Imponerad och ödmjuk

Idag fick jag tillbaka negativen till två färgfilmer tagna med kameror i min egen ålder. Den ena är en Rolleiflex Automat från 1952, den andra en Zeiss Ikon Nettar 515/16 från början av 50-talet. Den senare är samma modell som jag började mitt fotograferande med 1964. Efter att ha skannat allt så är jag imponerad över vad ”gamlingarna” fortfarande förmår efter drygt femtio år. Ödmjukhet är också en känsla som dyker upp i bröstet. Här är några exempel från de två filmerna. Rolleiflexen först. Film: Fuji Superia Extra 400.

Brännkyrkagatan.

Smygfotografering med en TLR. Inte lätt inte.

Slottet i flor.

Sen samma vy med Zeissen en stund senare.

Film: Kodak Portra 160NC

En färggrann buss poserar.

Att smyga med Zeissen går ganska bra.

Mynttorget bort mot Riksdagshuset och Centralen.

Tuffa grabbar har keps

Det här skumma paret har en del att stå till svars för. Den kriminella banan började i Slottsbron där de lastade råmaterialet till en ljusskygg verksamhet på Jamaica. De gav sken av att vara hederliga hamnarbetare men var i själva verket i full färd med att förstöra årets skörd av paprika. Ingen har väl någonsin hört talas om en drog tillverkad på paprika? Här är de i sin förklädnad och har lagt sig till med sin beskedligaste och mest oskuldsfulla min. Björnligan var idolerna.

Ur denna bild har jag klippt ut april månads profilbild. Den räcker nog hela månaden...

The real photographer

"The amateur is worried about sharpness, the profi is worried about money, the real photographer is worried about light."

Vällingby centrum. Lördag 21 mars 09.30
Nikon D80. 50mm/f1,4

Motfalls kärring

Men jag gick åt andra hållet...

Prerafaeliter och daguerrotyper

Det börjar likna en vana (eller ovana för en del) att gå på Nationalmuseum. Så gjorde frugan och jag idag också. Frugan har bra koll på vad som är intressant att se och jag hänger gärna på. Både av intresse och för tillfället att lufta kameran. Den här gången liksom förra gången tog jag med Dogmakameran och vardagskameran, Coolpixen, ligger alltid i rockfickan. På muséet får man naturligtvis inte fotografera så jag tittade bara på de fina färgstarka målningarna. Men det blev också en fotografihistorisk upplevelse. Ett ansenligt antal daguerrotyper var utställda tillsammans med målningarna. Den tidens fotografer levde liksom i symbios med prerafaeliterna då de senare ville avbilda naturen mycket naturtroget och fotograferna tog bilder av den precis som den var. De kände varandra och umgicks.

Vi brukar avsluta med en middag i restaurangen på muséet men eftersom utställningen nyss har öppnat var det knökfullt så vi tog en promenad till Gamla stan och satte oss på tehuset Chaikhana på Svartmannagatan och tog en lätt måltid med gott te.