tre rullar blir mycket pengar per bild. Plus en förstörd film. Så jag framkallade ytterligare ett par rullar hos Qpix.se à 139 kr per styck. Här kommer en bild från de senaste rullarna.

Ericsson studio i Kista tagen med Olympus OM-2n och Zuiko 35/2 och filmen Fuji Superia Xtra 400

Så jag har kapitulerat för den kostnadsmässiga delen av färgfilmsfotografering. Jag är ju nybliven pensionär. Vill jag fota färg i fortsättningen får det bli digitalt.

Svartvitt överger jag dock inte. Där kapitulerar jag med döden. Eller "över min döda kropp" som en del säger.

Eders Hängivne

PS
Fast jag har några rullar 120-film i frysen. Så vid högtidliga tillfällen laddar jag nog en mellanformatare i alla fall.

Färdigsprucket

Om arkitekternas lek

Jag har jobbat några år i Kista. Först i hus 30 sedan i hus 9. Granne med hus 9 ligger hus 10. Det är detta hus det här inlägget ska handla om. Hus 10 alltså, på Isafjordsgatan 10.

Här har arkitekterna varit på lekhumör och byggt in sprickor i fasaderna redan från början. På tre sidor i alla fall.

Huvudentrén på Isafjordsgatan.

Den största sprickan är vänd mot Isafjordsgatan. Söderut alltså.

Fasaden mot Blåfjällsgatan. Västerut. Här finns ingen entré.

Bakvägen mot Modemgatan. Norrut.

Här är sprickan lite djupare än vid huvudentrén. Hus 9 speglar sig längst in i den. Det står bakom mig.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket det kostade extra när huset var sprickfärdigt.

Eders Hängivne

En del dagar är bättre än andra

Om att gilla livet

Det finns böcker om allt

Eders Hängivne