24 mm helmanuellt

Om ett gammalt objektivs välsignelser på en digitalkamera

Varje sommar åker vi runt på loppisar både  för nöjet och för att fynda om det går. Min fru fyndar oftare än jag men den gången jag ska skriva om nu var det min tur. Det var på bakluckeloppiset en söndag på Rosenhill som jag träffade på en amerikan som sålde lite Nikongrejer. Året är 2010 eftersom det här inlägget också blir historien om månadens profilbild.

Bakluckeloppis på Rosenhill. Den där Opeln var inte till salu.

Amerikanen. Han är gift med en svenska och bor i Sverige och var på tillfälligt besök hos bekanta i Hässelby. Han passade på att sälja lite Nikongrejer.

Eftersom jag sällan gör några inköp på loppisar hade jag inte några pengar med mig men vi löste det ändå. Jag hämtade objektivet senare hos hans bekanta.

Det objektiv jag köpte av honom var ett 2,8/24 mm för 200:-. Med det på min D80 med brännviddsförlängning på 1,5 ggr fick jag alltså ett 36 mm. Det var det jag var ute efter.

En av de första bilderna jag tog med objektivet blir nu månadens profilbild. Jag testade objektivet och det blev bra med en gång.

Profilbilden är beskuren till kvadratiskt format.

Lite senare satte jag på 24:an när vi gjorde en utflykt till Ulriksdals slott. Där pågick en trädgårdsutställning där olika trädgårdsdesigners hade gjort var sitt förslag på uteplats. Här kommer några bilder från den utställningen. Alla bilder är tagna med den gamla helmanuella 24:an.

Mellanformataren

PS
Numera kör jag 24:an på mina fullformatare istället. 

Jag är ingen digitalhatare

Om digitalfotografins plats i mitt liv

Det framskymtar ibland i kommentarer på mina inlägg eller i kommentarer i andra inlägg att man har åsikten om mig att vara en digitalhatare. För det första är det inte sant och för det andra så hatar jag mycket sällan något eller någon. För att bevisa att jag är en lika god eller dålig digitalfotograf som alla andra ska jag här förete bevis i min bildstatistik för 2012.

Antalet digitala bilder tagna under året är 3081. Och då räknar jag bara de sparade bilderna!

Antalet bilder tagna på film under året är blott ca 1466. Och då räknar jag alla, även blindskotten och de odugliga. Jag klipper ju inte i negativremsorna för att slänga de dåliga eller blanka rutorna. För enkelhetens skull har jag räknat med att jag får 36 bilder per rulle 135-film. Jag brukar få fler men det förekommer tyvärr några misstagliga avfyringar  då och då så jag tillåter mig approximationen. 135-filmsbilderna är i klar majoritet med sina 1188 bilder. Resten är tagna med 120- eller 127-film.

Här kommer nu lite digitalbilder som aldrig visats på FS tidigare.

Långfredagsfika

Arlanda Departures

Sjösidan av Grönsiöö slott

Bergianska trädgården

Gitarrunderhållning i Parc Guel, Barcelona

Dressyr, Vällingby Ridsällskap

Mellansonen är scenchef på Kalle Moraeus show i Uppsala. Det är han som plockar bort ett par mikrofonstativ.

Den här gången visar jag inga bilder tagna på film. Det är liksom poängen =)

Mellanformataren

PS
Nu hoppas jag alla har förstått hur det ligger till. Det tar en väldig massa energi att hålla jämn takt med digitalfotograferandet, menar jag. Och det misslyckas jag med som ni förstår. Men det analoga fotograferandet är roligare. För mig alltså...

Min Fotomässa

Om inspiration och möten

Jo, även jag har varit på Fotomässan. Fast jag fokuserade inte på prylarna (den här gången heller). Jag skummade lite bland dem för att sen ägna den mesta tiden åt utställningarna. Lite bilder tog jag också. X100 handhållen utan blixt gick hyfsat bra.

Det fanns väldigt många leksaker i många montrar. Den här fastnade jag för men kommer inte ihåg vilken monter den fanns i =)

Rörmokarna var där också. Flera stycken.

Jag träffade äntligen Stig-Ove Larsson från Vimmerby. Vi har snackat foto åtskilliga timmar under två och ett halvt år men aldrig träffats. Nu blev det av.

Utställningarna då. Överlag mycket bra men jag fastnade särskilt för två. Elisabet Tolls måleriska porträtt och stilleben samt Jan Grarups svartvita mästerverk från krigszoner. Här är några exempel.

Tuppfötter kan man också göra något av.

Barn med fantasi kan leka var som helst.

Jag köpte två böcker, Älskade Stockholm och Way Beyond Monochrome. Mycket spännande!

På vägen hem förevigade jag den svenska verkligheten.

Jag har ingen aning vad de gröna stapeldiagrammen säger oss. Men eftersom vi är i Sverige är det väl någon statistisk undersökning som ingen vare sig behöver eller vill känna till.

Mellanformataren

PS
Det tog lika lång tid att åka hem. Och jag var nöjd med dagen.

PPS
Jag höll i en Leica S2. Digitalkamerornas mellanformatare. Många gram och mycket glas, om man säger så.

127-dagen framkallad

Jag tror Crimson har problem med 127-filmer

Det tog lite längre tid än vanligt den här gången. Visserligen säger de så på hemsidan men diafilmen jag skickade in bara någon dag innan kom hem ganska snabbt. De verkar ha problem med 127-filmerna. Torkfläckar efter kemi, repor i emulsionen, svarta och vita prickar. De vita prickarna är damm men de svarta? Nå jag ska visa några av bilderna från 127-dagen i alla fall så att ni vet att jag var ute och luftade en av mina Rolleiflex Baby. Det blev två rullar Bluefire Murano 160. En negativ färgfilm som jag starkt misstänker är en omskuren och omrullad Portra 160. Jag har inga bevis för påståendet men ryktet går. De använder i alla fall ett eget backingpapper som är svart och nytt.

Nu till bilderna.

Stor bländare. Med Babyn kör man EV istället för bländare och tid så jag hade inte järnkoll på storleken men det var sannolikt 3,5.

Här var ljuset lite bättre

Gustavsberg VII

Lite blommig fägring från gästhamnen.

Och lite kvinnlig

Mellanformataren

En bra början på ett nytt Millennium

Om ett lyckat antiklimax och gulnade fotografier

Nyåret 1999/2000 skulle det hända en massa konstiga saker i världen. Företag spenderade miljarder på att förebygga skador och  eventuella konsekvenser av nyårsskiftet. Och så hände ingenting.

2000 blev ett av de händelserikaste åren i min historia men jag ska inte trötta ut er med för många av dem. Bara tre.

Jag träffade en ny kvinna i Cullera på spanska östkusten. Nu är hon min fru. Nog ordat om den saken.

Nataliya från Moskva

Profilbilden denna månad är från Spanien och tagen av Nataliya.

Efter 20 års drömmar skaffade jag min andra träbåt. Joker II. Namnet kan tyckas underligt på en båt. Den var första pris i ett lotteri 1956. Vinnaren var en Trollhättebo. Efter några fler ägare var den min. Och jag gjorde många härliga turer på Vänern med den.

Joker II. Mahognysnipa byggd på Kållandsö 1956. Bilden tagen vid Södra Kattholmen i Tösse skärgård. Sålde henne 2008 när vi flyttade till Stockholm. Nu har den hemmahamn i närheten av Karlstad.

På semestern tog jag mina föräldrar med mig till USA för att hälsa på släkten. Tanken på detta spirade redan vid de första mailkontakterna året innan och under våren tog de form. Äntligen skulle vi träffa ättlingarna till Gustaf och Adolf, mormors äldre bröder, som emigrerade till Amerika 1901 respektive 1904. De slog sig ner i Ridgway, Pennsylvania. En liten håla på ca 6000 invånare idag.

Main Street, Ridgway

Gustaf och Adolf. Årtal okänt. De amerikaniserade sitt efternamn Johansson  till Johnson.

Båda försörjde sig som snickare. Adolf dog 1940 efter att ha druckit vatten i Rådhuset som var kontaminerat med tyfusbakterier. Gustaf dog av ålder på en parkbänk 1956. Båda fann svenskättade makor och bildade familj och bodde bara ett stenkast från varandra. Gustafs fru hade emigrerat från Oslo tillsammans med sin mamma. Emma hade arbetat i Oslo en tid dessförinnan. Arbetsvandring mellan Norge och Sverige var vanligt vid den här tiden. Hennes hemsocken låg inte långt från Gustafs men de hade inte träffats tidigare. Adolfs fru var född i Amerika av föräldrar som emigrerat från Småland. Både Dalsland och Småland förlorade en stor del av sina invånare under emigrationsvågen.

Gustaf och Emma Johnson gifte sig 1909 och fick fyra barn. Den enda sonen dog i späd ålder.

Adolf och Ester Johnson gifte sig några år senare. Gustaf och Emmas förstfödda dotter Evelyn är den lilla flickan till höger. Adolf och Ester fick två döttrar, den ena var Dorothy som hälsade på oss 1967.

Mycket finns att berätta om deras öden och familjer. Vi träffade många av dem vid en Reunion i Ridgway.

En stor del av den amerikanska grenen av familjen, mina föräldrar och jag.

Hur var den nu med Kodak då? Den kusin (tremänning) jag först fick kontakt med bor i Rochester, NY. Hemstad för den excentriske George Eastman, grundaren av företaget Kodak. Hans hem är numera ett fotografiskt museum, främst över Kodak förstås. Vi besökte hans imponerande hem och hörde många historier förknippade med honom och företaget. Ett av de intressantaste besöken vi gjorde i Amerika.

George Eastmans hem

Frukostrummet. George Eastman hade en anställd organist som spelade orgel medan han åt frukost. Orgeln syns rakt fram bakom buskarna.

Till sist en bild självaste herr Kodak. Amatörfotografins fader.

Namnet Kodak kom sig av att han gillade bokstaven K.
Källa: Kodak museum 

Jag använde den enda kamera jag hade vid den här tiden, en Olympus µ:zoom115.

Mellanformataren

PS
Nästa månad rider jag åt andra hållet och intager Moskva - till häst.